I tysk EMU-debatt förekommer en metafor: "EMU är en tryckkokare utan pysventiler. Fackliga och sociala rättigheter ska kokas mjuka - eller till mos." Den gjordes allmänt känd av Hans Tietmeyer, tidigare chef för tyska Bundesbank. Tanken är att när valutan inte längre får vara flexibel, så tvingas folket bli det.
Det brukar kallas strukturreformer. Lönebildningen måste decentraliseras och mjukas upp. Arbetsmarknaden måste avregleras. Det gäller speciellt reglerna för konflikt- och arbetsrätt på arbetsmarknaden. Socialförsäkringarna ska bli mer individuella. Skatterna måste sänkas och offentliga tillgångar och tjänster privatiseras. Det är receptet som ledningen för EU:s centralbank ECB nu förordar för Grekland och andra krisländer.
Svenska borgerliga EMU-förespråkare anförde detta som ett starkt argument för EMU inför folkomröstningen 2002. Valutaunionen skulle tvinga fram önskvärda förändringar på arbetsmarknaden. Ulf Jakobsson såg som chef Industrins utredningsinstitut fram mot de stora reformer euron skulle pressa fram i Sverige, och moderate riksdagsmannen Sten Tolgfors välkomnade eurons "omvandlingstryck". Euron skulle tvinga medlemsländerna att sänka skatterna och "modernisera" arbetsrätten.
TCO:s chefsekonom Roland Spånt, som belades med tystnadsplikt av TCO-ledningen under kampanjen inför EMU-omröstningen, var tvärtom oroad för effekterna på lönebildningen. "Det blir ... mycket svårt att klara relativlöneförskjutningar mellan olika löntagargrupper. Ska man ha löneökningar på den låga nivån måste man sannolikt öka arbetslösheten för att få tillräckligt stark press. Det innebär att man kanske måste försvaga facket och eventuellt försämra trygghetssystemen", förklarade han.
Bild: Robert Nyberg
Nyligen skrev Roland Spånt i en artikel som publicerades i socialdemokratiska tidningar ute i landet: "Euron var det största misstaget i Europas historia sedan 1930-talet. Det har kostat hundratals miljarder i bortfallen produktion, tiotals miljoner har kastas ut i massarbetslöshet, främlingsfientlighet frodas och hela generationer har fått sin ungdom förstörd med livslånga negativa följdverkningar.
Alla prognoser om ekonomiernas utveckling anger att någon lösning på eurokrisen inte finns i sikte trots åratal av plågor. [...] På det stora ekonommötet i Boston nyligen analyserades framtiden av ledande amerikanska ekonomer (som tidigt varnat för Eurons farliga effekter).
Inget ljus syns i tunneln. Eurons djupa kris fortsätter. Valutafonden IMF spår att den ekonomiska kräftgången kommer att fortsätta i EMU-länderna trots det fallande oljepriset.
Euron var inte bara fel lösning på Europas problem. Den åtstramning som tvingades fram av EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och regeringarna, förvärrade problemen. Massarbetslösheten har blivit kronisk, inflationen ligger på noll, bankerna är skakiga och räntevapnet är impotent."
Grekland befinner sig i ett moras till följd av EMU-medlemskapet och den nyliberala nedskärnings- och privatiseringspolitik som trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF) och den tidigare högerregeringen påtvingade landet. Statsskulden har stigit från omkring 100 procent till 175 procent, bruttonationalprodukten har minskat med 25 procent, och arbetslösheten har ökat från knappt 10 till över 26 procent 2014. Ungdomsarbetslösheten var 58 procent 2013. 200 000 välutbildade ungdomar har tvingats emigrera till andra EU-stater, till exempel Sverige. Tre miljoner långtidsarbetslösa är utförsäkrade och saknar tillgång till statliga hälso- och sjukvårdstjänster.
Trots detta ställer Bryssel och Berlin som villkor för nya så kallade "nödlån" att den grekiska vänsterregeringen inte bara behåller den genomförda nyordningen av arbetsmarknaden utan också ytterligare försvagar löntagarnas och de fackliga organisationernas positioner.
