Min europeiska familj de senaste 54 000 åren
Blå stjärnan
Jan Guillou
Piratförlaget. 2015
SJÄLVFALLET KAN man inte befalla över en författares privata preferenser. Man kan därför inte be Jan Guillou att som hjältar i nästa romansvit någon gång välja ofrälse folk med IQ understigande 165, vilka vid sidan av storpolitik gillar falukorv och rotmos med mellanmjölk. Från början trodde man att Guillous hat- eller förkärlek för överklassen var ironiskt menad. Det verkar dock mer och mer som om hans fascination för fint folk är äkta: deras mat, drycker, fritidsnöjen, jakt och nu även havskappsegling. Lite tjatigt blir det allt!
Att be honom lära sig hur vanligare folk talar sinsemellan får man heller inte ens hoppas på. Till exempel att då och då kasta in lite markörer i deras dialoger, som åtminstone skulle ge en antydan av ironisk distans. Men allt detta är ändå bara störande bisaker.
Ty man måste likafullt, som vanligt när det gäller Guillou, anbefalla även den femte delen av hans dekalogi om familjen Lauritzen. Detta trots att Kajsa Ekis Ekman redan vid första delen, Brobyggarna, hade i stort sett samma dämpat entusiastiska syn som jag själv:
"Det blir inte direkt Vilhelm Moberg eller Moa Martinson. Men väl en vuxenvariant av Olov Svedelids historiska ungdomsromaner."
Detsamma kunde man för övrigt ha sagt om Upton Sinclairs bladvändarromansvit om Lanny Budd, som på sin tid betydde mycket för en progressiv 1900-talsgeneration - bland annat uppenbarligen för Guillou.
Blå Stjärnan handlar om hur en ny, feminin generation av lauritzssöner (Joanne och Rosa) med framgång slåss mot den tyska ockupationen av Norge 1940-45 - och hur den svenska politiken efter hösten 1942 (mera skickligt än moraliskt) i tid svängde från tyskneutralitet till västneutralitet. Guillou vill dessutom påvisa att kvinnornas roll i motståndskampen var mera betydande än vad den officiella (maskulina) eftervärlden har velat medge.
Jan Bergman, vars dokumentärroman Sekreterarklubben ordentligt har inspirerat till en del av Blå stjärnan, har gått i taket, trots att Guillou i ett efterord har gett honom utförligt erkännande för hans research. Han hade bort vara tacksam, eftersom hans rön genom Guillous verk kommer att få ordentlig spridning - och det är väl vad en seriös författare vill?
Som jag alltid har sagt - Jan Guillou är inte bara en lysande progressiv journalist, han är kanske också vår bäste, sämste progressive författare, som man därför gärna förlåter en del irriterande manér.
Recensent: Hans Isaksson
Tron Ögrim
Det revolusjonaere fyrverkeri
Bo Brekke
Aschehoug. 2015
TRON ÖGRIM var ideolog, strateg och inspiratör för en stor del av den norska vänstern och för en del av oss i Sverige med. Också långt efter norska AKPs tillbakagång och Ögrims avsked från organisationens ledning fortsatte han att vara en samtalspartner och inspiratör, först för en yngre generations radikala i tomrummet efter den andra norska EU-striden på nittiotalet, i det nybildade Rödt och senare för ännu en yngre generation genom sociala media och fora på nätet, som till exempel Wikipedia och Leftist Trainspotters, där jag mötte honom.
Bo Brekke, tidigare utrikesredaktör på norska Klassekampen, har skrivit Tron Ögrims biografi.
Första delen är en spännande skildring av en person som tidigt bestämmer sig för att ställa som mål i livet att bygga en revolutionär rörelse. Ögrim, som för övrigt var son till två medlemmar av trettiotalets norska Clarté, Mot Dag, blev tidigt politisk aktivist och en av grundarna av det norska AKP, sprunget ur Vietnamsolidaritetsarbetet och kampanjen för nej till norskt EU-medlemskap 1973.
Den andra delen skildrar Trons Ögrims liv efter sammanbrottet i AKP i början på åttiotalet. Den som läser Ögrim-biografin som en pendang till Pål Steigans självbiografi En folkefiende noterar att här slutar inte diskussionen om liv, politik och vägval 1984, utan fortsätter ända fram till Ögrims död 2007. Brekke tar sin utgång i Brechts kritik mot Aristoteles och de grekiska tragedierna. I dem drabbas huvudpersonerna av ett sammanbrott efter det att grundlaget för deras handlingar lett dem fram till undergångens brant (grekiska hamartia). Nederlaget leder till insikt, men förhindrar inte undergången. Detta, menade Brecht, är djupt reaktionärt. Det förnekar människor modet att sätta sig djärva mål, lära av sina nederlag och gå vidare. Brekke skriver: "Tron Ögrim insåg sin hamartia, vad ml-ideologin gjort honom blind för. Hans utmaning i återstoden av hans liv blev att försöka ge Brecht rätt." Denna omprövningens och sökandets tid, personligt och politiskt är vad den andra delen handlar om.
