Du söker 20 miljoner från EU till ett arbetsmarknadsprojekt om 52 miljoner. De felande 32 miljonerna är luftpengar i bokföringsmanövrer. Sedan arvoderas coacher, rekryterare, samordnare, utvärderare och marknadsförare. Ett antal människor betalas 295 kronor om dagen för att visa upp sig som lyckade exempel. Alla menar faktiskt väl. Men fängelset består. Malin Mc Glinn är doktorand vid Malmö Högskola och forskar om EU:s sociala projektindustri.
Jag forskar om arbetsmarknadsprojekt som genomförts i Malmö 2007-2013 och initieras och delfinansieras av den Europeiska Socialfonden (ESF). Jag följer dem genom projektbeskrivningar, utvärderingar, budgetförslag, beräkningsmodeller, närvarorapporter, brev, e-postmeddelanden, reklamfilmer, logotyper, evenemang, intervjuer, filmer, annonser, policydokument, byggnader i Bryssel och NGO-möten. Hur görs de, vilka kunskaper och vilken expertis bygger de på, och vilka "sanningar" bidrar de till att upprätthålla? Vad händer i de transaktioner som omvandlar "utanförskapssiffror" till "social hållbarhet"? Vad genereras och vad går förlorat i dessa transaktioner? Och hur ska jag förhålla mig till dem politiskt? Den sista frågan är ämnet för denna artikel.
Den politiska problematik som projekten aktualiserar kan förstås med hjälp av en historia om ett fängelse som jag en gång hörde samhällsvetarprofessorn Mustafa Dikec berätta (se också Dikec 2005: Space, Politics and the Political). Den bygger på en scen i den franska filmen Vive la Republique från 1997 om en grupp arbetslösa i Le Mans som bestämmer sig för att starta ett nytt politiskt parti. En av dem, Victor, får i uppgift att lära sig mer om politik. Han beger sig ut i staden och hamnar i samspråk med en hemlös man. Som svar på frågan om vad politik är, ber mannen Victor föreställa sig ett fängelse bebott av människor som är födda innanför fängelsets murar utan att ha begått något brott. En dag blir fångarna frustrerade över att det inte finns någon mat i fängelset och börjar högljutt framföra sina klagomål. Eftersom det råder representativ demokrati i fängelset väljer fångarna en ledare med förhoppningen att denne ska få slut på matbristen. Först väljer de en ledare från den politiska vänsterkanten som påpekar orättvisorna, men som är oförmögen att få slut på eländet. Då väljer fångarna i stället en ledare från högerkanten som föreslår andra lösningar men som inte heller lyckas komma tillrätta med situationen. Fångarna bryr sig egentligen inte så mycket om vare sig vänstern eller högern - de vill bara ha något att äta! Matfrågan kommer med tiden helt och hållet att dominera livet i fängelset på alla nivåer. Och detta, säger den hemlöse till Victor, är precis det som är det stora bedrägeriet. För även om matbristen en dag plötsligt upphör, vare sig det är vänstern eller högern som kommer på lösningen, så bor de fortfarande i fängelset. Politik, säger han, handlar inte om maten utan om fängelset.
Jag ställer därför inte frågor om huruvida ESF-projekten är lyckade eller misslyckade eller om personer som är engagerade i dem drivs av bra eller dåliga intentioner. Jag bryr mig inte heller om huruvida projekten är exempel på "slöseri" med skattepengar, om Sverige ska gå ur EU eller om Socialfonden är en tandlös tiger som borde läggas ner. Alla dessa frågor kan för mig liknas vid maten i fängelset; de är samtal som vi väljer att ha, debatter som vi för, och problemformuleringar som vi samlas kring eller är oense om. Sådana frågor gör att vi alla, från vänster till höger, beger oss ut på jakt efter en syndabock. Vår politiska färg och ideologi styr sedan vem vi pekar finger åt, vem vi beskyller och vem vi hatar, men de för oss inte närmare ett samtal om själva fängelset.
Men vad är då fängelset ur mitt perspektiv? Jag ska ge ett exempel. Ett projekt beviljades år 2009 finansiering från ESF om nästan 20 miljoner kronor. Pengarna skulle användas till att hjälpa arbetslösa personer "med utländsk bakgrund" att "komma närmare arbetsmarknaden". Projektansökan slog fast att dessa personer, som bodde i ett av Malmös "mest utsatta bostadsområden", hade varit "långtidsarbetslösa även under högkonjunkturen". Av de "1920 deltagare" som projektet skulle "omsätta" skulle "70 procent erhålla arbete" efter projektets slut. De skulle få coachning, hjälp med matchning och CV-skrivande samt erbjudas praktikplatser.
Alla projekt som blir beviljade ESF-medel måste i sin ansökan visa hur de ska uppnå den nivå av medfinansiering som är fastslagen av EU-kommissionen (vanligtvis minst 50 procent av den totala projektbudgeten för svenska projekt). För det här projektet innebar detta att 160 försörjningsstödsberättigade personer per dag skrevs in som projektdeltagare. Deras ersättningsnivå från socialtjänsten (295 kr per dag) räknades sedan om till medfinansiering enligt modellen antal dagar i projekt multiplicerat med ersättningsnivå multiplicerat med antal deltagare. Projektet pågick i fyra år och hade till slut en budget på ca 52 miljoner kronor. 38 procent av pengarna kom från ESF, och resten byggde på medfinansiering enligt modellen ovan.
