Efter de allmänna valen i Turkiet i början av juni skedde en relativt dramatisk förändring på den parlamentariska scenen. Styrande Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, gick till val med ambitionen att efter 13 år med absolut parlamentarisk majoritet utöka sitt mandat och därmed få till en ändring av konstitutionen. Detta för att skapa ett presidentsystem, något som skulle innebära utökade befogenheter för den sittande presidenten, och tillika AKP:s grundare, Recep Tayyip Erdogan. Valet blev ett totalt fiasko för AKP då de förlorade sin absoluta parlamentariska majoritet, och för första gången sedan 2002 upplevde partiet en tillbakagång i väljarstödet (från 49,8 procent till 40,9 procent).
Valupptakten kantades av utbrett valfusk från AKP, repression från polisen, upprepade dödliga attacker från fascistmobbar, och en terrorbombning som kostade fyra kurder livet under ett valmöte för den pro-kurdiska vänsteralliansen Folkens demokratiska parti, HDP, i staden Amed (Diyarbekir). Dådet utfördes av en turkisk IS-sympatisör som den turkiska underrättelsetjänsten haft kontakt med. Trots alla blodiga attacker från staten och olika fascistiska grupperingar mot HDP bröt Kurdistans Arbetarparti, PKK, aldrig sin ensidiga vapenvila mot staten. Valet var samtidigt en parlamentarisk framgång för HDP vilket som första pro-kurdiska parti i historien klättrade över den omtalade tioprocentsspärren till Turkiets parlament. HDP inte bara passerade 10 procent; det blev även det tredje största partiet i parlamentet.
Efter valnederlaget försökte AKP bilda en koalitionsregering men misslyckades att övertyga både fascistiska Nationella aktionspartiet, MHP, och vänsterkemalistiska Republikanska folkpartiet, CHP. Nyval har därför utlysts den 1 november. AKP har redan bildat en tillfällig regering där ministerposter delats ut till övriga partier, däribland HDP som fick två utnämningar. HDP-ministrarna avgick dock så småningom i protest mot AKP:s militaristiska politik. Parallellt arbetar åklagarväsendet med att försöka väcka åtal mot hundratals HDP-medlemmar, däribland partiets två språkrör, samt för att förbjuda partiet likt tidigare pro-kurdiska partier.
Startskottet för denna repressionsvåg mot AKP:s fiender skedde lite mer än en månad efter valet. Först genom självmordsbombningen den 20 juli i Pirsus (Suruc), gränsstaden till Kobane. Mycket tyder på att en IS-ansluten låg bakom dådet, och att turkiska underrättelsetjänsten hade god vetskap om honom. Målet var en samling som De förtrycktas socialistiska parti, ESP, anordnade för sin solidaritetskonvoj med bland annat barnleksaker till Kobane. 33 socialister, mestadels turkar, dog den dagen. PKK svarade med att döda två turkiska poliser som hade kopplingar till IS. Turkiska statens reaktion på detta blev att inleda en bombkampanj mot PKK i så väl Norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) som Södra Kurdistan (norra Irak), med civila dödsoffer som följd. Samtidigt påbörjades en omfattande arresteringsvåg mot den kurdiska och kommunistiska rörelsen, där 2544 personer frihetsberövades (varav endast 136 med misstänkta jihadistkopplingar) mellan 21 juli och 28 augusti, enligt människorättsorganisationen IHD. I borgerliga medier lanserades detta som en "antiterroroperation" som drabbade militanta islamister i lika stor utsträckning som pro-kurder. Något som inte alls speglas av siffrorna för vilka som frihetsberövades eller vilka den turkiska krigsmakten riktade in sin bombkampanj mot.
