Varför jag gick baklänges? Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill?" Pippi Långstrump upplyser Tommy och Annika för första gången i barnlitteraturhistorien. Året är 1945. Kriget är slut, vi lever i ett fritt land, och allt fler börjar fråga sig om man inte får gå som man vill.
Historien begriper vi ofta som om vi gick till den baklänges, som Pippi. Nyss var det sjuttio år sedan Tyskland kapitulerade den 5 maj. Medierna minns, med blicken fäst vid allt som kom efter: atombomber, Marshallhjälp, kallt krig, Nato, kolonial frigörelse, Berlinmuren, Kina, Vietnam, Sovjets fall, Jugoslavienkrigen, Irak. Välfärdsbygget och marknadsliberalismen; amerikansk masskultur och nätet. Men hur tänkte man i Sverige när Konev och Zjukov tävlade om att komma först till Berlin, Montgomery och Eisenhower att vara först över Elbe?
Folken hade besegrat fascismen, nu skulle vi få gå som vi ville. Redan ett år tidigare hade Socialdemokraterna lagt fram Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och kommunisterna hade anslutit sig nästan omedelbart. 27 punkter under tre huvudrubriker: "Full sysselsättning", "Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard", "Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet". I riksdagsvalet hösten 1944 hade socialdemokraterna fått 47 procent av rösterna och kommunisterna 10.
Men regeringen drev fortfarande en försiktig lönestoppspolitik. 120 000 metallarbetare strejkade från februari till juni 1945. De förlorade strejken, men vann en löntagarvänligare politik sedan samlingsregeringen ersatts av en socialdemokratisk i juli. Välfärdsreformerna dröjer dock några år: barnbidraget 1948, lika för alla oavsett inkomst, enhetsskolan i början av femtiotalet som skulle göra slut på segregerat skolväsen och privatskoleelände. Däremot hade man redan under kriget sett att staten kunde fördela knappa resurser rättvisare, till exempel med livsmedelsransoneringen. Hyresregleringen från 1942 skulle räcka länge.
I litteraturen finns ett uppbrott 1945. Eyvind Johnson samlar visserligen sina självbiografiska trettiotalsböcker i en volym till Romanen om Olof, men de viktiga nya romanerna kommer från yngre författare; ibland talas det om den andra generationen arbetarförfattare. Lars Ahlin får stort gensvar med sin andra roman, Min död är min, om oundvikliga mänskliga nederlag och sann jämlikhet i ett proletärt Sundsvall. Folke Fridell debuterar med Tack för mig - grottekvarn!, en bok full av vrede mot privat äganderätt och fabrikernas maskinslaveri. Fridell är syndikalist, liksom 1945 års succédebutant Stig Dagerman. I Ormen förpackas unga proletärers efterkrigsångest på nästan varje sida, med komprimerat bildspråk och talspråkliga ordformer:
"de är alldeles riktit att ja är socialist, men inte på de sätte som du tycks tro. [---] Ja eftersträvar social rättvisa, d.v.s. ett system där de betraktas som naturvidrit att folk ska behöva känna tacksamhet mot en arbetsgivare, en bank eller ett penninglotteri [...] Däremot kräver ja absolut inte någon platsför harmonin i de systemet. [...] Därför vill ja riva sönder alla hönsnät man spikat upp kring sin fruktan, öppna entréerna för ormarna i ormgården å krossa glas i badkaren hos alla dessa som säger sej ha sökt å funnit lyckan, därför att de ä en obarmhärtig sysselsättning att leta efter harmoni när de finns så många ensamma i världen."
Kombinationen av å ena sidan solidaritet med arbetarklass och arbetarrörelse, å andra sidan ett individuellt uppror är tydlig bland de yngre författarna.
Något liknande kan spåras i lyriken. I högprestigetidskriften BLM dominerar för första gången poesi med modernistiskt formspråk. Två av 1900-talets giganter ger ut var sin riktigt betydande diktsamling, Harry Martinsons Passad och Gunnar Ekelöf Non serviam ("Jag vill inte vara slav" eller "Jag står inte till tjänst"). Sinsemellan mycket olika finns i båda samlingarna en påtaglig utanförposition, en kritik mot moderniteten, hos Martinson i samklang med naturen, hos Ekelöf än mer existentiellt: "Jag är en främling i detta land/ men detta land är ingen främling i mig" som det heter i titeldikten.
Men 1945 års debutdiktsamling är Emaljögat av Ragnar Thoursie, den poet som kanske mer än någon annan förenar lyrisk högmodernism med socialdemokratisk radikal reformism, dock mer i senare diktsamlingar.
Kanske finns en liknande tendens, fast mycket lekfullare, i den nya barnlitteraturen. Inte bara auktoritetskrossaren Pippi dyker upp 1945 utan också de första mumintrollen, liksom Lennart Hellsings nonsensdiktning. Inte långt därifrån rör sig den unge jazzpianisten Ramel som slagit igenom redan 1943 med Johanssons boogie-woogie-vals. Folklig solidaritet, individuell frihet, lätt anarkistiskt, antiauktoritärt normuppror. Ditåt pekar det.
Vad visar litteratur och populärmusik om människors tänkande? Det vet vi inte, även om skönlitteraturen hade en mycket starkare ställning 1945 än i dag. Men på något sätt speglas en tidsstämning.
Fler barn föddes 1945 än det gjort sedan 1920 och skulle göra under hela det återstående 1900-talet: 135 400. Vilken framtid såg alla dessa föräldrar med den nyfödda i famnen?
Troligen sade de "ja är socialist" - åtminstone kunde de inte tänka sig den oreglerade kapitalism som fört trettiotalet fram till katastrof. Troligen tänkte de att fascismens besegrare, Sovjetunionen och USA som var så allierade, skulle garantera fred och demokrati, och att staten skulle garantera visst mått av rättvis fördelning. Och troligen tänkte många att de äntligen skulle få göra det de ville: säga ifrån om skitjobb, trotsa auktoriteter, ge plats för sin lekfullhet eller ropa ut sin ångest. De såg framåt.
Sedan gick åtskilligt baklänges. Men det är inte 1945 års historia.