Brekkes biografi är en i grunden en optimistisk inlaga: Brecht hade rätt, trots allt!
Recensent: Magnus Göransson
Fred med Norge
Kalle Holmqvist
Murbruk förlag. 2015
NORGE lämnade unionen med Sverige 1905 utan blodspillan. Hur nära kriget var mellan Sverige och Norge kan diskuteras - också i de styrande skikten verkade många för en fredlig upplösning. Men det var betydelsefullt att den svenska arbetarrörelsen drev Norges sak. Både det socialdemokratiska ungdomsförbundet och de anarkistiska utbrytarna, Ungsocialisterna, propagerade vapenvägran i fall av mobilisering.
Holmqvists fina lilla bok om 1905 förtjänar att läsas både som exempel på hur svårt det är att starta krig i ett land med värnpliktsarmé och som en djupdykning i ett år då den tidiga svenska arbetarrörelsen växer till sig på många sätt.
Rättelse:
En uppmärksam läsare hittade ett fel:"Både det socialdemokratiska ungdomsförbundet och de anarkistiska utbrytarna, Ungsocialisterna, propagerade vapenvägran i fall av mobilisering", skrev jag. Men det var ungdomsförbundet som bröt sig ur och Ungsocialisterna som blev kvar, fast med brutna band till SAP. Rätt ska vara rätt, och segrarna ska inte alltid skriva historien, allra minst i Clarté.
Recensent: Olle Josephson
Klickokratin
Mediekrisens första offer är sanningen
Ulrika Kärnborg
Atlas. 2015
I LÄTTLÄST reportagestil, där referat och intervjuer blandas, inventerar Ulrika Kärnborg mediekrisen. Internet har slagit undan fötterna på papperstidningarna, och övergången till webbpublicering fungerar inte särskilt väl. Man räknar med att journalistkåren reduceras till en femtedel det närmaste årtiondet.
Få har råd att finansiera seriös journalistik; redaktionerna köper in enkla tyckarkrönikor av underbetalda frilansare. Den mediala offentligheten fragmenteras. Allt färre läser varje dag en rejäl dagstidning där vi möter nyheter och debatter vi inte förväntat oss. I stället håller vi oss till vår egen nätbubbla, där den bloggare vi följer bekräftar våra förutfattade meningar.
Så lyder dystopin, dess värre med stort verklighetsunderlag. Kärnborgs bok har mer bredd än djup, men är en god introduktion till en av de riktigt stora samhällsförändringar som pågår just nu.
Recensent: Olle Josephson
Innan mörkret faller
Björn Elmbrant
Atlas. 2015
ELMBRANTS senaste bok är en jämförelse mellan den krispolitik som fördes av de två socialdemokratiska partierna under 1930-talet, det tyska SPD och det svenska SAP. Den har som underrubrik den påträngande frågan: Ska 30-talet hinna ikapp oss?
I detta historiska reportage är en viktig utgångspunkt att de tyska nazisternas seger inte var oundviklig. Det fanns vägval, då liksom nu. Den tyska fackföreningsrörelsen la i början av 30-talet fram ett krisprogram med förslag på stora statliga satsningar. Men SPD med sin ekonomiske talesman Hilferding sa nej, anhängare som han var av högerns fruktlösa deflationspolitik.
I Sverige gick Wigforss, finansminister i Per Albins regering, i spetsen för en aktiv statligt finansierad krispolitik och det var före både Keynes och svenska ekonomer som Myrdal och Ohlin. Den svenska ekonomin vaknade upp ur deflationssömnen. Med "kohandeln" ingick SAP ett fruktbart samarbete med bönderna vilka förvisso inte var oanfäktade av högerextrema idéer. SPD däremot närde en slags ödestro på kapitalismens förestående undergång och förhöll sig egendomligt passivt inför nazisternas frammarsch. SAP förde en ekonomisk politik som knöt an till omedelbara folkliga behov. Lite solkiga i kanterna började de svenska socialdemokraterna sitt långa regeringsinnehav.
