Osvald - storsabotören Asbjörn Sunde
De bortglömda
ANDRA VÄRLDSKRIGET I AFRIKA, ASIEN, OCEANIEN OCH LATINAMERIKA
Folke Schimanski
Leopard. 2015
TILL DE MÖRKA sidorna i vår historia hör det blodiga våldet, som i Thiaroyelägret 1944 ledde till dödandet av 35 afrikanska soldater, fastän de kämpat för Frankrike. Så sa president Hollande i ett tal när han besökte Senegal 2012.
I lägret väntade 1Â 300 soldater på sin sold som utlovats inom en vecka. När betalningen dröjde tog de den franske generalen Dagnan som gisslan. Han släpptes mot löfte om snabb betalning.
På natten omringades lägret av trupper som sköt mot barackerna. Minst 35 dog. 30 av de överlevande dömdes för myteri, några till tio års fängelse. Massakern hemligstämplades. 1946 belönades general Dagnan med hederslegionen.
Afrikanska soldater i den franska och engelska krigsmakten fick utstå otaliga oförrätter i de båda världskrigen. De fick sämre mat, mindre betalt eller inget alls, en del fick kämpa barfota.
I Schimanskis bok skildras en annan, ofta dold historia. Kriget utkämpades också i delar av världen som det sällan berättas om i böcker och krigsfilmer hos oss. Läs Schimanskis alternativa bok!
I Asien var Japans erövringskrig i Kina, Vietnam, Malaysia, Filippinerna, Burma, Indonesien och Stilla havet lika grymt som Tysklands i Östeuropa. I Nanjing avrättades 340Â 000 kinesiska krigsfångar av japanerna i december 1937. Japans krigsmakt tvångsrekryterade 200Â 000 kvinnor i ockuperade länder till sina fältbordeller.
Världskrigets dialektik innebar att Japan krossade Storbritanniens, Frankrikes och Hollands kolonialvälden i östra Asien. Kolonierna blev till slut självständiga stater, ofta efter långvariga strider. För vietnameser, laotier och kambodjaner krävdes ett 30-årigt befrielsekrig. Samtidigt accelererade frihetskampen i kolonierna i Afrika.
När brittiska trupper besegrat tyskarna vid Tobruk i Libyen 1942 begravde de sina stupade kamrater i en massgrav. Sedan grävdes liken upp igen. Svarta sydafrikaner begravdes för sig.
Recensent: Sture Källberg
Gömda rikedomar
Gabriel Zucman
Daidalos. 2015
EN GÅNG VAR det den unga borgerligheten som avskaffade det feodala skattefrälset. I den borgerliga staten skulle alla klasser bidra och alla tillgångar beskattas. När första världskrigets omkostnader och förödelse fick skattetrycket i Europa att öka slocknade emellertid borgerlighetens rättvisepatos. Skatteflykten tog fart och de första skatteparadisen började växa fram. Mellan 1920 och 1928 mer än tiofaldigades (rensat för inflation) de utländska förmögenheter som förvaltades i schweiziska banker för att undvika skatter. Men den verkliga guldåldern för skatteparadisen inföll under 1960- och 1970-talen med flödet av petrodollar, och därefter i vår tid som en följd av de enorma förmögenhetsförflyttningarna från offentligt till privat, från löntagare till kapitalägare. Enbart mellan 2009 och 2013 ökade de skatteflyktiga tillgångar i skatteparadisen som är möjliga att beräkna med 25 procent i världsmåttstock. Återhållsamma beräkningar anger att åtminstone åtta procent av hushållens finansiella förmögenheter i dag är placerade i skatteparadisen.
Gabriel Zucman som ingår i forskarmiljön runt Thomas Piketty, ägnar en stor del av sin studie åt möjliga åtgärder mot skatteparadisen. För att tillgångar ska kunna beskattas måste de vara kända och registrerade. Sådana register finns redan. Företag och kapitalägare behöver själva veta vem som äger rätten att sälja vad. Problemet är att dessa register ofta är företagsägda och fragmentariska. Det krävs statliga och kompletta register, säger Zucman och pekar bland annat på den svenska Värdepapperscentralen. Men samtliga försök hittills att förlita sig på de inblandade bankernas goda vilja för registrering och rapportering av skatteflyktiga förmögenheter har varit resultatlösa, säger Zucman. Bara statligt och överstatligt tvång och hot om handelssanktioner kan förändra något.
Det finns tre goda skäl att rekommendera boken: den ger en god framställning av skatteflyktens och skatteparadisens historia. Den ger en välgrundad skattning av skatteparadisens finansiella betydelse för världsekonomin. Den mynnar ut i ett konkret förslag till åtgärder mot skatteflykten och hur de kan realiseras. Därtill uttrycker sig Zucman kortfattat och lättförståeligt. Håkan Edgrens översättning är bra.
Recensent: Magnus Göransson
Karl Marx - en biografi
Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers förlag. 2015
BÖCKERNA om Marx är legio. Få är dock lika bra som Liedmans. Titeln till trots fokuserar den inte på Marx liv, utan på hans gärning som socialistisk intellektuell. Denna skildras dock mot bakgrund av såväl hans egen livshistoria som den politiska, sociala, ekonomiska och vetenskapliga utvecklingen.
Liedman har sysslat med Marx i många år och kan mer än de flesta. Dessutom har han koll på vad andra tänkt och skrivit i ämnet. Därför lyckas han både göra en självständig tolkning av Marx idéer och relatera denna till andra marxisters.
