Konsten att krympa sig själv

Under 1960-talet fick PCF, det franska kommunistpartiet, 60 procent av alla arbetarröster. I presidentvalet 1969 21 procent av samtliga röster. I dag är partiet nästan utraderat. Förändrad klassbas, svag förankring bland invandrare och allmänhumanism i stället för marxism, är en del av förklaringen.

Julian Mischi, fransk sociolog, undersöker utifrån olika medlemsarkiv PCF:s tillbakagång i sin bok Le communisme désarmé. Le PCF et les classes populaires depuis les années 1970 ("Den avväpnade kommunismen. PCF och de folkliga klasserna sedan 1970-talet"). Glansperioden var åren från 1930-talet, över motståndskampens mot den tyska ockupationen, över 1968 där partiet spelade en viktig roll i generalstrejken, fram till slutet av 1970-talet. Under de framgångsrika åren blev för det mesta arbetarnas barn själva arbetare och växte därmed in i arbetarklassens kultur. Den ideologiska skolningen sköttes konkret på verkstadsgolven. En arbetarelit utbildades på olika partiskolor, bland annat i Moskva. Åren närmast efter kriget dominerades PCF av medlemmar som arbetade inom den traditionella storindustrin som stålindustrin i Lorraine och de stora varven vid Atlantkusten. PCF:s ledare kom själva till en början ur arbetarklassen.

Från 1970-talets mitt förändrades Frankrike i grunden. Landet genomgick en slags avindustrialisering i den meningen att delar av den traditionella storindustrin försvagades betydligt. Stålindustrin krisade i Lorraine, en av kommunistpartiets viktigaste regioner. 1979 kom den europeiska gemenskapens stålplan enligt vilken stora delar av europeisk stålindustri skulle rationaliseras, det vill säga läggas ner.

Storindustrin hade gynnat arbetarklassens kollektiva kamp. Nu förändrades klassens sammansättning, och en fragmentisering kunde skönjas. Det fick verkningar för den sociala och ideologiska sammanhållningen. Arbetaryrken utanför storindustrin växte i betydelse, till exempel inom service-, lager- och transportsektorerna. Med kapitalets koncentration och internationalisering förändrades företagens styrning. Besluten kom att tas långt från arbetsplatserna. Betydelsen av den förlängda skolgången för alla ungdomar förändrade den politiska skolningen. Boendeformerna ändrades framför allt i de större städerna med framväxten av förorter med enorma flerfamiljshus. De täta banden mellan boende och arbete försvann, och tidigare arbetarklassområden började gentrifieras. Massarbetslösheten försvagade ytterligare de arbetande klassernas läge.

Den nyliberala offensiven från 70-talet skapade förvirring och kris inom PCF. Den typiske partimedlemmen, gruvarbetaren och metallarbetaren, ersattes av människor från andra samhällsskikt. I parlamentsvalen 1976 fick PCF för första gången sedan kriget färre röster än socialistpartiet. Mitterands politik att marginalisera kommunistpartiet hade krönts med framgång.

Det skulle vara lätt att koppla PCF:s försvagning direkt till arbetarklassens försvagning. Men så enkelt är inte sambandet, menar Mischi. PCF:s politik började förändras redan före krisen, när man övergav linjen att prioritera arbetare i ledande positioner och lämnade idén om proletariatets diktatur. Det valsamarbete som partiet inledde med socialisterna 1972, impopulärt i arbetarkretsar, kom att påverka den politiska linjen. Medlemskåren förändrades. I de kommunistiska cellerna på lokalplanet kom människor ur mellanskikten att överta positioner som tidigare innehafts av arbetare. I det tidigare stålbältet i Lorraine blev lärarna fler än arbetarna som medlemmar i PCF. Politiska strider inom partiet utbröt på olika nivåer mellan "prolo"(proletärerna) och "pedago"( pedagogerna). Många kritiska medlemmar stöttes ut eller passiviserades. Man skulle kunna tala om en slags avproletarisering av PCF där det politiska språkbruket förändrades. Allt mer sällan talades det om arbetarklassen och allt oftare om fattiga eller människor i utanförskap, vilket tenderar att se arbetare som offer berövade sin samhälleliga värdighet. Klasskampen som historiens drivkraft utsorterades. På partikongressen 1996 bröt PCF med marxismen-leninismen som ersattes av en allmän individualistisk humanism. Individen sattes i centrum för politiken i stället för klassen. Den ideologiska skolningen ersattes av moralisk upprördhet över växande fattigdom.

