Stockholm(L) - Nordens Venedig Magnus Göransson
Statistik vs retorik Magnus Göransson
Kapitalet imponerar Hans Isaksson
Latinamerika illa ute Jan Wiklund
Stockholm(L) - Nordens Venedig
I januari uppstod stora sophögar i stora delar av Stockholm. Över 2 000 klagomål registrerades på kort tid. Orsaken var att en ny entreprenör övertagit sophanteringen efter att ha lagt ett bud 35 procent under tidigare anbud. En anledning till de låga kostnaderna var att entreprenören inte skaffat sig nödvändig utrustning för att utföra arbetet. Den borgerliga oppositionen i Stockholm tog naturligtvis tillfället i akt att kritisera det röd-gröna styret, men den liberala visionen för Stockholm borde väcka oro för framtiden:
Stockholm ska vara Nordens Venedig - inte Nordens Neapel, sade Lotta Edholm (L) i en kommentar.
För den som inte känner Venedig är här ett axplock rubriker om staden: "Flooded, stinking and sinking" (Guardian), "Italiens alla problem i ett nötskal" (nyhetsbrån CNBC, USA), "Venedig sjunker" (livescience.com). Liberaler vill oss sannerligen illa, men de är åtminstone öppna med det. Ska det gå åt helvete, ska det gå åt helvete med fri företagsamhet!
Magnus Göransson
SkolfRossa
Tensta gymnasium i norra Stockholm stängde efter en förödande rapport från Skolinspektionen.
Jag kom som lärare till denna skola hösten 1989; den höst då Lärarnas Riksförbund förlorat strejken mot kommunaliseringen. Då gällde ännu närhetsprincipen i val av skola. Elevsammansättningen på gymnasiet var mångfacetterad: villabarn, radhusbarn, höghusbarn. Studieresultaten var goda.
I början av 90-talet började man skönja följderna av nyliberala strukturreformer. Genom friskolereformen och det fria skolvalet började villa- och radhusbarn söka sig bort från Tensta gymnasium. Betygsintagningen som infördes i Stockholm slog hårt, och den ökande bostadssegregationen, som i grunden är klassmässig och inte etnisk, blev sista spiken i kistan.
För att försöka få tillbaka eleverna från mellanskiktet och deras medföljande skolpeng infördes det new age-inspirerade Rosskoncepet, som några tjänstemän vid skolförvaltningen hämtat från en överklasskola utanför New York. Stockholms politiker köpte programmet. Skolan byggdes om för över 100 miljoner. Klassrummens väggar ersattes av glas. Nu skulle det råda transparens! Katedrarna åkte ut. Eleverna skulle "söka sin egen kunskap" via datorer på vilka Volvo IT tjänade miljoner. Med individuell lönesättning straffades kritiska lärare och ja-sägare gynnades. Tystnaden spred sig.
Alla politiska partier i Stockholm är skyldiga till eländet, vare sig skolborgarrådet hette Erik Nilsson (S) eller Lotta Edholm (L). Att ingen såg igenom konceptet säger något om politikernas intellektuella nivå. Stängningen av Tensta gymnasium är en följd av nyliberala reformer och ett antiintellektuellt pedagogiskt koncept. Förlorarna är som vanligt de vanliga människor som inte vill annat än att deras barn ska få en bra skolgång. Det hade inte behövt gå så illa. Med höga kunskapskrav och förväntningar på eleverna hade skolan funnits kvar i dag. Inget står skrivet i stjärnorna utan det är politiken som avgör.
Malena Rydberg
Natoläsning
Successivt rullas Sverige in i Nato. Det sker mot folkviljan och under viss tystnad. Viktiga riksdagsbeslut väntar i vår. Vi uppmärksammar denna avgörande fråga på annan plats i numret, men vill också anbefalla läsarna att fortlöpande följa utvecklingen. Det sker med fördel på sajten www.alliansfriheten.se . Den har som uppgift att samla och informera Natomotståndet. Läs dagligen!
Olle Josephson
Statistik vs retorik
Svenskt Näringsliv har de senaste månaderna använt flyktingströmmen som argument för att skapa 300 000 låglönearbeten i Sverige. Två nationalekonomer vid KTH, professor Hans Lööf och lektor Gustav Martinsson, har granskat argumenten med hjälp av tillgänglig statistik och forskning. Argumenten håller inte.
Martinsson och Lööf påpekar att bara de som ges uppehållstillstånd kommer att söka arbete, alltså runt 30 000 personer förra året i stället för de 300 000 som Svenskt Näringsliv försöker skrämmas med. När de med minst gymnasieutbildning, redan anställda eller med eget företag räknats av, återstår totalt i gruppen mindre än 50 000 personer med kort utbildning och ett framtida inflöde om kanske 10 000 personer om året. Majoriteten är under 40 år. Därför borde det vara mest logiskt att satsa på riktade utbildningar och att använda det redan befintliga systemen för instegsjobb.