Fast Liedman gillar nog inte att bli kallad marxist. Han menar nämligen att det han funnit i Marx egna texter skiljer sig rejält från det som utmärker den marxism som började växa fram redan under Marx livstid och som med tiden kom att bli officiell ideologi i länder som Sovjetunionen, Kina och DDR.
Till skillnad från många marxister ser Liedman exempelvis inte Marx tänkande som något stort filosofiskt system (och dialektisk materialism verkar han betrakta som rena rama metafysiken), utan som ett tanke- och skrivprojekt som utvecklats i delvis olika riktningar vid olika tidpunktert.
Därför värjer han sig mot att betrakta Marx teorier som en karta över samhället, eller som en anvisning om vad som bör göras. De bör snarare ses som en "ledtråd", menar han.
Liedman skriver utförligt och entusiasmerande om flera av Marx skrifter. Hans analyser av De ekonomisk-filosofiska manuskripten och Grundrisse är exempelvis mycket intressanta. Dock utnämner han Kapitalet till Marx magnum opus. Där finner han inte bara en ambitiös analys av kapitalismen som ekonomiskt system, utan även originella tankar som i dag skulle placeras inom discipliner som sociologi, historia, statsvetenskap, kulturhistoria och socialpsykologi.
Särskild uppmärksamhet ägnar Liedman fenomenet alienation. Han håller med de många kommentatorer som hävdat att den mogne Marx överger sina ungdomstankar om att det kapitalistiska klassamhället skulle göra människan främmande inför sitt "artväsen", men hävdar att alienationen ändå är ett viktigt tema också i senare verk. I Kapitalet betraktas människan visserligen som någonting historiskt, som saknar väsen, men hon är likväl alienerad i det att kapitalismen omöjliggör för henne att exempelvis njuta frukterna av sitt arbete i form av välstånd (om människan i fråga är arbetare, bör man kanske tillägga). Frågan är dock om man måste hålla fast vid begreppet alienation för att synliggöra detta.
Liedman är idéhistoriker, och några av de mest spännande resonemangen i hans bok handlar om Marx begreppsapparat och filosofiska metod. Bland annat gör han på ett övertygande sätt reda för dialektikens roll i Marx tänkande. Enligt Liedman är denna varken någonting som genomsyrar hela Marx verk eller, vilket några marxister hävdat, ett resultat av en påverkan från Hegel som gradvis avtog och till slut bara lämnade ytliga märken på hans texter. Marx använder sig helt enkelt av några redskap ur den dialektiska verktygslådan, exempelvis begreppsparet yta och djup samt begreppet Aufhebung (som Liedman tillskriver betydelserna "upphävande, bevarande och upplyftande till en högre nivå").
Det går inte att säga annat än att Liedmans bok är en alldeles förträfflig introduktion till Marx intellektuella gärning, samtidigt som den lämnar värdefulla och originella bidrag till en sedan långt över hundra år pågående diskussion om hur denna gärning ska förstås. Ännu viktigare än detta är dock att Liedman visar att Marx tänkande är relevant för förståelsen av vår tid - att Marx ledtråd fortfarande är värd att följa.
Recensent: Magnus Nilsson
Osvald - storsabotören Asbjörn Sunde
Morten Conradi, Alf Skjeseth
Spartacus. 2015
MAKTFÖRHÅLLANDENA avgör vem som är terrorist och vem som är frihetshjälte. Ett norskt exempel är upprorsmakaren, arbetarrörelsemannen, sabotören, patrioten och den förmente landsförrädaren Asbjörn Sunde, känd i historien under sitt krigsalias Osvald. Osvaldgruppen tog under den tyska ockupationen det norska motståndet från civil olydnad till väpnat motstånd. Gruppen utförde huvuddelen av de norska sabotagen och offrade fler liv än någon annan organisation. Ändå dröjde det till 2013 med erkännande och tack från den norska staten.
Osvaldgruppen uppstod inte ur nationellt motstånd mot den tyska ockupationen. Den växte ur en organisation som grundades redan 1935 av Komintern och NKVD som en av flera sektioner runtom Nordsjö- och Östersjöområdet: Organisationen mot fascism och till Sovjetunionens försvar, i Sverige känd som Wollweberligan. Den byggdes upp av kommunistiska sjömän och hamnarbetare och bedrev sabotage mot Francos och Hitlers militära upprustningar. Den förföljdes intensivt, och 1941 hade alla sektioner utom den norska slagits ut. Sunde rekryterades till organisationen efter sina insatser i spanska inbördeskriget och tog över ledarskapet i Norge sedan företrädaren arresterats av svensk polis och utlämnats till Tyskland. Efter den tyska ockupationen av Norge byggde Sunde upp en framgångsrik organisation med över tvåhundra aktiva sabotörer.
Banden till Sovjetunionen blev en belastning först då Komintern upplösts och segrarmakterna börjat dela upp världen mellan sig. Sunde hade redan påbörjat planeringen av ett partisankrig i Norge när order kom från Moskva 1944 att upplösa organisationen. Sunde lydde order, men många sabotörer fortsatte verksamheten i andra grupper ända fram till krigsslutet. På grund av de tidigare banden till Moskva blev Sunde en idealisk måltavla under det kalla kriget. Han dömdes 1954 på mycket bräckliga grunder till ett långvarigt fängelsestraff som spion för Sovjetunionen. Conradis och Skjeseths bok fokuserar naturligtvis på krigshändelserna men ger utrymme också för uppväxten och det politiska engagemanget utanför Osvaldgruppen och Sundes anpassningsproblem till ett liv ovan jord efter tio års underjordiskt arbete. Ett intressant stycke arbetarrörelsehistoria!
Recensent: Magnus Göransson
