Följdriktigt val i Turkiet Benny Andersson
Nationella Fronten Malena Rydberg
Natokampanj i Aftonbladet Hans Isaksson
FIFA-skandalen Daniel Cederqvist
Apropå rysk desinformation Benny Andersson
Antirasismen och det blågula Mikael Nyberg
Bäddat för SD Hugo Torstensson
Följdriktigt val i Turkiet
Det har varit val i Turkiet. Enligt den liberala analysen beror bakslaget för det regerande AKP på Erdogans personliga storhetsvansinne. Ty ekonomin har man, som Nathan Sachar skriver i Dagens Nyheter, "skött klokt". I verkligheten har statens alltmer auktoritära tendenser sin grund i sättet att sköta ekonomin och i det växande motstånd det möter. Den AKP-ledda moderniseringen av Turkiet är en ovanligt rå form av nyliberalism, där förtryck och prekarisering är de viktigaste sätten att få tillväxten att öka.
Kolenergisektorn, som har en nyckelroll i regeringens planer, är ett typiskt exempel. Brytningen av kol lades ut på entreprenad till privata bolag. Den 13 maj 2014 dödades 301 kolgruvearbetare i Soma i den största arbetsplatsolyckan i Turkiets historia. I en intervju året innan hade ägaren till Soma Kol skrutit med att man reducerat produktionskostnaderna från 130-140 amerikanska dollar per ton till drygt 23. På frågan hur svarade han: "Den privata sektorns sedvanliga affärsmässiga metoder fick fritt spelrum, det är hela saken."
Till affärsmässiga metoder hör inte minst att ersätta fast anställda arbetare med underentreprenörer som använder outbildade kontraktsarbetare från landsbygden. De tvingades till långa pass och stora risker för ökad utvinning. Inte ens de mest grundläggande säkerhetsföreskrifterna tillämpades.
Mellan 2002 och 2007 ökade andelen kontraktsanställda i den turkiska ekonomin med 300 och mellan 2007 och 2011 med 50 procent. Även andra former av prekariserade anställningsformer har blivit allt vanligare. Under samma tid har antalet arbetsplatsolyckor också skjutit i höjden. I antal olyckor med dödlig utgång var Turkiet 2012 det tredje värsta landet i världen och i antal arbetsplatsolyckor värst i Europa.
Förtryck föder motstånd. En vecka efter katastrofen i Soma stormade de överlevande arbetarna bolagets och fackets huvudkontor. Redan året innan hade protesterna mot privatiseringen av Geziparken i Istanbul lett till en våg av demonstrationer, där omkring två och en halv miljon deltagare fyllde gatorna i de flesta av Turkiets städer. Den utbildade medelklassens tjänstemän och studenter, som också drabbats hårt av proletarisering och prekarisering, gick i spetsen. Ett slagord vid demonstrationerna löd: "Fruktans imperium har kollapsat". Det är gentemot denna nya anda av motstånd och frihet från fruktan som de allt auktoritärare tendenserna från den turkiska staten riktar sig.
Benny Andersson
Nationella Fronten
Hårt trängd från extremhögern anklagar Nicolas Sarkozy nu Nationella Fronten och dess ledare Marine Le Pen för lögn. NF lägger fram samma ekonomiska program som extremvänstern, klagar han och pekar på NF:s krav när det gäller pensioner och lagstadgade minimilöner. Frontens betoning av etnisk nationalism, identitetsfrågor, religion och invandring drar till sig väljare från höger, medan dess försvar av pensioner och dess EU-kritik drar till sig vänsterväljare. Undersökningar visar att 63 procent av fransk arbetarklass (i vid bemärkelse) vill ha francen tillbaka.
52 procent vill inte ta bort solidaritetsskatten på förmögenheter till skillnad från UMP (Sarkozys parti). 84 procent av arbetarklassen vill återinföra pensionsåldern till 60 år. Nästan hälften av Nationella Frontens anhängare säger sig vilja förändra det kapitalistiska samhället i grunden och "ta från det rika för att ge åt de fattiga". De tycks vara okunniga om att NF inte har några som helst planer på sådana grundläggande förändringar.
Den politiska eliten har alltid försökt splittra arbetarklassen med hjälp av den nationella frågan. NF frodas, liksom Sverigedemokraterna, i förvirringens tid.
