Podemos utmanar den rådande EU-ordningen i Spanien. Utmaningen kommer från vänster, men den är inte marxistisk eller socialistisk. Den är uttalat vänsterpopulistisk, inspirerad av Latinamerikas rosa våg. Chefsideologen heter Ernesto Laclau.
Vårt folk vinner här", löd meddelandet som Pablo Iglesias skickade till Inigo Errejón, ung spansk statsvetare, tidigt i december 2005. Iglesias befann sig i Bolivia för att skriva en uppsats om ett nytt lovande parti, Movimiento al Socialismo, som var på väg mot regeringsmakten. Hur hade detta parti lyckats fånga det folkliga missnöjet och förvandla det till politisk makt?
Nio år senare var han, nu med Errejon, åter i Bolivia. Denna gång skulle han hålla tal tillsammans med Bolivias vicepresident. "I dag vill jag delge er några politiska förtroenden som har mycket att göra med Podemos genealogi, vårt DNA, och som är närmare förbundet med Bolivia än vad många anar." Det är sant, och den gemensamma nämnaren heter Ernesto Laclau.
Iglesias och Errejon leder i dag Podemos. Båda är mycket influerade av Laclau. Han utvecklade, tillsammans med sin livspartner Chantal Mouffe, en politisk teoribildning som blivit avgörande för den rosa våg som svept över Latinamerika det senaste decenniet.
Laclau, född i Argentina, har i framför allt två böcker, Hegemoni och socialistisk strategi (1985, på svenska 2008) och On populist reason (2005) utvecklat sina teorier om populism och hegemoni. Den förra boken, författad tillsammans med Mouffe, bygger på en analys av den italienska marxisten Antonio Gramscis hegemonikoncept.
Hegemonibegreppet hade tidigare främst varit ett strategiskt koncept för att finna allierade till arbetarklassen, samtidigt som man försäkrade sig om att det var arbetarklassen som var den dominerande parten.
Men enligt Laclau och Mouffe är Gramscis hegemonibegrepp helt annorlunda. Hans politiska subjekt är inte klasser, utan komplext sammansatta politiska viljor. Dessa kollektiva viljor har två dominerande drag. För det första är de inte förutbestämda av aktörernas sociopolitiska intressen. De utformas inom ramen för maktrelationer och ibland konkreta kamper i samhället. För det andra kan de sektorer som formas inom ramen för en hegemonisk formation se olika ut. De kan vara fackföreningar och partier, men de kan också vara till exempel etniska grupperingar.
Laclau och Mouffe ansåg att Gramsci inte löpte linan ut och fortfarande höll klasskampen för den grundläggande drivkraften i samhället. De ville helt överge tanken om klasser som centrala för motsättningarna i samhället. De menade att världen blivit mycket mer komplex och heterogen och att den industribaserade arbetarklassen inte längre var den viktigaste kraften. Laclau och Moffe vände sig mot marxismens klassessentialism, och menade att sociala grupper är kontingenta. Aktörers sammanhållning konstrueras i händelseförloppet och finns inte a priori, hävdade de.
Övergivandet av klassperspektivet hänger också ihop med en uppfattning om antagonismens vikt. Motsättningarna i samhället konstrueras inte socialt utan relationellt. Det skapas utifrån en uppfattning om vem som är fienden. Det går inte att förutsäga var antagonismen kommer att dyka upp.\it
On populist reason} gavs ut 2005, denna gång med Laclau som ensam författare. Denna bok var kraftigt färgad av de vänsterpopulistiska regeringar som tagit makten i flera latinamerikanska länder. Målet med boken var att rehabilitera begreppet populism. För Laclau är populism bara en av de former som politik kan ta sig i ett modernt, demokratiskt samhälle.