Men hur har tiden efter valet sett ut och hur kan vi förvänta oss att valet påverkar klasskampen i Turkiet, kanske framför allt i det ockuperade Norra Kurdistan? Koncist formulerat finns det inget som tyder på att AKP med hjälp av statens våldsmonopol kommer ändra politisk strategi. Oavsett hur tongångarna gått i västerländska borgerliga medier har AKP med en stor dos skicklighet från första början angripit i princip varje politiskt hinder eller utmaning med att söndra och härska. Erdogan och AKP har dock alltid lyckats att för stunden hitta fiender att peka finger mot och på så sätt fått massorna att skifta fokus från politiska skandaler, klassmotsättningar och Turkiets imperialistiska ambitioner. Med en växande fattigdom, där 22,4 procent av hushållen i landet befinner sig under fattigdomsgränsen och där barnfattigdomen ökat, är behovet av inre och yttre fiender grundläggande. För medan Erdogan spenderat över 615 miljoner dollar (mer än 5 miljarder kronor, där enbart elräkningen uppgår till cirka 2,6 miljoner kronor varje månad) på sitt nybyggda presidentpalats utanför Ankara, dör soldater, majoriteten ur arbetarklassen, som en del av AKP:s cyniska valtaktik. Som döda har de tidigare gjorts till politiska symboler och använts i stora parader för att bekräfta den egna statens martyrskap och offerroll. Samtidigt har dessa bombastiska ceremonier använts som en plattform där AKP-eliten kastat bensin på militarismens brasa.
Medan strider återigen utspelas dagligen mellan kurdiska gerillan och statens våldsmonopol hoppas Erdogan piska upp en nationalistisk frenesi hos partiets anhängare och folk i allmänhet. Detta ska samtidigt distansera folk från HDP och den revolutionära vänstern. Som ett led i denna stigmatisering har AKP precis som tidigare försökt beskylla HDP för att vara en av de drivande krafterna bakom kriget. Men till skillnad från tidigare har antimilitaristiska proteströster höjts inifrån dessa statliga propagandaevenemang. Nu har så väl familjemedlemmar till döda soldater som folkmassor börjat fördöma kriget och styrande AKP för att driva sin militaristiska linje. De har tillsammans skanderat "Erdogan mördare!" och har vid flera begravningsceremonier sett till att politiker från AKP jagats bort under folkmassornas burop och samlade vrede.
Samtidigt har attackerna mot kurder intensifierats. I skrivande stund har 305 HDP-lokaler under två dagar (7-9 september), i framförallt västra Turkiet, blivit attackerade av turkiska fascistmobbar. Bland annat HDP:s huvudkontor i Ankara brändes ner till grunden. Även vandalisering av kurdiska butiker och affärsverksamheter har skett i stor skala, och flera fall av lynchningsförsök av kurder har förekommit där exempelvis en kurdisk pojke misshandlades grovt innan han lindades in i Turkiets flagga och fotograferades. Både attackernas omfattning och deras precision tyder på att de är organiserade och uppmuntrade av AKP. Även liberala tidningar som Hurriyet har attackerats; denna gång leddes mobben av Abdurrahim Boynukalin, som till vardags är parlamentsledamot för AKP. Som belöning befordrades Boynukalin och ingår nu i AKP:s högsta råd. Polisen har självklart inte gjort något för att stoppa attackerna. I stället har de gjort honnör åt fascisterna och erbjudit en hjälpande hand. I ett lynchningsfall i Kumluova, utanför staden Mugla i sydvästra Turkiet, berättade den överlevande 40-årige kurdiske trebarnspappan Ibrahim Cay att distriktets gendarmeri samarbetade med fascistmobben.
Men varför eldar AKP på en sådan utveckling? Är det inte kontraproduktivt att landet står på randen till ett inbördeskrig inför nyvalet? Svaret är att AKP snarare har väldigt lite att förlora på en så kallad upptrappning. Dels försvagas den pro-kurdiska rörelsen rent materiellt inför nyvalet, dels skapar det en fascistisk stämning som kraftigt försvårar politiskt arbete i västra Turkiet. Men framför allt kan AKP och Erdogan slå ifrån sig och säga att de inte har något med fascistmobbarna att göra, och att orsaken till deras vrede är legitim: det är ju bara folkliga protester mot "terror". Med andra ord kommer Erdogan att utnyttja läget till att intensifiera statens attacker på kurder och den revolutionära vänstern. Erdogan kommer återigen försöka visa att AKP är det enda riksdagspartiet som kan "försvara" och hålla ihop Turkiet mot dem som pekas ut som nationens, turkiskhetens och islams fiender. Det är med andra ord inget politiskt drag av desperation, utan i högsta grad en medveten och sedan tidigare beprövad taktik.