Malena Rydberg
Skitjobb?
När det förra gången, vid slutet av sextiotalet, diskuterades "meningsfullt arbete" och arbetsglädje, brukade min far bidra med sin egen nerkylande livserfarenhet: eventuell glädje i arbetet uppstod huvudsakligen när ackordet var bra och inkomsten räckte till.
Jag tror ändå att min far förstod vad vi trodde oss vilja säga. Men han ville lägga sordin på vår utopistiska yra, när vi just för första gången på svenska hade läst den unge Marx analys om det för människorna väsensfrämmande arbetet under kapitalismen.
På senare år och i synnerhet i juni 2015 har vi fått en långt mindre teoretisk debatt - fast nu mellan höger- och vänsterliberaler - om "meningsfullt arbete" och om existensen av "skitjobb". Det vill säga om "arbetslinjens" primat.
Sociologen Roland Paulsson har i två böcker fäst vår uppmärksamhet på orimligheten i att vi, trots mångfaldigad produktivitet och dito arbetslöshet, förväntas arbeta allt mera. I detta är de flesta ansvariga politiker, regering, fack och ekonomer helt eniga med kapitalägarna.
Den idealistiske unge Marx och hans sentida lärjungar går igen hos Paulsson, och med rätta har han väckt uppmärksamhet. Och detta till den grad, att moteld måst öppnas från Dagens Industri, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter - samtidigt som den senare tidningen, intressant nog, öppnar dörren för kritikern som krönikör.
När Paulsson ifrågasätter värdet av att arbetslösa ungdomar eller invandrare beordras att för 50 kronor i timmen dela ut reklamblad för skräpprodukter eller att torka upp hushållsnära skit i medelklasshemmen, kommer kritiken som ett brev på posten. Precis som när alliansregimen med hjälp av skattesubventioner återinförde de pigjobb som vi under några lyckligare år gjort oss av med:
Bild: Robert Nyberg, ur Guldfeber (2011).
"Ni föraktar pigor, outbildade - och till och med prostituerade kvinnor." Den senare, hycklande beskyllningen kommer till exempel från porr- och hallickbranschen och från de allra mest liberala feministerna. Inom EU ville de göra sexköpslagen olaglig, eftersom människokroppen måste betraktas som personlig egendom som individen fritt förfogar över.
Vem har rätt? Ur ekonomisk synpunkt självfallet min fackligt insnöade far, den liberala pressen och hor- och hallickbranschen. Dessutom hade far rätt i att lönens storlek har betydelse - om pigan eller drängen haft större inkomst än husbonden hade de bytt plats.
Ur kapitalets synpunkt är meningsfullt, det vill säga värdefullt, arbete produktivt arbete. Produktivt arbete är det som producerar varor eller tjänster, som ger profit, eftersom det kan realiseras på en marknad. Det gäller även för skittorkning, reklamblad, trampminor och upplåtande av genitalier mot betalning. Att tycka något annat är moralism och idealism. Under kapitalismen.
Det verkligt meningsfulla arbetet är därför arbetet för att avskaffa lönearbetet, det vill säga kapitalismen och därmed dessa värderingar. Skitjobb är framför allt att mot betalning dagligen i tal och skrift behöva försvara kapitalismen.
Hans Isaksson
Natokampanj i Aftonbladet
Det huvudsakliga värdet med Aftonbladets dagligen återkommande nätenkäter i aktuella, mer eller mindre politiska frågor är nog att de ger en (oftast nedslående) bild av tillståndet, inte hos svenska folket, utan bland de stackars läsarna av tabloidens nyhetssidor.
Den 8 juni efter flera månaders idog propaganda på ledar- och nyhetssidor och hos krönikörer om den aggressive och oberäknelige Putin, nådde Aftonbladet i sin enkät 42 procent anhängare för svenskt Natomedlemskap, medan fortsatt alliansfrihet endast samlade 33 procent.
Å andra sidan bör man inte förundras över att folk, som vecka efter vecka förväntas engagera sig i Madeleines senaste graviditet och vilja ha tips om varifrån man vinkar åt Carl-Philip och Sofia, även vore benägna att rätt av köpa tidningens propaganda för att överge landets 200-åriga alliansfrihet, den som hjälpt till att hålla oss ute från två världskrig.