Laclau anser att samhället är fragmentiserat med flytande identiteter som följd. Samhällets heterogenitet ökar i takt med dess komplexitet. Laclau kallar detta för "skillnadens logik". Olika sektorer, till exempel fackföreningar och etniska grupper, interagerar med regering och stat med olika krav som ibland tillgodoses. Tillgodoses de inte så har nu de olika sektorerna det gemensamt att de som härskar har avvisat deras krav. Detta kan bli en grund för en allians mellan dem. Om dessa partikularismer kan omvandlas till mer generella krav kan populismen bli aktuell.
Laclau skriver att en "inre gräns" skapas i samhället mellan dem som har makten och de samhällsektorer vars krav ej har tillgodosetts. Denna gräns förvandlar plebejerna till folket. Folket skapas i opposition till en motståndare, till exempel oligarker eller diktatorer. Ofta ställer sig folket bakom en populistisk ledare. Laclau hävdar också att populism förutsätter tomma symboler, som kan fyllas med olika mening av landets olika sektorer. Han exemplifierar med begreppet jämlikhet i fransk historia, som haft olika betydelser under olika regimer. Det är också lätt att associera detta med peronismen i Argentina; Laclau var i sin ungdom aktiv vänsterperonist.
Laclau definierar den populistiska hegemonin som enhet konstruerad av mångfald. Delar av samhället kan ta över och tala för hela samhället, till exempel när indianer i Bolivia och Mexico menar sig tala för hela nationen. "Folket" i populistisk mening är alltså inte ett lands befolkning, utan en del som menar sig tala för hela landet och vara dess legitima härskare. Hegemoni, enligt Laclau, är att tala för samhället från ett av de läger som delar samhället i antagonistiska motsättningar.
Varför har då Podemos utvecklats och blivit stort i Spanien? Vad finns det för möjligheter för en långsiktig vänsterpolitik där? För att kunna få svar på dessa frågor får man gå bakåt i Spaniens moderna historia, till åren efter Francos död 1975. 1978 ratificerades Spaniens nya grundlag, en kompromiss mellan demokratiska, folkliga krav och den gamla regimens önskan om status quo. Francos mål var framför allt att bromsa den omfördelning av makt och välstånd från den gamla aristokratin till folkliga klasser som republiken påbörjat. Segern i inbördeskriget för jordägare och kapitalister ledde till en ekonomi som mer påminde om Latinamerika än grannländerna i Europa. Lönerna var låga, den tekniska utvecklingen långsam och korruptionen stor. Francos död och en stärkt opposition öppnade ett politiskt fönster. Dock lyckades de gamla eliterna bibehålla mycket av de gamla strukturerna. I statsapparaten satt många av bödlarna kvar och ekonomin präglades även nu av "dåliga företag men bra affärer".
När de spanska socialdemokraterna, PSOE, vann valet 1982 trodde en del att mer rejäla förändringar skulle ske. Så blev inte fallet. Det keynesianskt färgade valmanifestet stoppades in i byrålådan, för att aldrig mer tas fram. Den ekonomiska politiken kom att utformas av två män från finansvärlden: Miguel Boyer och Carlos Solchaga. Den kom att inriktas på att hålla inflationen nere, men samtidigt var arbetslösheten kring 20 procent. 1985 gick Spanien med i EU, vilket kom att påskynda en avindustrialisering som slog hårt mot arbetarklassen. Ett än hårdare slag var avregleringen av arbetsmarknaden 1984. I slutet av 1980-talet hade en tredjedel av arbetarna tidsbegränsade anställningar. Bostadsmarknaden avreglerades också, vilket banade väg för en gigantisk fastighetsbubbla.
