Imorgon börjar det en ny majonnäshora." Med de orden hade köksmästaren förklarat att det skulle komma en ny praktikant. Majonnäshoror var egentligen hans namn för kallskänkor, men Vesna var kockelev, så det stämde inte riktigt. Men köksmästaren böjde på verkligheten för att få använda ett av sina favoritord.
"Här har vi en rå men hjärtlig ton", var några av hans första ord till Vesna. Vi hade alla hört dem förut. Vari det hjärtliga låg undrade vi fortfarande. Men hade han sagt det så måste det vara sant. Ett par timmar senare började han bli klar med lunchens hummersås. Han luktade på den. Vi kunde se i hans ansikte att han var nöjd, mycket nöjd. Jag såg på Jochen och Vesna utan att lyfta huvudet. Jochen stirrade ner på rödlöken. Vesna borstade av ännu en champinjon. Vad gick hon för? Det visste vi inte.
"Vesna! Kom hit!" Det var köksmästaren.
Vesna vände långsamt huvudet åt köksmästarens håll. Hon såg på honom utan att röra en min.
"Kom hit! Du ska smaka på såsen."
Hon lade ner champinjonen och borsten. Torkade av händerna på slängen och rörde sig mot köksmästaren och såsen.
Jochen såg på mig, jag såg tillbaka. Det här var standard för köksmästaren. Som praktikanter hade vi blivit framkallade för att lukta på såser, smaka på såser, berömma såser. Vi hade dock något som Vesna inte hade. Vi hade kuk. Köksmästaren hade med få undantag erbjudit manliga praktikanter att jobba extra efter avslutad praktikplats. Ibland bara vid julborden, ibland oftare. De kvinnliga kockeleverna? Not so much. Men det visste ju inte Vesna om.
Köksmästaren lät långsamt sleven svepa runt i hummersåsen och visade med handen mot den, utan att bevärdiga Vesna med en blick. Hon såg på honom och sedan på såsen. Vesna böjde ner huvudet och vispade åt sig ångorna med handen. Hon rynkade näsan.
"Vad tycks?", sa köksmästaren och log som en mätt katt.
"Den luktar som en kvinna som inte har tvättat sig på två veckor." Vesna rätade på ryggen, mötte köksmästarens blick och gick tillbaka till champinjonerna.
Köksmästaren öppnade munnen men inga ord lämnade hans läppar. Han såg ut som en fisk.
Jochen kliade sig i ansiktet för att dölja ett leende.
Vesna hade bara ögon för sina champinjoner.
Köksmästarens käkar arbetade. Hans ansikte antog samma färg som hummersåsen. Tidvis stod han och såg åt vårt håll, men sa ingenting. Han förblev mållös under hela lunchen. Vesna gick hem för dagen och vi skrapade golvet när köksmästaren ställde sig vid stekbordet. Han såg inte på oss när han talade. "Med den attityden kan man inte jobba i den här branschen." Han skakade på huvudet. Nästan sorgset.
Vi svarade inte och han gick iväg till sitt kontor.
Jochen ryckte på axlarna. "Eller så är det precis den attityden man måste ha."
