Fackets dödgrävare

2016 års avtalsförhandlingar pågår. De samordnade LO-avtalsförhandlingarna har fallit samman. Många LO-förbund vill lämna märket som sätter lönetaket, men IF Metall fortsätter att agera marionett till Svenskt Näringsliv. Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö är kritisk.

Under 2014-15 förhandlade PTK som är huvudorganisation för 750 000 tjänstemän med Svenskt Näringsliv om en uppluckring av framför allt turordningsbestämmelserna i Anställningsskyddslagen, LAS. Några exempel:

- Turordningskretsar, antal och omfattning skulle bestämmas ensidigt av arbetsgivaren efter arbetsuppgifter, i stället för som enligt LAS, en turordningskrets för varje kollektivavtalsområde

- Alla arbetsgivare skulle få undanta "X" antal tjänstemän från alla turordningskretsar, i stället för som enligt LAS, där endast företag med högst 10 anställda får undanta max två.

- Arbetsgivaren skulle också få undanta tjänstemän från uppsägning efter kvalifikationer, i stället för som enligt LAS, uppsägning i turordning, sist in först ut.

Effekt av dessa förändringar i turordningsbestämmelserna: Arbetsgivaren bestämmer vid arbetsbrist vilka han vill sparka. Alltså LAS ut! I utbyte skulle tjänstemännen få ett system där alla tjänstemän hade rätt till kompetensutveckling.

Förhandlingarna var nästan klara. Då läckte förhandlingsresultatet ut från de dittills helhemliga förhandlingarna, och det blev ingen överenskommelse. Medlemmarna i ett antal starka tjänstemannaförbund accepterade inte att LAS i praktiken skrotades.

Knappt hade dessa förhandlingar spruckit förrän IF Metall och Industriarbetsgivarna i september 2015 meddelade att de tillsammans med Svensk Handel och fackförbundet Handels förde diskussioner om LAS, omställning, visstid, inhyrning och kompetensutveckling. Teknikarbetsgivarnas förhandlingschef Anders Weihe förklarade att arbetsgivarna ville att hela LAS skulle vara förhandlingsbar. Man kan gissa att det är samma förhandlingsupplägg som med PTK.

Varför IF Metall är och PTK var villiga att gå in i förhandlingar om att i princip avskaffa LAS-reglerna, är inte lätt att förstå. Det kräver en historisk tillbakablick.

Arbetsmarknaden i Sverige hade sedan storstrejken 1909 varit orolig, med upprepade och stora arbetsmarknadskonflikter. De kulminerade med skotten i Ådalen 1931.

Bild: Robert Nyberg

Huvudavtalet mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och LO, eller Saltsjöbadsavtalet som det oftast kallas, tvingades 1938 fram av staten som en följd av denna oroliga arbetsmarknad. Förhandlingarna skedde under hot om lagstiftad fredsplikt, något som varken facket eller SAF då var intresserade av.

Saltsjöbadsavtalets viktigaste mål var att reglera formerna för förhandling, varsel vid stridsåtgärder, formerna för stridsåtgärder och skyddet för tredje man vid stridsåtgärder. Avtalet ses som en vändpunkt på svensk arbetsmarknad, även om det ingalunda alltid gick fredligt till under de avtalsrörelser som följde. Men de efterföljande avtalsförhandlingarna mellan LO-förbund och arbetsgivare och sedermera mellan SAF och LO präglades av en allt större respekt mellan i princip jämnstarka förhandlingsparter och en vilja till samförstånd. Båda parter hade tillgång till avgörande inflytande genom arbetsmarknadskonflikt om man inte uppnådde en acceptabel uppgörelse.

Detta jämviktsläge avslutades genom en av de största konflikterna någonsin på svensk arbetsmarknad, då SAF 1980, efter inledande strejker från LO, lockoutade 700 000 arbetstagare. Lockouten blev ett fullständigt fiasko för arbetsgivarna. Det kollektivavtal som träffades efter konflikten överensstämde i stort med LO:s ursprungliga krav. Facken hade stora strejkkassor, och arbetsgivarna hade blivit alltför känsliga för arbetsmarknadskonflikter genom ett allt sårbarare näringsliv.

