Kommuner och regioner konkurrerar om investeringar och invånare. Den "kreativa klassen" ska lockas till den egna staden. Samtidigt förväntas en växande klass av servicearbetare tillgodose de välbärgades behov. Peter Sundborg berättar om omvandlingen av Sundsvall.
Fastighetsägaren Hans Bark i Sundsvall vill sätta upp en staty av Milton Friedman i sitt bostadsområde Sidsjön. Det berättade han för Sundsvalls Tidning i en intervju vid sin 50-årsdag. Sidsjön är ett före detta mentalsjukhus från 1940-talet. Det är nu omgjort till ett bostadsområde för välbärgad medelklass. Hans Bark vill stärka den profilen.
Hans Bark är en entreprenör, och som sådan omhuldad av media, framför allt Sundsvalls Tidning. Han köpte området Sidsjön av kommunen år 2005 för 40 miljoner kronor. Det består bland annat av nio stora, före detta sjukhusbyggnader. Sedan dess har han arbetat med att förädla området. 2010 utsågs han till årets entreprenör i Sundsvall.
Entreprenörandan är viktig för den nyliberala staden. Jason Hackworth har i boken The Neoliberal City (2006) identifierat ett antal andra utmärkande drag för den amerikanska nyliberalismen: privatiseringar, nedskärningar i välfärden, ökat samarbete mellan städer och företag, stärkt makt för företagen, gentrifiering och ökad konkurrens mellan städer. Hackworth menar att nyliberalismen har fått många negativa konsekvenser för de som har det sämst ställt i städerna. Fattiga hyresgäster råkar illa ut, sjukhus, barnomsorg och andra välfärdsinrättningar får allt större problem.
David Harvey har i böcker och artiklar skrivit om faktorer som lett fram till den nyliberala staden. Han menar att redan recession under början av 1970-talet gjorde det nödvändigt för kapitalet att söka sig nya väger. Budgetåtstramningar både nationellt och lokalt, liksom avindustrialiseringen i västvärlden och den strukturella arbetslösheten har spelat in. Allt detta, tillsammans med nykonservatism, privatiseringspolitik och ökad tilltro till marknadens rationalitet, har lett till situationen vi har idag. Harvey har framför allt studerat situationen i Storbritannien och USA.
Städerna har blivit viktiga. I och med nationalstaternas ovilja att reglera gränsöverskridande penningflöden har förhandlingar med investerare i ökad utsträckning hamnat hos städerna. De lokala beslutsfattarna försöker främja den kapitalistiska utvecklingen genom att göra staden så attraktiv som möjligt. Men en styrning mot städerna innebär inte större makt för lokala beslutsfattare. Makten att organisera stadslivet har i allt större utsträckning övertagits av privata företag. De lokala politikerna och tjänstemännen spelar en underlättande och samordnande roll. Inte sällan är det den offentliga sektorn som tar på sig riskerna medan den privata sektorn håvar in förtjänsterna.
Lokalpolitikens förändringar och entreprenörskapets genombrott har, enligt Harvey, underlättat övergången från en ganska stelbent, fordistisk stadsplanering, uppbackad av en keynesiansk välfärdsstat, till en mycket mer geografiskt öppen och marknadsbaserad form av stadsplanering, baserad på flexibilitet. Det här sker samtidigt som konkurrensen mellan städer, som är ett så typiskt drag för den nyliberala stadsutvecklingen, ökar. I konkurrensen används stora, och ofta oerhört dyra, byggprojekt som medel. Det byggs köpcentra, nöjeskomplex och shoppinggallerior. Men också teatrar, konserthus, idrottsarenor och iögonfallande bostadskomplex, ofta i hamnområden. Byggena är spekulativa markeringar, snarare än sprungna ur lokala behov.
I den nyliberala stadsplaneringen är utgångspunkten att staden är en plats för tillväxt och utveckling, skriver Jon Loit i sin avhandling En stad i världsklass (2014). Ekonomisk tillväxt är överordnat allt annat. Den nyliberala stadsplaneringen utgår från ett konkurrensförhållande. Stadsplaneringen är en del i en strategi för att marknadsföra och profilera den egna staden i förhoppning om att den får konkurrensfördelar gentemot andra städer. Det gäller att skapa en skarp profil, en speciell urban känsla och identitet. I stadsplaneringen trycker man på att identitet är någonting man kan skapa eller ta fram.