Hans Isaksson
FIFA-skandalen
Äntligen! utropade många av mina fotbollsälskande vänner när FBI grep flera av de ledande figurerna inom FIFA. När sedan Sepp Blatter, FIFAs ordförande, beslöt sig för att avgå steg jublet än mer. Äntligen är vi av med mutkolven. Misstankarna mot FIFA-presidenten har funnits i många år.
FIFA är en mycket märklig organisation. Den leder och styr världens största idrott, fotboll. Det är mycket pengar i omlopp. Exakt hur mycket vet ingen. Insynen är begränsad. Världsmästerskapen är en fullständigt kommersialiserad händelse. Kommer ett arrangörslands lagar i konflikt med sponsorernas önskemål, ser FIFA till att lagarna ändras. Däremot lägger man sig inte i arbetsförhållandena för dem som bygger arenorna. I Qatar, arrangörer 2022, är det slavar.
Allting har dock två sidor. FIFA var tidigare, fram till och med 1970-talet, en tämligen kolonial organisation. Under senare decennier har Afrika och Asien fått ett större inflytande. Detta har skett på bekostnad av Europa, som har knotat. Dessutom ställer sig många frågan: Varför slog FBI till just nu? Kan det ha att göra med att Palestina godkändes som medlem av FIFA? Eller att Ryssland ska vara värd för VM-slutspelet?
En enda sak kan man säga med säkerhet: kapitalismen skitar ned allt den rör vid. En liten bieffekt av dess avskaffande skulle vara att vi kunde befria fotbollen och återställa dess roll som en för många oöverträffad lek och tidsfördriv.
Daniel Cederqvist
Apropå rysk desinformation
I Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen kan vi läsa hur Stalin går igen i Ryssland. Allt likriktas för att det ska passa Putin och hans gäng. Historieforskningen toppstyrs in i minsta detalj.
I ett utskick från Lennart Samuelson, historiker vid Handelshögskolan i Stockholm, ges en helt annan bild. Han skriver om ett nytt ryskt tolvbandsverk, Velikaia Otechetstvennaia Voina 1941 - 1945 (Stora patriotiska kriget 1941 - 45), som sammanfattar de senaste årtiondenas forskning om andra världskriget och dess förspel:
"Varje kapitel avspeglar forskningsfronten. Deras stil skiljer sig positivt från sovjetiska arbeten från det kalla krigets dagar och även från förnyade anti-ryska historiska kampanjer i väst under senare år. Öppna arkiv, ingen censur, tryckfrihet och samarbetsprojekt med forskare i väst är förutsättningarna för framsteg i det tjugonde århundradets ryska historieforskning i allmänhet och särskilt för forskningen om östfronten under det andra världskriget."
Om Samuelson har rätt svartmålar media uppenbarligen dagens ryska forskning. I vilket syfte? ( "freepolicybriefs.org" )
Benny Andersson
Antirasismen och det blågula
Ibland är avståndet stort mellan de offentliga angelägenheterna och de kraftmätningar som pågår på annat håll i samhället. Det blev jag påmind om för tio år sedan i ett så kallat utanförskapsområde.
2005 manade Centrum mot rasism till bojkott av glassen Nogger Black. Organisationen hävdade att namnet var rasistiskt. Våldsam och långvarig debatt följde i medierna.
I samma veva rotar jag i en utlöpare av det krig mot terrorismen som president Bush utlyst. Tre svenska medborgare, flyktingar från Somalia, är godtyckligt utpekade som finansiärer av terrorism och försatta i ekonomisk karantän. Ingen får avlöna dem, kontokorten fungerar inte längre och bankerna har frusit deras tillgångar.
Jag väntar på Abdirisak Aden på ett somaliskt kafé i Tensta centrum. Glas och vita väggar, två reklamskyltar för tårtor i snören från taket. Annars knappt något.
Några äldre män från Afrika sitter vid ett bord. En av dem undrar vänligt vad jag vill ha.
- Har ni glass?
Visst har dom glass.
Tjocka lager is gör det svårt att få upp locket till frysboxen. Jag kikar ner. Det finns en sort att välja på: Nogger Black.