I projektbudgeten betraktades deltagarnas medfinansiering både som en form av finansiering och som en kostnad och kvittades mot varandra. Detta innebar att den faktiska projektbudgeten som kunde användas för att göra alla de saker som man i projektbeskrivningen hade utlovat endast bestod av medel från ESF. Det invecklade medfinansieringsförfarandet var således i realiteten bara ett verktyg för att kunna få del av medel från EU via ESF - en nyckel till en skattkista.
I projektet spenderades ESF-medlen på olika saker. De användes för att betala löner till 17 coacher, till rekryterare, samordnare, chefer och administrativ personal. En del medel, närmare bestämt 300 000 kr, användes för att köpa utvärderingstjänster av Malmö högskola. 170 000 kr gick till att marknadsföra projektet. Trycksaker togs fram, en film spelades in med en "lyckad" projektdeltagare. Klistermärken med ESF-slogan beställdes och sattes upp i olika möteslokaler. Fokus lades på att visa upp och kommunicera ut projektresultaten. Likt modeller på en catwalk visades de deltagare upp som fått arbete för alla som ville titta. Ungefär samtidigt dök det upp en tråd på sociala medier som diskuterade varför skattemedel skulle bekosta utbildning och arbetsträning för "dessa parasiter".
När jag berättar om min forskning får jag nästan alltid frågan om projekten som jag följer har varit lyckade eller inte, alltså om de genererat arbetstillfällen för projektdeltagarna. Ingen ställer frågor om hur det kan komma sig att det blivit oproblematiskt och opolitiskt att tvångsmässigt rapportera vissa kroppars projektaktivitet. Ingen frågar heller varför det är just vissa kroppar som klassificeras och beskrivs som "isolerade", "okunniga", "bakåtsträvande", "sjuka" och "invandrade", eller hur det kan komma sig att rapporteringen av just deras projektaktivitet i slutändan skapar en europeisk projektindustri som omsätter miljontals kronor och genererar hundratals arbetstillfällen i projektsektorn (där jag även inkluderar olika konsulter, akademiska institutioner, PR-byråer, sociala företag etc.). Ingen ifrågasätter varför just vissa kroppar är värda 295 kr om dagen. Vi väljer att prata om huruvida det är lönsamt eller inte. Vi pratar om maten.
Fängelset är ingen enskild institution, inte staten och inte heller de politiska partierna. Det är inte heller någon arg gubbe av typen Herr Nyliberalism, som älskar att förtrycka folk. Situationen är inte resultatet av enskilda partiers eller EU:s politik. Det finns ingen enskild aktör som kan pekas ut som syndabock.
Vi måste alla inse att fängelsets murar återuppbyggs och upprätthålls varje dag. De står inte fasta i väder och vind utan att någon ser till att de bevaras. Utan upprustning och renovering av väggarna vittrar de sönder och blir till grus. För att kunna komma till diskussioner om fängelset måste vi därför börja i en helt annan ände. Vi ska börja på marken, för det är där, i de mest vardagliga situationer och praktiker, som makt görs.
Fängelset är, i relation till ESF-projekten, alla de olika sätt på vilka personer bokförs, räknas, klassificeras, kategoriseras och utvärderas, och alla de processer inom vilka experters utlåtande blir till sanningar som visualiseras i diagram och presenteras i tabeller. Riktiga människor av kött och blod reduceras till procentsatser och siffror. Olika ekonomiska beräkningar blir utgångspunkten för diskussioner om vem som har rätt att vara var och göra vad.
För att förtydliga: jag säger inte att det inte finns aktörer som mer än andra bidrar till att upprätthålla fängelsemurarna. Min poäng är att kritik måste komma från ett perspektiv baserat på de faktiska praktikerna och konsekvenserna i stället för att formuleras i olika åsiktskorridorer. Vi ska inte heller förväxla intention med konsekvens och praktisk verklighet. Även om intentionen till något är bra och omöjlig att vara emot - som hållbarhet till exempel - så innebär ju inte det att allt som görs i hållbarhetens namn är hållbart. Så är det också med det som görs i mångfaldens, toleransens och antirasismens namn. Om inte de praktiska konsekvenserna är antirasistiska eller toleranta, det vill säga på riktigt ger upphov till antirasistiska praktiker, så spelar den ursprungliga intentionen ingen roll. Vi måste alltså sluta tro att det bara är "onda" personer från högerns grumliga vatten som ser till att murarna bevaras. Murarna upprätthålls även av mig, och av dig. Och de upprätthålls av ESF-projekten, utan att det är deras intention.
Som det partipolitiska och demokratiska klimatet ser ut idag finns det inte något utrymme att prata om hur saker och ting faktiskt görs, hur det går till på marken. Alla är nämligen så upptagna med att gå i polemik med oliktänkande, bedriva hashtag-politik i sociala medier, hata eller ta moralisk höjd genom att skjuta ner någon annans åsikt. I detta förvirrade och uttröttande debattklimat fylls floskelgeneratorn hela tiden på med ord som social hållbarhet, entreprenörskap och social innovation. Om vi i stället stannar upp, pausar generatorn, och beger oss ut i verkligheten (även den del av verkligheten som vänstern traditionellt har värnat om) med uppgiften att beskriva hur saker och ting faktiskt görs, så kan vi komma närmare en situation som tillåter oss att prata om fängelset: vad vi faktiskt gör i stället för det vi tror att vi gör eller vill göra. För detta krävs en stor dos självkritik från alla parter.
Vi kommer att finna många komplexa situationer, intrasslade logiker och motsägelser. De är för komplexa för att reduceras till klass, för problematiska att simpelt avskrivas som identitetspolitik, och för allvarliga för att låta diskrimineringsombudsmannen ta hand om dem.