Nyliberalismen är extremt individualistisk, menar Loit. Människor är själva ansvariga för att lyckas eller misslyckas i samhället. Samhällsvetenskapliga förklaringar existerar inte. Det är individens egen strävan och entreprenörsegenskaper som är bestämmande för hans eller hennes välmående, säkerhet och lycka. Fattigdom och hemlöshet är snarast ett resultat av personliga misslyckanden och inte av bristen på bostäder. Planeringens roll blir att ge de kreativa individerna utrymme att lyckas.
Loit tar upp boendesegregationen i Stockholm. Den är inget nytt fenomen. Segregationen har dock tilltagit på senare år och blivit mer påtaglig. En process som medverkat till segregationen är gentrifieringen av innerstaden. I Stockholms innerstad har en social förändring ägt rum där individer med högre inkomster och högre utbildningsnivå ersatt individer med mindre resurser.
Den ekonomiska segregationen har ökat i hela Sverige. Läget i städernas ytterområden blir allt sämre. I en rapport om femton förortsområden spridda över landet konstaterar Boverket att det finns en rad oseriösa hyresvärdar som hyr ut undermåliga lägenheter i dessa områden, trångboddheten är stor bland annat på grund av anhöriginvandring och det traditionella välfärdssystemet fungerar sällan.
En grupp forskare skriver i boken Neoliberalization of Housing in Sweden (2012) att Sverige gått från en social bostadspolitik till en nyliberal, där marknaden styr och vi har ett minimum av statligt engagemang. Detta har lett till ökade klasskillnader och en utbredd gentrifieringsprocess. Sverige har blivit landet med den mest liberala bostadsmarknaden i hela västvärlden.
Konkurrensen mellan städerna tar sig olika uttryck. I Sundsvalls platsmarknadsföring ingår att kalla sig Norrlands huvudstad. Norrlands huvudstad måste naturligtvis ha en representativ stadskärna. Sundsvall har under senare år satsats miljontals kronor på stadskärnan. Torg har byggts om, träd har planterats, kajen har stärkts, parker har gjorts om till lekplatser för barn, en skatepark har byggts. Den senaste satsningen gäller Stora torget, som ska byggas om för 43 miljoner. I insändare har människor börjat protestera mot detta märkliga miljonregn över stadskärnan samtidigt som socialförvaltningen har gått minus år efter år och närmar sig 200 miljoner i underskott för 2016. Den sociala verksamheten, bland annat äldreomsorgen, har ett ständigt krav på sig att skära ner och skära ner.
Privatiseringen av kommunägd verksamhet tar sig nya uttryck. Inte minst riskkapitalföretag ser möjligheterna att göra snabba vinster. Wallenbergägda riskföretaget EQT är ute efter svenska Östersjöhamnar, bland annat i Oxelösund, Gävle och Södertälje. I Oxelösund har EQT erbjudit sig att flytta 1600-talsstadsdelen Gamla Oxelösund som ligger i vägen för en utbyggnad av hamnen. Förslaget visar, om inte annat, finansvärldens nonchalanta och okunniga inställning till kulturvård. Numera anses det förkastligt att flytta kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, eftersom bebyggelsen då mister sitt sammanhang.
I Sverige spelar bygg- och fastighetskapitalet en viktig roll för de nyliberala städerna. Bolagen får allt större makt i stads- och samhällsplaneringen överlag. Några av de största privata bolagen är Castellum, Balder, Diligentia, Fabege, Wallenstam och Akelius. Norrporten som har sin bas i Sundsvall ligger på trettionde plats bland de femtio största. Diös som också är verksamt i Sundsvall ligger på fyrtiosjunde plats. Fastighetsbranschen är en het bransch. Det globala kapitalet som investeras i den europeiska fastighetsmarknaden har fördubblats från 2007 till 2015. Marknaden tror på ökad investeringsaktivitet i Tyskland, Norden och Spanien. Det är framför allt kinesiskt kapital och kapital från Mellanöstern som investerar i den europeiska fastighetsmarknaden.