Pengar till Centrum mot rasism kom från regeringen. Samma regering hade på order från Vita Huset, FN:s säkerhetsråd och EU gjort tre mörkhyade svenskar rättslösa. Göran Persson var statsminister, Anna Lindh utrikesminister.
Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali hade återfått sina medborgerliga rättigheter, men Ahmed Yusuf stod kvar på terrorlistan. Med ansträngningar från många håll lyckades vi få honom struken.
Politiker och intellektuella i vår del av världen förutsätter gärna att den enskilde får större utrymme att hävda sin rätt, om principen att varje stat styr och ställer inom sitt territorium löses upp. Tal om svensk självständighet förknippas med blågul rasism.
Men vad efterlyste de somaliska flyktingarna för att freda sig mot godtycket?
- Jag bor i Sverige, sa Ahmed Yusuf. Det svenska folket tror inte på Bush. Många har ringt mig och gett mig stöd, men varför talar Göran Persson, ledaren för en suverän stat, som han gör? Det är inte rätt. Även om jag vägrar att vika mig för USA är det hans skyldighet att hjälpa mig.
Han krävde sin rätt som medborgare i självständigt land. Han hävdade Sveriges suveränitet medan statsledningen svek och svenskhetens drabanter larmade om invandringen och muslimerna.
De rasistiska strukturerna reser sig ur en imperialistisk världsordning. Vi bör nog inte fastna i omslagspapperet. Färger och varumärken kan se ut lite hur som helst.
Proklamationerna om allas lika värde är det sällan så mycket bevänt med, och det blågula har ibland en oväntad hudfärg.
Mikael Nyberg
Bäddat för SD
Stödet för Sverigedemokraterna har ökat kraftigt bland LO:s medlemmar sedan valet. Samtidigt har stödet för Socialdemokraterna minskat.
Inför valet presenterade Socialdemokraterna ett tiopunktsprogram "för ordning och reda på arbetsmarknaden". Ett flertal av löftena var oförenliga med EU:s regler. Till exempel lovade man att riva upp Lex Laval, som förbjuder svenska fackföreningar att kräva kollektivavtal med utländska företag. Ett par veckor efter valet förklarade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att det var omöjligt på grund av EU. Vilken trovärdighet kommer Socialdemokraterna att ha i nästa valrörelse? Hur många av de svikna LO-medlemmarna kommer att rösta på partiet?
Även Vänsterpartiet är ansvarigt för rasisternas framgångar. Partiet, som i sitt program kräver att Sverige ska lämna EU, borde ha fört fram en radikal kritik av EU som moteld mot SD. Men Vänsterpartiets valrörelse bestod enbart av motstånd mot riskkapitalisternas härjningar inom välfärdssektorn. Snacka om att lämna walk-over till Jimmie Åkesson och hans fackföreningsfientliga patrask.
Hugo Torstensson
TTIP
Efter att än en gång ha berättat sagan om de förväntade vinster av ökad frihandel som TTIP-avtalet sägs medföra, lyckades lättmoderaterna inom s-ledningens högerflygel få SAP-kongressen att säga ja till TTIP. Men större delen av TTIP-avtalet handlar inte om frihandel. Det handlar om att ge storbolagen i USA och Europa rätten att skriva reglerna för världsekonomin, skriver ekonomen Paul Krugman på sin blogg. Tullarna är redan försumbara. De högst eventuella vinsterna av den ökande frihandeln kommer troligen att vida överträffas av konsumenternas förluster på grund av det stärkta skyddet för storbolagens patent och andra monopolrättigheter. För att nu inte tala om de ökande svårigheterna att bevara och driva igenom lagar som skyddar miljön och folkhälsa. När ett förslag måste säljas in med sådana uppenbara lögner och felaktigheter, finns det all anledning att dra öronen åt sig, avslutar Krugman.
S-kongressens uttrycker viss kritik mot TTIP-avtalets förslag att ge bolag rätt att dra stater inför domstol när deras beslut hotar att inskränka "förväntade vinster". Är det någon som allvarligt tror att det finns några spår kvar av den kritiken, när ett eventuellt avtalsförslag har tröskats genom EU-byråkratins stängda rum?
Benny Andersson