I slutet av 1970-talet engagerade sig PCF:s ledning i en kampanj mot invandring vilket väckte stort motstånd bland militanta arbetare. Kommunister i Lorraine, många av italiensk härkomst, frågade sig om partiledningen ansåg att den dåvarande krisen berodde på invandrarna och om ett stopp för invandring skulle göra slut på krisen. Talet om solidaritet mellan fransk och invandrad arbetarklass försvann och ersattes av kampen mot "ghettoiseringen". På 1980-talet började PCF liksom andra partier att tala om "invandrarproblemet". Det kunde till och med gå så långt som att ledande kommunistiska kommunalpolitiker i en Parisförort angrep en byggnad med invandrade arbetare i december 1980. Man deltog alltså i splittringen mellan inhemsk och invandrad arbetskraft i syfte att vinna röster. När en strejk mot försämrade arbetsvillkor utbröt i november 1981 på Renaultfabriken i Billancourt utanför Paris, där många arbetare vid det löpande bandet var av nordafrikanskt ursprung, stöddes strejken till en början av lokala PCF-medlemmar och CGT, den fackliga rörelse som står PCF nära. Men de återkallades "till ordningen" av PCF:s ledning.

Vid denna tidpunkt innehade PCF några ministerposter i socialistregeringen under president Mitterand, en regering som i nyliberal anda genomförde privatiseringar av tidigare statliga företag som Air France, France télécom etc. Redan i slutet av 1970-talet talade PCF allt mer sällan om den proletära internationalismen och allt oftare om den franska nationen och dess oförytterliga värden.

PCF:s nya politik fångade inte upp den nya arbetarklassen med rötter i de forna franska nordafrikanska kolonierna. I dag går barnen till dessa arbetare inte vänsterut; i vissa fall islamiseras de i sökandet efter en plats i tillvaron. En kritisk kommunistisk parlamentsledamot sa till några unga kommunister i slutet av 90-talet: "I stället för att åka till Palestina och Kuba borde ni åka och besöka de unga algerier som bor i mitt kvarter, som går till moskén och som står långt från PCF."

Under de häftiga antikommunistiska attackerna på 1980-talet vägrade PCF:s ledning uttrycka kritik mot öststatssocialismen och Sovjets invasion av Afghanistan. En oppositionell partimedlem uttryckte det med orden: "Vi är partiet man förknippar med Gulag, Afghanistaninvasionen och svek." Arbetare och partimedlemmar av polskt ursprung återvände från Polenvistelser chockade av vad de såg av den arbetande befolkningens låga levnadsstandard och bristen på fackliga rättigheter. När strejkerna utbröt i Polen på 1980-talet stöddes de av många inom PCF i opposition mot partiledningen.

Sedan början av 2000-talet har PCF:s medlemsantal stabiliserats. Genom partiets mobilisering i folkomröstningen om Lissabonfördraget 2005 ökade medlemstillströmningen också bland yngre. Genom anslutningen till Front de gauche (Vänsterfronten) 2008 har det radikaliserats. Front de gauche grundades av den från socialistpartiet avhoppade Mélanchon som var vänsterns kandidat i presidentvalet 2012 där han fick 11 procent av rösterna. Många unga kommunister i dagens Frankrike kräver ideologisk skolning. Den humanistiska retoriken från 1990-talet har mer eller mindre försvunnit, och man talar på nytt om klasskamp och motsättningen mellan arbete och kapital.

Mischi bemöter dem som hävdar att många arbetare i dag röstar på Nationella fronten. Det saknas empiri för ett sådant påstående. Det föreligger ingen massiv övergång från PCF till Nationella Fronten. NF går inte mest fram i de områden där PCF går mest tillbaka. Det allvarligaste är det ökande röstskolket inom arbetarklassen.

Det jag saknar i Mischis bok är en diskussion av PCF:s hållning till den europeiska unionen. Man deltog förvisso i kampen mot Lissabonfördraget, men hur ställer sig partiet till EU och dess nyliberala politik ? Nationella fronten vinner framgångar i Frankrike med sin EU-kritik.

Den franska arbetarklassens sammansättning har förändrats, men klassen utgör fortfarande en betydande del av befolkningen, enligt Mischi. Var tredje arbetande fransman bör i dag räknas till arbetarklassen. Framtiden får utvisa om PCF kan återta något av sin forna ställning som företrädare för denna klass.