Vilka konflikter väcks när man från höger och vänster talar om utanförskap eller fetischerar grupper i marginalen av ekonomin? Och är det meningsfullt att dra en gräns mellan medelklass och arbetarklass? Ekonomhistorikern Lovisa Broström diskuterar skiljelinjer som leder politiskt fel. Artikeln är ett inlägg i Clartés klassanalysprojekt.
Från både politiskt höger- och vänsterhåll finns det en stark dragning att favorisera olika delar av den grupp som enbart har sin arbetskraft att sälja. Man förstorar skillnaderna mellan de som har och de som inte har ett lönearbete, och exploaterar dessa skillnader i politiska syften. Den politiska uppdelningen sker samtidigt som allt fler blir överflödiga och sakta glider över från en insider- till en mer oklar outsiderposition på arbetsmarknaden. Vad missar man när man väljer att framhålla en konfliktlinje mellan arbetslösa och de i "utanförskap" å ena sidan och de med fasta arbeten och medelklass å andra sidan? Och vad innebär det när gränsdragningen ständigt förändras mellan dessa två grupper?
Det har inte undgått någon att vi lever i ett samhälle där det finns en stark betoning på arbetets värde och där lönearbete uppvärderas på bekostnad av annat. Det är genom arbete som man skapar värde för hela samhället, både som producent av varor och tjänster och genom att vara skattebetalare. Det är också genom arbete som man får ta del av den buffé av förmåner som samhället erbjuder: privat konsumtion, status, socialförsäkringar, förskoleplatser, möjlighet att få ett bostadskontrakt etc. Att inneha ett lönearbete är fullkomligt fundamentalt för att helt och fullt kunna vara samhällsmedborgare idag.
Samtidigt finns det något djupt paradoxalt i betoningen av just arbete. Ju mer man arbetar, desto mer värde skapar man för dem man arbetar för. I förlängningen innebär det att det egna arbetet skapar förutsättningar för dem man anställs av att investera i teknik och innovationer som småningom kommer kunna ersätta en själv som arbetskraft. Det finns en tydlig inneboende motsättning i betoningen av arbete och en sträng arbetsmoral. Som lönearbetare sågar man, i det långa loppet, av grenen man själv sitter på, samtidigt som sågningen är vad som håller en varm, i det korta loppet. Ju hårdare och mer intensivt man sågar, desto fortare gör man sig själv överflödig. Detta gäller inte alla arbeten än så länge, men över tid har det visat sig att det går att ersätta allt fler kvalificerade arbeten. Problemet angår alltså allt fler, även personer med typiska medelklassyrken. Att genom sitt eget arbete skapa förutsättningen för att göra sig själv umbärlig är ett i princip olösligt dilemma för människor som är beroende av arbete för sin försörjning, i dagens samhälle.
Trots denna ständigt pågående förskjutning är det fortfarande påfallande enkelt att göra politiska poänger av skillnaderna mellan dem som är inne i systemet och dem som är utanför. Människor som i princip blir onödiga på arbetsmarknaden skulle vara annorlunda, ha andra intressen och behov och därmed behöva behandlas annorlunda än de som har fasta lönearbeten. Frågan är om det inte också blivit lättare för både höger och vänster att dra politiska växlar på den här situationen.
I samma andetag som de nya Moderaterna profilerade sig som det nya arbetarpartiet år 2006, så myntade de också begreppet bidragspartier, som en benämning på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. De nya moderaterna drog upp en tydlig gräns. De vände sig till dem som lönearbetade och bort från dem som fick ta del av olika bidrag eller socialförsäkringar. De nya moderaterna var ett arbetarparti i den meningen att det ville vara representanter för de som de facto lönearbetade. Det tog sig uttryck på olika sätt. Den kanske tydligaste policyförändringen var att från den 1 januari 2007 höja avgifterna till arbetslöshetskassorna kraftigt, bland annat för att finansiera det första jobbskatteavdraget. Man tog från dem som fick del av en socialförsäkring för att ge till dem som arbetade. Det skulle löna sig att arbeta var ett återkommande mantra; hårt arbete och en sträng arbetsmoral uppmuntrades.
Den borgerliga alliansen myntade också i samma veva begreppet utanförskap för dem utanför arbetsmarknaden som var hänvisade till bidrag och socialförsäkringar. När den borgerliga alliansen vann valet var arbete det viktigaste i hela politiken, och att få ner arbetslösheten det överordnade målet. Efter fem år vid makten fick Reinfeldt frågan om hur han såg på den kvarvarande höga arbetslösheten: "Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet"( TT 14 maj 2012).
Bild: Robert Nyberg
Vilka som var viktiga kan inte bli tydligare; de som hade en insiderposition hade det bra. Man riktade tydligt in sig på mittenväljarens väl och ve, till vilka etniska svenskar mitt i livet ofta får räknas. Deras liv stod i centrum och deras möjlighet att få ihop "livspusslet" (ytterligare ett centralt catchword i nya moderaternas ideologi). Tumskruvarna vreds om för de andra som inte lönearbetade.
