Jag vill bara berätta om mitt arbete som jag älskar...
Jag arbetar som lärare på SFI (Svenska för invandrare). Mina 40 elever är mellan 18 och 25 år, och majoriteten är ensamkommande flyktingar. När de flydde från sitt land var de barn. Alltså under 18 år. Många kommer från Afghanistan. De flesta är pojkar. Jag har jobbat med dem i 10 månader och lärt känna dem mycket väl. Jag vill berätta för alla, vad ni än tycker och känner för denna enorma flyktingström som nu råder.
Jag har fått berättat för mig hur dessa pojkar blivit beordrade av sina föräldrar att fly för att över huvud taget få en framtid. Detta gör föräldrarna i all välmening. Det finns ingen framtid för barnen i hemlandet. Ingen skola, inga jobb, ingen inkomst. Alla som är föräldrar kan förstå och känna hur oerhört svårt det måste vara att behöva
be sina barn att fly och veta att man kanske aldrig mer få se dem. Man kan också förstå hur smärtsamt det måste kännas att lämna sin älskade mamma och pappa. Andra har mist sin familj i sitt land och själva tagit beslutet att fly.
Jag har också fått berättat för mig om hur flykten från hemlandet till Sverige har sett ut. Det är inga sköna historier. Några har fått sälja sina kroppar för
att få lov att hänga med på båtar eller packas in i lastbilar. Någon har i smyg under livsfarliga former hängt under lastbilar mil efter mil. Vissa orkar inte prata om det, säger att de inte minns eller att de helt enkelt inte vill prata om det. Jag ser i deras blickar att det inte handlar om någon angenäm resa.
De försöker nu bygga upp ett nytt liv här i Sverige. De saknar sin mamma och pappa och sina syskon, och tyvärr får de, allt för ofta, tråkiga besked från sitt hemland. Någon anhörig har dött i sjukdom, blivit mördad eller bara försvunnit. Kontakten bryts. Ingen svarar i telefon. Mejlen slutar komma. Facebooksidan är död. Ovissheten är fruktansvärt jobbig och påfrestande.
Dessa elever kommer trots allt varje dag till skolan. De har en stark vilja att lära sig det svenska språket och bli en del i det svenska samhället, och de är oerhört tacksamma för att de fått komma hit. När jag frågar vad de vill bli i framtiden säger de flesta att de vill arbeta inom sjukvård, äldrevård eller barnomsorg. De vill "hjälpa till" i samhället. De vill "betala tillbaka". Nya som de är i Sverige ser de snabbt var behovet är som störst. Ingen jag mött har något som helst vinstintresse. De vill bara vara behjälpliga. Några har inte ens bott här i ett år men lycktats ta reda på hur man ger blod. "Det måste man, Petra. Det kan någon annan behöva".
När jag blir sjuk eller gammal ser jag fram emot att bli omhändertagen av dessa underbara empatiska medmänniskor!