Arbetsgivarna insåg att de måste bort från förhandlingar med konfliktvapnet som styrkemätare. Denna analys medförde att SAF, eller Svenskt Näringsliv som de numera heter, helt lade om sin förhandlingsstrategi. Från 1990 accepterade man inte längre LO som motpart utan krävde enskilda förbundsvisa avtalsförhandlingar. Men de var bara på pappret förbundsvisa. På arbetsgivarsidan samordnades de helt av SAF/Svenskt Näringsliv medan samordningen på LO-sidan uppvisade stora brister, framför allt genom att Metallindustriarbetareförbundet bröt sig ut från LO-samordningen.¹

Som ytterligare en metod att avlägsna facket från uppgörelser med strejken som vapen skapade industriarbetsgivarna 1997 det så kallade Industriavtalet. Det är ett förhandlingsavtal mellan de stora industriarbetsgivareförbunden och deras fackliga motparter, bland annat Metallindustriarbetareförbundet, nuvarande IF Metall. Industriavtalets huvudbudskap är att fackliga stridsåtgärder är något fult. Industriavtalet innehåller därför en rad olika spärrar mot att utlösa stridsåtgärder.

Strejken förvandlades härigenom, huvudsakligen genom skicklig propaganda av arbetsgivaren, från att vara fackets enda verkliga påtryckningsmedel i avtalsförhandlingar, till något som var fult att använda. Facken, framför allt industriförbunden, gick på denna bluff.

Diskvalificeringen av strejken som förhandlingsvapen medförde att avtalsförhandlingarna i fortsättningen kom att föras på ett helt nytt sätt: Förhandlarna bytte äpplen mot päron. Facket sålde ut starka avtalsbestämmelser som uppnåtts under åratal av facklig kamp, mot till exempel ökad lön eller förkortad arbetstid, det vill säga försämrade kollektivavtal mot marginella förbättringar.

Före detta paradigmskifte hade det varit i princip otänkbart att ett fackförbund i avtalsförhandlingar medvetet gick med på att försämra sina kollektivavtal. Avtalet var medlet för facket att flytta fram sina positioner, inte att försämra medlemmarnas avtalsvillkor.

Metalls viktigaste avtal, Verkstadsavtalet, var tidigare ett av de starkaste kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad. Det bytte namn till Teknikavtalet IF Metall. Som ett resultat av äpple/päronförhandlingsmetoden är Teknikavtalet IF Metall nu lika fullt av försämringar som en byväg på våren är full av potthål.

Bild: Robert Nyberg

Industriparterna såg efter 1997 till att det alltid var de som först träffade kollektivavtal. De satte därigenom det så kallade märket som blev styrande för löneutrymmet för hela LO-kollektivet, trots att märket nästan alltid låg under det löneutrymme som var möjligt att uppnå med hänsyn till den svenska produktivitetsutvecklingen. Industrifackförbunden däremot fixade sina medlemmars löneökning genom löneglidning, som då medförde en högre lönehöjning än den kollektivavtalade. Därigenom fick deras medlemmar en större del av lönekakan än märket (dock inte den senaste avtalsperioden på grund av en ogynnsam utveckling för industrin). Kvinnolöneförbund som Kommunal, Hotell och Restaurang och Fastighets, som också följde märket, hade inte samma möjligheter, eftersom det på dessa avtalsområden saknades löneglidning. De sackade därför efter i löneutvecklingen.

Märket institutionaliserades genom att det år 2000 nyskapade Medlingsinstitutet enligt sin instruktion ska verka för en väl fungerande lönebildning genom att bland annat tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns om industrins lönenormerande roll. Det innebär att Medlingsinstitutets medlare inte medverkar till avtal på andra nivåer. (Att löneutvecklingen inom exportindustrin, där lönekostnaden är låg i förhållande till exportvärdet, ska styra löneutvecklingen i hela Sverige, är för övrigt en absurditet.)

Att Svenskt Näringsliv, och även de borgerliga partierna, är så inriktade på att avskaffa LAS, är egentligen inte rationellt från kapitalistisk utgångspunkt. Sverige har en i Europasamarbetet ur arbetsgivarsynpunkt unikt liberal anställningsskyddslagstiftning. Det gäller möjligheten att anställa på deltid, att göra långa tidsbegränsade anställningar och framför allt att kunna göra sig av med "överflödig" arbetskraft. Arbetsgivaren behöver då bara hävda att det föreligger arbetsbrist, så är det saklig grund för uppsägning. Någon verklig rättslig prövning av arbetsgivarens påstående gör Arbetsdomstolen aldrig. Enda undantaget är när arbetsgivaren fejkar arbets brist för att kunna säga upp en viss person, alltså i princip vid dold uppsägning på grund av personliga skäl.