En del välfärd utvecklades, som till exempel sjukvården och utbildningssystemet. Men i allmänhet skedde väldigt lite social utveckling, något som visar sig när man konstaterar att den offentliga konsumtionen endast ökade från 17,7 till 21,5 procent. I stället för demokratisk socialism, blev Spanien förebild för Tony Blairs nyliberala tredje väg. PSOE saknade i princip opposition, såväl internt som externt. Partiet utvecklades till Felipe Gonzalez privata valmaskin. Det spanska kommunistpartiet gick under denna tid in i en djup kris, från vilket det aldrig återhämtade sig. Vänsterns kollaps fullbordades 1986 när spanjorerna i en folkomröstning röstade ja till medlemskap i Nato. Den mest trovärdiga oppositionen mot den förda politiken fanns hos fackföreningsrörelsen, som efterhand bröt med PSOE. Tre generalstrejker utlystes i protest mot den politik som regeringen förde. Men till slut så försvagades också fackföreningsrörelsen. Organisationsgraden sjönk ned till 15 procent, och från och med mitten av 1990-talet slog facket in på en mer passiv väg.
1996 förlorade PSOE regeringsmakten, efter generalstrejkerna och ett antal stora korruptionsskandaler. Det konservativa Partido Popular, med rötter hos Francotidens falangister, tog makten. Tillväxten i Spanien sköt fart, BNP ökade med ca 4 procent per år. Tillväxten byggde dock på lösa grunder, förmånliga internationella krediter som främst investerades i turism och byggnation. Det var inte tillväxt som kom alla till del. Reallönerna sjönk under perioden 1995-2007, och ungdomsarbetslösheten var hög. Dock skapade övervärderingen av fastigheter, i ett land där 85 procent av befolkningen äger sitt boende, en illusion av välstånd. De tre faktorerna prekarisering, avindustrialisering och finansialisering bidrog till att försvaga arbetarklassen som bas för politisk mobilisering. Francos dröm om Spanien som ett land av fastighetsägare, inte proletärer, såg ut att ha gått i uppfyllelse.
Kraschen 2008 krossade illusionerna. Men det skulle dröja tre år innan en folkrörelse började göra sig hörd. I maj 2011, en vecka före de lokala och regionala valen, utbröt demonstrationer i flera stora spanska städer. Mottot var "Vi är inte handelsvaror för politiker och bankirer". I Madrid deltog tiotusentals människor. Polisen mötte demonstranterna med våld. I protest mot detta beslöt sig omkring 40 personer att ockupera ett torg i centrala Madrid, Puerta del Sol. Några timmar efter att ockupationen inletts befann sig tusentals människor där. Snart spred sig fenomenet till torgockupationer på mer än 70 ställen i Spanien. På torgen bildades medborgarförsamlingar, kommittéer och arbetsgrupper. Organisationen var mycket platt. De grundläggande principerna var att man var trött på tvåpartisystemet, ville ha ökade inslag av direkt demokrati, slut på neddragningarna och stopp för finansiella spekulationer.
Ockupanterna var oftast unga medelklasstudenter med dåliga framtidsutsikter. Utomeuropeiska invandrare saknades helt. Trots denna snäva bas hade indignados, som de kom att kalla sig, massivt folkligt stöd. Den klassiska vänstern var misstänksam mot denna nya rörelse, som betonade demokrati framför klassmotsättningar. En hel del tidigare passiviserade aktivister blev dock åter aktiva i majrörelsen. Dessa bidrog till att radikalisera rörelsen. Under sommaren förlorade dock 15M-rörelsen, som den kommit att kallas, fart.
Av de existerande politiska partierna borde Enad Vänster, Izquierda Unida (IU), en sammanslagning av kommunistpartiet och en rad andra småpartier på vänsterkanten, ha haft störst möjlighet att utnyttja 15M-rörelsens politiska mobilisering. Men dess ledning var mer intresserad av att söka samarbete med PSOE. På högersidan dök det upp ett populistiskt parti, UpyD, med en ideologiskt oklar hållning. Dessutom hade krisen stärkt de katalanska självständighetssträvandena.
Då klev Pablo Iglesias och Podemos fram. Podemos startade hos en liten grupp statsvetare där många var före detta medlemmar i IU. Med från början fanns också det lilla trotskistiska partiet Izquierda Anticapitalista, som dock rätt snabbt marginaliserades. Iglesias, Errejon och de andra statsvetarna hade samtliga varit aktiva som konsulter till de olika radikala regeringar som under 00-talet tagit makten i Latinamerika. Ett uttalat mål var att få till stånd dessa populistiska omvälvningar i en spansk och europeisk kontext.