Elmbrant liknar dagens tyske finansminister Schäuble vid 30-talshögerns Brüning och socialdemokraternas Hilferding. Dagens ultraliberala EU-politik berikar ett tunt skikt men löser inga problem utan vidgar klassklyftorna. "Invandrarfrågan" har ersatt 30-talets "judefråga". Enligt ett brittiskt forskningsinstitut, som Elmbrant citerar, tror folk i fjorton västländer att andelen muslimer i befolkningen utgör sexton procent när den verkliga siffran är tre. Författaren understryker att det inte räcker med kampanjer mot rasism för att rycka folk ur SD:s grepp. Det krävs krispolitik a la Wigforss.
Boken är en läsvärd, klassisk socialdemokratisk, historisk påminnelse om vad framtiden kan ha i sitt sköte om inte... Elmbrant skriver att " politikerna måste ta kontrollen över kapitalismen för att rädda den". Går det i dag? Min främsta invändning mot Elmbrant är att han har illusioner om socialdemokratin och inte ser att den socialdemokratiska eliten i dag ingår i den härskande klassen och för dess politik - med lite smulor åt folket. Ledande socialdemokrater tror på EU och Elmbrant bortser från EU-institutionernas järngrepp. Högerextremismen växer i förvirringens tid. Men det finns vägval även i dag. Vart är vi på väg?
Recensent: Malena Rydberg
Min europeiska familj de senaste 54 000 åren
Karin Bojs
Albert Bonniers förlag. 2015
DENNA BOK är den första bredare presentationen på svenska av den nya syn på människans äldre historia som möjliggjorts genom senare års enorma framsteg i tekniken för DNA-sekvensering. Redan bekant för många är den svenske forskaren Svante Pääbos med fleras upptäckt, att den moderna människan bär på gener från neandertalare, som de måste ha fått barn ihop med för runt 54Â 000 år sedan. Denna händelse utgör bokens upptakt.
Det mesta av det Bojs därefter skildrar är däremot inte lika känt för många. Nämligen hur DNA-analyserna av såväl moderna populationer som arkeologiska skelettfynd håller på att revolutionera synen på Europas äldre befolkningshistoria. I den kunskapsprocessen rubbas också många "ras"stereotyper som ännu vårdas i vissa kretsar. Eller vad sägs om att Västeuropas jägarstenåldersbefolkning till övervägande del kombinerade mörk hy med blåa ögon? Denna "urbefolkning" (om vi då inte räknar neandertalarna) undanträngdes och uppblandades med invandrande jordbrukare från Mellanöstern, som kombinerade ljusare hy med bruna ögon. En tredje stor invandringsvåg kom från de sydryska stäpperna i skiftet mellan sten- och bronsålder, och förde troligen de indoeuropeiska språken till större delen av Europa. Just detta bidrar till att ge nytt stöd åt en bland dåtida rasister populär teori om den "ariska" invasionen av Europa, men inte heller här håller stereotyperna för DNA-analyserna: långa var de, men varken blåögda eller blonda.
Karin Bojs är väl påläst och skriver förnuftigt om hur forskningen fungerar. Upplägget som släktforskningsprojekt kan ibland bli lite krystat, men vinner säkert ytterligare läsare, vilket boken är värd.
Recensent: Ola Inghe
Halvvägs
Fredrik Reinfeldt
Albert Bonniers förlag. 2015
EN MINISTERBIOGRAFI kan alltid vara spännande. En statsminister kan man tänka sig borde ha en hel del intressanta avslöjanden sparade för just den typen av publicering. Tyvärr kan man inte säga det om Fredrik Reinfeldt. Bland de allt annat än rafflande avslöjandena kan nämnas att vår före detta statsminister har samlat på frimärken.
Den uppmärksamme kan notera att Reinfeldt tycks tro på karma. I en episod från statsministerns ungdom får vi en anekdot om hur en av Täbys värstingar hotat Reinfeldt med en dagsedel. Helt utan någon närmare reflektion konstaterar han sedan att hans antagonist sedermera mördades av en väktare i Täby centrum.
Fredrik Reinfeldt är en stilist av ungefär samma typ som man kan vänta sig, ingen stilist alls helt enkelt. I sitt Sommarprogram koketterade han en del över att han slapp använda sig av en spökskrivare. Många salta saker har redan sagts om den saken.
Efter åtta år som Sveriges statsminister har Fredrik Reinfeldt ungefär lika mycket nytt att berätta som han hade i den valrörelse som föregick hans avgång.
Recensent: Jonas Lundgren