I högerns politiska retorik går det vattentäta skott mellan de utanför och de inne på arbetsmarknaden. Sjukdom och arbetslöshet angår därmed inte alla. Man skapade bilden av att en annan typ av människor befann sig utanför, och för dessa personer hjälpte bara hårdare tag.
Det finns ett underliggande problem i de nya moderaternas samhällsindelning. Ju hårdare man trycker på arbetets betydelse och förespråkar att man ska arbeta hårt och få den belöning man förtjänar utan att behöva dela med sig, desto snabbare gör man också den idoga arbetskraften överflödig. Man vill göra en klar politisk uppdelning av två olika grupper och ställa dessa emot varandra, samtidigt som uppdelningen kollapsar av att den upprätthålls så hårt.
Men högern är inte ensam. Många vänstertänkare och vänsterdebattörer har under lång tid haft en stark böjelse att haussa de som innehar en marginaliserad position. Man har framhållit dessa grupper som de som sitter inne med sanningen, erfarenheten och därmed även möjligheten till den verkliga samhällsförändringen. Med samma förtjusning har man vänt sig bort från en klassisk arbetarrörelse eller medelklassen. De anses förstockade, konservativa och på grund av uppnådda mål nöjda och förslöade. I åtskillig vänsterlitteratur är detta ett återkommande tema. Marcuse, Foucault, Negri med flera har upphöjt de marginaliserade och tryckt på deras politiska förändringskraft.
Den mest lästa boken i ämnet om de marginaliserade på arbetsmarknaden de senaste åren är Guy Standings Prekariatet - den nya farliga klassen (2011). Standing gör en sjufaldig klassuppdelning, där han bland annat skriver om prekariatet och arbetararistokratin (salariat). Redan i undertiteln står det klart hur Standing betraktar prekariatet: en farlig klass, de kan gå åt vilket politiskt håll som helst. Standing viger hela sitt slutkapitel åt att uttryckligen varna för att den skulle gå för långt åt höger på grund av sin alienation från samhället och därmed skapa politisk instabilitet. Man kan också tänka sig det precis motsatta. Ur ett politiskt perspektiv skapar prekariatet instabilitet, men ur ett ekonomiskt perspektiv fungerar det i stället stabiliserande. Det är en grupp som alltid finns tillgänglig som arbetskraft, som utan vidare kan ta de arbeten som erbjuds. När denna grupp blir allt större och omfattar också högutbildade, innebär det att prekariatet finns tillgängligt på alla olika positioner i samhället. Genom att utgöra ett konkurrenshot om de tillgängliga arbetena, underlättar den lönedumpning, det vill säga vinsterna blir högre, stadigare och jämnare. Så i första hand bidrar prekariatet till ekonomisk stabilitet, i andra hand till politisk instabilitet.
En annan bok som det ännu regelbundet refereras till är André Gorz Farväl till proletariatet: bortom socialismen från 1982. Gorz menar att de arbetande kommer delas upp i en växande massa med de permanent arbetslösa å ena sidan och en arbetararistokrati å andra sidan. Mellan dem kommer den traditionella arbetarklassen att utvecklas till en liten priviligierad minoritet. Den verkliga förändringskraften föreligger därmed inte längre hos arbetarklassen, utan den ligger hos dem på utsidan, med en marginaliserad position. Gorz huvudidé, som rimmar rätt väl med hur det svenska politiska läget utvecklats, är att i dagens samhälle står klasskonflikterna inte längre mellan bourgeoisien och proletariatet, utan snarare mellan olika former av marginaliserade grupper och en etablerad arbetarklass/medelklass. Enligt en del vänstertänkare kan endast de ha omstörtande potential som agerar i sprickorna i systemet eller utanför det.
Det går följaktligen att göra politiska poänger både från höger och vänster om att dessa två grupper som enbart har sin arbetskraft att sälja skiljer sig markant från varandra. Antingen att pekar man ut en parasiterande grupp arbetslösa och målar upp dem som det stora hotet mot de som har etablerat sig i samhället. Eller vänder man sig mot en medelklass och de med fasta arbeten vilka har fackföreningar i ryggen, och menar att de helt tappat sina visioner. Varför har konfliktlinjen dragits på detta sätt?
Generellt är det svårt att formulera samhällskritik mot något otydligt och oklart. Det är desto lättare att kritisera något man verkligen ser, något man hör och läser om så gott som varje dag. En grupp som blivit betydligt mera synlig de senaste decennierna är medelklassen. Flera omfattande ekonomiska förändringar har gynnat dem som sitter på fasta arbeten med jobbskatteavdrag, stigande inkomster, låga räntor och ökande värde på bostäder. De kan konsumera mer och har allt större möjligheter. Med rot- och rut-avdrag har en viss grupp kunnat börja konsumera tjänster i allt större utsträckning, medan en klart lägre betald grupp utför tjänsterna. Det har skapats en priviligierad medelklass som dikterar vad som skrivs i tidningar, hur städer struktureras, vad som är intressant att diskutera, hur modet ser ut etc. Medelklassen sätter normerna och medelklassen är onekligen inflytelserik på dessa områden.