Iglesias var Podemos största tillgång. Sedan den ekonomiska krisens början så har politiska talkshower blivit mycket populära i spansk tv. I flera av dessa var Iglesias en populär och ofta sedd gäst. Som en skicklig och orädd debattör har han blivit mycket populär. Sin tv-mässighet hade han tränat upp i det lilla program som han själv och några studenter startade 2010: La Tuerka (Skruven).
Podemos politiska förslag är definitivt ganska traditionell vänsterpolitik. Dock har man försökt att undvika att verka vara vänster. Podemos vill spela efter nya regler. Som slagord har man i stället valt "folket" och "kasten". "Kasten" är den politiska och ekonomiska elit som styrt landet. Detta är en mycket diffus kategori som i huvudsak tjänar till att skapa en fiende som definierar Podemos anhängare. I många viktiga ideologiskt laddade frågor, abortfrågan till exempel, har Podemos varit avsiktligt otydliga. Podemos vill inte splittra det sociala block som missnöjet skapat. "Makten är inte rädd för vänstern, utan för folket." I allt detta är det lätt att spåra Laclaus ande.
Det första testet för Podemos möjlighet att få framgångar i allmänna val kom i maj förra året, under EU-valet, där man lyckades få 8 procent av rösterna och fem mandat. "Vi har gått framåt, men är inte nöjda" sa Iglesias efter valet. Sedan dess har partiet fortsatt växa. Opinionsundersökningar inför lokalvalen nu i maj satte i vissa fall Podemos som största parti.
Detta har ställt Podemos inför nya utmaningar. 2015 är något av ett supervalår. Nu i maj hölls lokalval. Senare i höst hålls parlaments- och regionalval. Det har inneburit att man har haft svårt att upprätthålla sina ideal om platt organisation och direktdemokrati. Errejon har sagt att man nu låter idealen stå tillbaka för en kamp om makten i staten. Man får inte glömma att bakom allt tal om antihierarkisk organisation finns en stark centralism i Podemos. Det är den ursprungliga ledningen kring Iglesias som styr. Det är sannolikt också en anledning till de snabba framgångarna.
I lokalvalen beslöt sig Podemos att inte direkt delta, utan i stället välja att stödja de partier och kandidater som stod närmast Podemos plattform. I framför allt storstäderna innebar det framgångar för vänster- och antinedskärningskandidater. Såväl Barcelona som, eventuellt, Madrid kan komma att styras av borgmästare som står klart till vänster. Men organisationerna som de representerar är lokala. Frågan är hur regional- och sedan riksdagsvalen kommer att gå. På den nivån är högern betydligt starkare.
Hur det än går, så har Podemos skakat om tvåpartisystemet och den nyliberala eliten. Om det kommer räcka hela vägen till den politiska makten, och vad det kommer att göra med Podemos, återstår att se.
En annan aspekt är vilka frågor Podemos utveckling ställer till övrig europeisk vänster. Skulle ett Podemos, ett Laclauianskt populistiskt parti, kunna uppstå i Sverige? Jag känner mig tveksam. Spanien har, med sin svaga industri, korrumperade stat och svaga arbetarrörelse, en hel del gemensamt med de latinamerikanska länder som svepts med i den rosa vågen. Det hindrar dock inte att vi kan inspireras och entusiasmeras inför framtiden. Syrizas och Podemos framgångar är de första som vänstern har haft på decennier i Europa. Deras krav är i folket och arbetarklassens intresse och står emot de europeiska monopolens önskan om utsvältning av periferin. Om det leder till långsiktiga segrar och framgångar återstår att se. Det enkla faktum att en utmaning från vänster har nått så här långt är en framgång.