Men samtidigt finns det ett starkt motstånd mot statens repression. Något som aldrig tidigare skett, åtminstone tillnärmelsevis inte i samma utsträckning, är hur flera kurdiska städer och stadsdelar utropat självständighet. Detta har skett på lokalbefolkningens initiativ, främst genom folkförsamlingar, där turkiska statens maktutövning och våldsmonopol inom dessa områden har förkastats. Det vill säga en radikalare utveckling än vad som PKK:s ledare Abdullah Öcalan skissat fram i sina skrifter om "demokratisk konfederalism", som förutsätter samförstånd och utbyte med staten.
Turkiet svarade som så många gånger tidigare med att eskalera den militära ockupationen och den polisiära repressionen. Bland annat häktades HDP:s tre distriktsborgmästare i storstaden Amed (Diyarbakir), deras två borgmästare i Colemerg (Hakkari) samt HDP:s ena språkrör för den provinsen. Det militära gensvaret nådde sin kulmen i den kurdiska staden Ciz (Cizre) som i början av september belades med utegångsförbud. Militären placerade krypskyttar på hustaken och sköt minst 21 civila till döds, flera av dem barn. I ett annat fall kidnappades Bunyamin Irci, en 14-årig pojke, mitt på ljusa dagen av militären. Han hittades senare avrättad med ett skott i bröstet.
Till skillnad från folkkriget som utkämpades av PKK under 80- och 90-talet finns nu även en kurdisk militant närvaro inuti de flesta kurdiska städer. 2013 bildades Revolutionära patriotiska ungdomsrörelsen (YDG-H) som kan beskrivas som PKK:s ungdomsfront, men som ändå besitter ett stort mått av självständighet. YDG-H består av unga män och kvinnor som kämpat mot närvaron av statens våldsmonopol i deras städer och bostadsområden. YDG-H har även varit aktivt i delar av Istanbul sida vid sida med kommunister knutna till olika partier så som MLKP, TKP/ML och DHKP-C. I stället för att försvagas ser militansen ut att öka i takt med förtrycket. Trots att PKK överlevde den brända jordens taktik som den turkiska krigsmakten använde på 80- och 90-talet, försöker staten fortfarande hitta en militär lösning. Turkiet jämnade över 3 000 byar med marken och över två miljoner kurder tvångsförflyttades från landsbygden för att försöka krossa gerillan. Men tiden har visat att varken PKK eller YDG-H kan besegras militärt. Detta vet AKP och försöker använda dödläget till sin fördel. Vilken inverkan på klasskampen och den revolutionära utvecklingen kan nyvalet då ha? Med någon bestämd säkerhet går det inte att göra en kalkyl. Däremot går det att se vissa linjer i den politiska utvecklingen under de senaste åren. För två år sedan såg vi kommunister inta en ledande roll i Geziupproret som visade hur utbrett det politiska missnöjet var med AKP. Geziupproret blev massornas utlopp mot åratal av polisbrutalitet, korruption, maktfullkomlighet, misogyni, arbetarfientlig politik, nyliberalism, samt statens blodiga ockupation av Norra Kurdistan. Upproret var historiskt i sitt omfång och nådde ut till flera skikt i arbetarklassen som aldrig tidigare varit politiskt aktiva, även om det också fanns bland annat vänsterkemalistiska element i upproret.
Detta tillsammans med de senaste månadernas utveckling tyder på steg i en revolutionär riktning, där vi ser att massorna politiseras och radikaliseras. Rojavarevolutionen i västra Kurdistan (norra Syrien) har definitivt haft en betydande roll i att stärka den revolutionära rörelsen i Norra Kurdistan och Turkiet. Det blir allra tydligast med den internationella bataljon som turkiska och kurdiska kommunistorganisationer grundat. För oavsett om AKP vinner egen absolut majoritet i nyvalet eller ej, vilket väldigt lite tyder på, kommer det inte hejda partiet nämnvärt från att fortsätta på den inslagna vägen. Politiskt motstånd kommer även fortsättningsvis undertryckas med systematisk repression och en omfattande statsterror.