Byggbranschen är långt mer monopoliserad och domineras av företagen Skanska, NCC, Peab och JM. Redan under 1990-talet skedde en stark monopolisering, då tio stora företag blev fyra. Peab, Skanska och NCC har mellan 9Â 000 och 11 000 anställda vardera. Men de flesta byggbolag som finns bland de 30 största har bara omkring 200-400 anställda.
I Sundsvall har hyresnivån på lokaler och kontor stigit kraftigt de senaste åren. Fastighetsbolagen tjänar stora pengar. Störst i staden är Diös, Norrporten och Stig Svedbergs Tvättbjörnen. De två senare är Sundsvallsbaserade, medan Diös har sitt huvudkontor i Östersund.
Sundsvalls stadskärna, Stenstaden, är sannolikt mest inkomstbringande. Stenstaden byggdes efter den stora stadsbranden 1888 och drabbades inte av 1960-talets rivningsraseri. Stenstaden är därför en unik, väl bibehållen 1800-talsmiljö. Diös byggde för en hel del år sedan om tre kvarter i Stenstaden till en jättestor inomhusgalleria. De hade inga problem att få bygglov för två inglasade gångbroar mellan kvarteren, trots att gångbroarna var ett helt främmande inslag i den kulturhistoriska miljön.
Norrporten köpte Stadshuset, som ligger vid Stora torget, av kommunen för en struntsumma. Inte heller Norrporten har haft några problem med sina bygglovsansökningar. De sökte och fick bygglov för att bygga till entrén på Stadshuset och sätta en modern balkong på fasaden mot torget. Hänsynen till kulturhistoriskt värdefulla miljöer har minskat drastiskt hos kommunens beslutsfattare under de senaste åren. De ekonomiska argumenten i stadsplanering och bygglovshantering har tagit över helt.
Sundsvalls beslutsfattare har skrivit en tillväxtstrategi fram till år 2021 som kallas Rikare. I den har den kreativa klassen fått ett eget avsnitt. Författarna skriver att stadsplaneringen kommer att ha stor betydelse för den framtida utvecklingen. "Att bygga och utveckla Sundsvall för den kreativa klassen innebär att balansera stadsutvecklingen mellan olika intressen och behov."
Projektet Norra Kajen är ett av de projekten där man bygger för den kreativa klassen. Norra Kajen är ett före detta industriområde vid Sundsvallsfjärdens norra sida, inte långt från Stenstaden. Här planeras en stor vattennära stadsdel med radhus, småhus, men framför allt flerfamiljshus. Som i så många andra städer riktar man sig till en välbärgad medelklass som kan betala de höga boendekostnader det uppenbarligen blir fråga om. De boende ska kunna odla i små trädgårdar, ta hand om dagvatten och ha gröna tak. Dessutom ska de kunna lägga till vid kajen med sina båtar. Stadsdelen ska sjuda av liv, med butiker, caféer, restauranger och ett konstmuseum.
Projektet började dock inte så lyckat. Sundsvalls kommun gick in i ett samarbete med det lokala fastighetsbolaget Norrlandspojkarna, som satsade 17,5 miljoner. Husen på marken revs. Men när åren gick och inga byggbolag var intresserade av att bygga drog sig Norrlandspojkarna ur. Kommunen köpte ut dem för 57,5 miljoner.
Det finns många exempel på hur samarbete mellan kommuner och näringslivet ökat i Sverige. Och det gäller inte längre bara bygg- och fastighetsbolag, utan till exempel industriföretag och banker. I Sandviken äger kommunen och Sandvik AB tillsammans Göranssonska skolan och Göranssons arena. Man har också tillsammans genomfört ett stort trafikomläggningsprojekt vid stadens östra infart.
Richard Floridas teori om den kreativa klassen har fått ett oerhört genomslag i den svenska stads- och samhällsplaneringen. Att dra till sig den kreativa klassen har blivit ett övergripande mål för många svenska städer.
Utgångspunkten för Floridas teori är västvärldens avindustrialisering och inträde i det så kallade kunskapssamhället. Det är inte längre i produktion som värde skapas, utan det är den kreativa klassen som skapar ekonomiskt värde. För till exempel en region är kreativt humankapital viktigare än en högteknologisk industri i sig, enligt Florida.
Produktionen finns över huvud taget inte med i Floridas teori, eftersom den är oväsentlig. Han intresserar sig istället för hur städer, regioner och stater kan dra till sig och skapa utrymme för den kreativa klassen genom bland annat stadsplanering, arkitektur, kultur och mångfaldsåtgärder.