Medelklassen är dock på inget sätt enhetlig. Minst fyra miljoner av Sveriges befolkning kan i dag räknas som medelklass. Detta innebär vitt skilda levnadsförhållanden. Sociologen Francis Castles har skrivit att den svenska medelklassens splittring och olika levnadsförhållanden är en del av grunden för det svenska välfärdssamhället. En stor del av medelklassen anser sig ha samma intressen och behov som arbetarklassen. Det gäller i synnerhet en stor gemensamt finansierad samhällsekonomi, men det går att utsträcka till arbetsmarknaden, där löner och arbetsförhållanden kan likna varandra.
Det finns också en annan grupp som låter höra om sig, så gott som dagligen: de som lever i fattigdom. Arbetslöshet och "utanförskap" rapporteras det om ständigt från förorter eller andra marginaliserade områden. Det är grupper som antingen är en ekonomisk börda eller skapar oroligheter, eller båda samtidigt. Med Standings logik skulle de kunna utgöra den farliga gruppen i samhället.
Dessa två grupper syns och märks, men på diametralt olika sätt. Utifrån sina olika roller skapar de en spricka som är påfallande lätt att exploatera i politiska syften. Det går att spela på medelklassens priviligierade situation och hur dess privatekonomiska förbättringar sticker i ögonen på dem som fått det ekonomiskt sämre. Om medelklassen bara sänkte sina förväntningar och sina orimliga krav på komfort så skulle betydligt fler kunna släppas in i värmen. Från vänster riktas ofta en slentrianmässig kritik mot medelklassens privilegier, där man landar i något mer politiskt och moraliskt än ekonomiskt. Från ett vänsterhåll fastnar man också lätt i jakten på att hitta den mest utsatta gruppen att företräda. Betydligt mindre intressant är att skapa allianser med dem som har gemensamma behov.
Bild: Robert Nyberg
Från högerhåll har det varit än lättare att göra politisk poäng åt andra hållet. En utanförgrupp växer fram som hotar hela samhällets stabilitet med våld och oroligheter och i förlängningen med ökade kostnader och vad som synes vara ändlösa ekonomiska transfereringar till de fattigare. Det enda sättet att överleva är att hålla dem ute med all kraft för att hålla löner och välfärd uppe.
När man formulerar samhällskritik är ett första steg att fundera på vad man verkligen kritiserar. Det gäller både när spjutspetsen vänds mot arbetararistokrati eller medelklass som man tycker fått det för gott, och mot dem som inte har ett lönearbete och som framställs som ett hot på olika sätt. Det bidrar också till föreställningen om att endast två klasser finns i Sverige i dag. Så är dock inte fallet. Thomas Piketty skriver i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2013) att "rikedomen är så koncentrerad att en stor del av samhället är så gott som ovetande om dess existens, så att en del människor tror att den tillhör overkliga eller mystiska enheter" (min översättning). Något som är mystiskt och overkligt är också klart svårare att ge sig på. Kapitalägandet är så gott som osynligt för gemene man vilket gör det svårt att över huvud taget förstå sig på det, än mer att kritisera det. Därför landar ofta den samtida samhällskritiken i ett onödigt skyttegravskrig mellan de som är inom och de som är utanför arbetsmarknaden. Det behövs inte en sjufaldig klassuppdelning, likt Guy Standings. Inte heller behövs den nu flera decennier långa fetischeringen av de marginaliserade. Lika lite behövs en politik som försöker dra en gräns mellan etniska svenska rmitt i livet och de som befinner sig i ett "utanförskap". Idén om att dela upp människor i en närande och tärande sektor, beroende på om de har arbete eller inte, är att låta sig förföras av politiska dimridåer och avstå från att inse förgängligheten i sin egen arbetssituation samtidigt som man missar var den egentliga ekonomiska makten ligger.
Det viktigaste för en analys är inte att spela på de synbara skillnaderna. I mångt och mycket har inte dessa grupper så olika intressen som man ofta låter påskina. De fattigaste drabbas främst av ekonomiska försämringar inom socialförsäkringssystemet, en allt tuffare bostadsmarknad, försämrade skolor etc. Men detta påverkar också medelklassen, de som både kan ha fått ett allt större konsumtionsutrymme men till kostnaden av dålig bemannade förskolor, sämre vård, dyrare kollektivtrafik. Stora delar av medelklassen har här identiska intressen med arbetarklassen: stabila inkomster och rätt till ekonomisk säkerhet vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och föräldraskap. Utifrån de premisserna måste man formulera en samhällskritik och diskutera hur man ska kunna utveckla en form av fungerande ekonomi, samtidigt som allt fler blir överflödiga. Den politiska retoriken såväl från höger som vänster om olika gruppers hedervärda särart och att den utvalda gruppen är extra viktig att måna om, är rakt av förrädisk. Hela denna politiska positionering äger rum medan kapitalrörelser och ägande verkar i det fördolda och allt fler genom sitt arbete gör sig själva överflödiga. Allt fler rör sig ut från eller befinner sig på kanten av arbetsmarknaden, samtidigt som den politiska retoriken skärper distinktionen mellan insiders och outsiders. -