Men LAS har ett ändå stort symbolvärde för arbetsgivaren, eftersom den, när den kom 1974, begränsade arbetsgivarens arbetsledningsrätt, det vill säga rätten att fritt leda och fördela arbetet och att fritt anta och avskeda arbetare som det uttrycktes i den § 23 (numera § 32) i SAF:s stadga, som tvingades in i de flesta LO-kollektivavtal, ofta som en inledningsbestämmelse.

2009-2010 fördes förhandlingar om nytt huvudavtal mellan Svenskt Näringsliv och LO samt PTK, där facket för att få förmåner i rehabilitering och kompetensutveckling var beredda att sälja ut LAS och delar av strejkrätten. Förhandlingarna sprack i mars 2010, då LO på grund av en nyväckt medlemsopinion vägrade väga in kompetens och skicklighet i turordningen, vilket i praktiken skulle ge arbetsgivaren fri rätt att säga upp utan hänsyn till objektiva fakta.

Anställningstid som i dag är grunden för turordningen är hårda fakta, medan kompetens och skicklighet är subjektiva fakta som nästan helt bestäms av arbetsgivaren. Den starka medlemsopinionen mot principen att i ett avtal med Svenskt Näringsliv slopa anställningsskyddet, tog LO:s ledning på sängen och gjorde att Svenskt Näringsliv kastade in handduken. Förhandlingarna sprack på just den fråga som Industriförbunden och IF Metall hösten 2015 förhandlar om.

Avtalsrörelsen 2016 inleddes med två brott från den tidigare sedan 1990-talet tillämpade avtalsmodellen. Det första var att de samordnade LO-avtalsförhandlingarna brakade ihop. Det andra att IF Metall gjorde sitt utspel att vilja förhandla bort LAS, utan att samordna sig med övriga LO-förbund. IF Metall vill nu sälja ut den ganska tunna soppa som kvarstår av LAS skyddssystem.

Bild: Robert Nyberg

IF Metall har inte strejkat för löneavtal sedan mer än 35 år. Därigenom har man i stället tvingats sälja ut så många äpplen att det nästan bara finns LAS kvar i äppellådan. Men med äpple- och päronmetoden kommer IF Metall fortfarande kunna visa förhandlingsresultat för sina medlemmar även utan strid under denna avtalsrörelse. Eftersom LAS har stort symbolvärde för Svenskt Näringsliv, kommer IF Metall få bra betalt.

Svenskt Näringslivs strategi som sjösattes i början av 1990-talet har lyckats. Den går ut på att försvaga LO-förbunden genom att splittra dem, att få löneandelen att minska som andel av produktionskostnaden, att öka lönegapet mellan hög- och lågavlönade samt att ta bort spärrarna för arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt.

När nu IF Metall som Svenskt Näringslivs marionett förhandlar om att ytterligare försämra LAS har det även den fördelen ur Svenskt Näringslivs synpunkt att det ännu mer splittrar LO-kollektivet. Ett lyckat förhandlingsresultat gör det dessutom billigare att få till stånd motsvarande köp enligt äpple/päron-principen av andra fackförbund, eftersom man redan knäckt principen mot ett av de tyngsta LO-förbunden.

Förenklat kan man säga att svensk arbetsmarknad under de senaste 100 åren genomgått tre olika stadier.

1909 till 1938 med först en superstark arbetsgivare efter den ur facklig synpunkt misslyckade storstrejken 1909 till en mer jämnstark position under 1920- och 30-talen, men med stor oro på arbetsmarknaden.

1938 års Saltsjöbadsavtal och de därefter under LO:s ledning samordnade förhandlingarna från 1950- talet till mitten på 1980-talet, med relativt jämstarka parter, där facket mot slutet fick en allt starkare position.

Från 1990-talet, LO-fackens desorganisering och försvagning bland annat på grund av Industriavtalet, kombinerat med en allt mer samlad arbetsgivare och - som krydda på moset - ekonomiska kriser och EU-rättens arbetarfientliga lagstiftning som försvagar och splittrar facket.

2016 års avtalsrörelse kan vara inledningen till en ny period. Den samordning som skett under det så kallade industriella märket har brakat ihop. Flera LO-förbund har förklarat att de inte längre tänker finna sig i den tvångströja som Industriavtalet och Medlingsinstitutet pressat på dem. Min gissning är att dessa LO-förbund inte klarar av att tvinga sig ur denna tvångströja. Det samordnande kitt som fanns i ett enigt LO-kollektiv under period två är borta. Sannolikt har inte de opponerande förbunden inom LO tillräcklig styrka och sammanhållning för att kunna stå ut med det hårda tryck som såväl arbetsgivare som staten kommer att lägga på dem. Men den som lever får se. Osvuret är bäst.