Florida medger att den kreativa klassen är privilegierad. Dess medlemmar kan förverkliga sig själva och tjänar samtidigt många gånger massor av pengar. De djupnande klasskillnaderna och ett växande utanförskap är ett problem, menar Florida. Men han har ingen lösning på problemet, mer än att den kreativa klassen ska verka för ett mer tolerant och inkluderande samhälle.
Parallellt med den kreativa klassen växer det fram en annan social grupp som Florida kallar serviceklassen. Den omfattar lågstatusjobb inom ekonomins servicesektor, som ofta är lågavlönade och innebär liten eller ingen självbestämmanderätt, till exempel servitörer, vaktmästare, hemtjänstarbetare, affärsbiträden och säkerhetsvakter. Eftersom den kreativa klassens medlemmar tjänar gott om pengar och har långa arbetsdagar får de allt större behov av servicearbetare som tar hand om dem och gör grovjobbet.
"Se på mig själv", skriver Florida. "Jag äter ofta ute, jag har en städerska, en trädgårdsmästare, en firma som sköter min pool. Men de är inte heltidsanställda utan deltidsanställda och finns att tillgå i den region där jag bor."
Richard Florida har konstruerat ett sätt att mäta kreativiteten i städer, bland annat genom att räkna ut hur stor del av invånarna som tillhör den kreativa klassen. Vilka ingår i den? Jo, den består av en superkreativ kärna med forskare och ingenjörer, professorer, poeter och författare, konstnärer, skådespelare, designer och arkitekter samt fackförfattare, förläggare, analytiker och andra opinionsbildare. Förutom den här kärnan består klassen av de som arbetar i ett brett spektrum av kunskapsintensiva branscher, till exempel teknologinäringen, finansmarknaden, juridiska och medicinska inrättningar och börshandel.
Det här strider mot Floridas egen uppfattning att de som tillhör den kreativa klassen många gånger tjänar massor av pengar. Vissa av de kreativa yrkeskategorierna är inte högavlönade. Kanske är det en nödlösning, det går knappast att tala om en kreativ klass utan att ta med poeter, konstnärer och skådespelare. Men de yrkeskategorier Florida framför allt intresserar sig för och beskriver är de som arbetar inom den ekonomiska sfären: ekonomer, ingenjörer, forskare, finansfolk. Han är helt ointresserad av poeters och författares kreativitet.
Hela detta teoribygge har det svenska etablissemanget svalt med hull och hår. Förutom att Florida utgår från en felaktig ekonomisk samhällsanalys är en av de viktigaste invändningarna mot hans teori själva kreativitetsbegreppet. Kreativitetens mål är att skapa tillväxt, att stärka det nyliberala samhället. Hans syn på den så kallade serviceklassen visar att han inte är ute efter någonting annat än att bibehålla klassamhället och stärka etablissemangets ställning. Hans teori kan möjligen gynna den välbeställda medelklassen, men bara de som är lojala och riktar sin kreativitet mot det som leder till vinning för de etablerade ekonomiska makthavarna. Han vill i och för sig också gynna ekonomiska uppstickare; entreprenörer, riskkapitalbolag och underleverantörer. Men de som framför allt gynnas är de stora bolagen.
Sveriges Kommuner och Landsting, Trafikverket, Västra Götalandsregionen, socialdemokratiska riksdagspolitiker och otaliga kommuner runt om i landet är bara några exempel på dem som använder sig av Floridas teori. Till och med Vänsterpartiet talar om Floridas teori i positiva ordalag.
Kommunernas hemsidor ger exempel på Floridas genomslag. Skövde har ett helt avsnitt om Florida och den kreativa klassen i sitt program för "en attraktiv stad" från 2015. Södertälje skryter med att man är Sveriges mest kreativa kommun. Den kreativa klassen driver den ekonomiska utvecklingen framåt, tillväxten handlar om att attrahera kreativa och talangfulla individer, och det är Södertälje bra på, enligt hemsidan. Söderhamn hänvisar till Floridas teori i sitt näringslivsprogram 2015-20: den kreativa klassen skapar tillväxt och är därmed viktig för kommunen att dra till sig.
En stad ska innehålla ett brett utbud av kultur för att dra till sig de kreativa, enligt Florida. En stad ska ha teatrar, musikarrangemang, massor av caféer och restauranger. Möjligheter för de kreativa till ett rikt och varierat uteliv. De företag som tjänar pengar på den nyliberala staden har upptäckt kulturens betydelse. I en skrift från Göteborgsavdelningen för intresseorganisationen Fastighetsägarna pläderas för en kraftfull satsning på kultur. Undersökningar har visat att ett rikt och spännande kulturliv är en av de viktigaste konkurrensfördelar en stad kan ha.
"Viktigast för staden är förstås den kultur som får ut människor på gatorna. Det är människorna som vitaliserar staden och gör den intressant för andra. Vi får inte heller glömma att den kulturella publiken också är bra kunder för handeln och restaurangnäringen och kan bidra starkt till att fylla gatorna med människor i blandade åldrar även kvällstid", skriver Fastighetsägarna.
Vad är det då för kultur fastighetsägarna vill ha, förutom att den ska få ut människorna på gatorna? I skriften redovisas en undersökning av människors kulturvanor i de 34 största städerna i Sverige. Det som mäts är teaterbesök, biobesök, antal lästa böcker per vecka, biblioteksbesök och besök på rockkonserter. Alltså ganska konventionella kulturaktiviteter. Frågan är om kulturens innehåll spelar så stor roll.
Sundsvall hamnade ganska långt ner när det gäller kulturvanor, på 30:e plats. Staden ligger dock betydligt högre i ligan för de städer som investerar mest i kultur, på 6:e plats. Men vad är kulturinvesteringar? Är kravet att en kulturinstitution som Sundsvalls museum ska vara inblandad? I så fall räknas väl två av de senaste årens kommersiella satsningar som kultur.
Den ena gäller etableringen av någonting som kallas Stenstaden Visitor Center. Det är snarast en turistsatsning, men innehåller också en utställning om Stenstadens historia och arkitektur. I utställningsdelen samarbetar Visitor Center med Sundsvalls museum. Utställningen är dock starkt vinklad och lyfter bara fram företagsamheten och arkitekturens ornamentala prakt.
Den andra satsningen är ett arrangemang som kallas Stenstadsdagarna. De infaller varje år i början av september. Initiativet till Stenstadsdagarna togs i början av 2010-talet av föreningen Stenstan i Sundsvall som är en sammanslutning av fastighetsägare och butiksägare. Motiven var knappast annat än kommersiella. Sedan några år tillbaka är det Sundsvalls museums uppgift att arrangera Stenstadsdagarna och museet har fått både personella och ekonomiska resurser för det. Själva innehållet har dock inte förändrats nämnvärt.
I en intern utredning om Sundsvalls framtid förespråkas en ökad satsning på kulturen. Men tillväxtperspektivet är centralt. För att främja "lokal utveckling och entreprenörskap i Sundsvallsregionen bör man alltså fördjupa kulturbegreppet mot upplevelseindustrin, turism, nöjesliv och näringslivet generellt". Kulturen ska framför allt främja Sundsvalls attraktivitet och få potentiella entreprenörer att vilja lokalisera sig i staden. Genom att använda begreppet kultur och kreativa näringar vill man också se själva det kulturella utövandet som en slags entreprenörsverksamhet.
Nyliberalismen har en etablerad ställning i Sundsvall. Det beror inte minst på Sundsvalls Tidning som är starkt influerad av idéströmningen. Tidningen lyfter ständigt fram entreprenörerna, medan man bemöter fackliga aktioner med tystnad. Under senare år har ST skrivit mycket om sjukvårdskrisen, utan att på något sätt, till exempel på ledarplats, försöka analysera vad krisen beror på. Lösningen är privatisering och nedläggning. Tidningens kampanj att få Sollefteå sjukhus nedlagt (ett mål som man har gemensamt med Vänsterpartiet i Sundsvall) i tron att det skulle stärka Sundsvalls sjukhus, har hittills misslyckats. När landstinget så småningom lade fram ett förslag på vissa nedskärningar på Sollefteå sjukhus, fick de som svar en massiv demonstration med 15 000 personer i Kramfors. Om det skrev ST inte en rad. Förslaget drogs omedelbart tillbaka och landstingsrådet fick gå.