De försök som gjordes 2007 och 2009 med sänkta arbetsgivaravgifter för anställning av ungdomar visade ingen effekt för ungdomar födda utomlands (Ifau, 2013). De stora hindren för anställning för kortutbildade nykomna är bristfällig utbildning, bostadsbrist i de områden där behovet av arbetskraft är stort och den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden. Statistiken bakom retoriken avslöjar att det är Svenskt Näringslivs medlemsföretag som behöver 300 000 låglöneanställningar, inte arbetsmarknaden. (Källa: "tinyurl.com/j68ta9s eller http://www.svd.se/behovet-av-laglonejobb-overdrivs" )
Magnus Göransson
SD dalar
Sverigedemokraternas väljarsiffror börjar för första gången på länge att sjunka. Men inte för att SD-politiker varit inblandade i ännu en skandal. Nej. Tvärtom har vi nu fått en politisk diskussion som rör sig kring andra ämnen än SD eller "hur många flyktingar kan vi ta emot".
Min analys är att borgerlighetens förslag om sänkta löner och kanske framför allt den efterföljande diskussionen och motståndet från vänster, gjorde att politiken växlade om till att än en gång röra klassfrågor. Klassfrågor och klassiska höger-vänster-motsättningar är lite av den moderna fascismens kryptonit. Eftersom den vill locka folk från bägge läger genom att enas mot invandring så kommer frågor där klassers intressen står mot varandra att splittra upp. För att inte tala om hur frågor som kan ena vita och ickevita arbetares intressen är oerhört läskiga om man bedriver sverigedemokratisk politik. Solidariteten är vårt främsta vapen.
Det är dock intressant att utspelet som gav oss denna vändning kom från höger. Och även om jag tror att vi från vänster tilldelades den bästa positionen (sänkta löner är knappast en populistiskt tacksam fråga att driva) så undrar jag när vänstern ska ta upp pinnen och styra diskussionen. När kommer det ett utspel från vänster som kan styra diskussionen åt rätt håll?
Vi har alltför länge svarat på andras utspel, och de frågor som vi tagit upp har sällan nått ut till andra än redan frälsta. Förmågan att framföra vår agenda är helt klart något att arbeta på.
Alma Öberg
Ny finanskris
Sju år efter finanskrisen går de flesta ekonomierna i Europa fortfarande på tomgång. Åtstramningspolitiken har inte lett till vare sig ökad tillväxt eller sjunkande arbetslöshet.
Steve Keen, postkeynesiansk ekonom, var en av de som tidigt förutsåg finanskrisen 2008. På Real-World Economics Review Blog (3 april) spår Keen att en ny finanskris är i antågande inom 1-3 år. Sju länder ligger särskilt illa till: Kina, Australien, Sverige, Hong Kong, Sydkorea, Kanada och Norge. Gemensamt för dem är att den privata sektorns skulder överstiger 175% av BNP och att kredittillväxten överstiger den årliga BNP-tillväxten med mer än 10%. Enligt Keen är detta två tydliga indikatorer på en farlig utveckling.
När hushållens skuldsättning bromsar in, som den tids nog måste eftersom det finns en gräns för hur stora lån som givna inkomster kan finansiera, då inträder recessionen. Har Keen rätt kommer den överbelånade svenska bostadsmarknaden att krascha, vilket kommer dra med sig övriga delar av ekonomin i en verklig kris.
I bästa fall kommer detta att göra slut på myten om medelklassamhället. Ett brutalt uppvaknande och en insikt om att en identitet byggd på konsumtion av sociala markörer (med lånade pengar) inte innebär någon verklig trygghet. Förhoppningsvis kan den insikten också leda till en medvetenhet om att man är en del av löntagarkollektivet och ingen verklig trygghet erbjuds under kapitalismen. I värsta fall kommer det leda till missnöje och ilska som kan utnyttjas av reaktionära och bruna krafter.
Anders Axelsson
Kapitalet imponerar
Att katter gillar fisk och kapitalet maximal utsugning av arbetskraft ligger i sakens natur. Ändå är man imponerad över kapitalisternas uppfinningsrikedom för att i alla lägen motivera högre vinster och lägre pris på arbetskraften:
När Sverige går bra och risk för överhettning föreligger måste våra löneanspråk hållas nere till ett minimum, annars kommer internationell konkurrenskraft hos vårt näringsliv att förloras och en löneinflation utlösas.
När Sverige går bra och ökad efterfrågan föreligger på arbetskraft inom den privata sektorn, måste den offentliga verksamheten inom vård och omsorg hållas tillbaka och löneanspråken hållas nere för att ingen osund och inflationsdrivande konkurrens om arbetskraft skall uppstå.
När Sverige går bra och brist på arbetskraft råder, måste alla hinder, till exempel inom arbets- och trygghetslagstiftning, undanröjas så att all tillgänglig arbetskraft ställs till arbetsmarknadens förfogande. Och arbetslöshetsunderstöd och bidrag hållas tillbaka för att ingen av ekonomiska skäl skall undandra arbetsmarknaden sin arbetskraft.
När Sverige däremot går dåligt måste vi öka investeringsviljan genom att vinstnivån tillåts öka genom produktion till lägre priser, vilket kräver lägre löner.
När Sverige går dåligt med ökande arbetslöshet måste den vård och omsorg hållas tillbaka och arbetslöshetsunderstöd och sociala bidrag minska på grund av sjunkande skatteintäkter och risken för bromsad återhämtning vid höjt skatteuttag. Alla hinder, till exempel, inom arbetslagstiftning och trygghetssystem måste undanröjas för att individerna skall kunna komma i arbete för en lön som är förenlig med bibehållen konkurrenskraft hos vårt näringsliv.
Jag trodde ovanstående förteckning hade täckt in alla tänkbara argument för frusna eller sänkta löner hos borgerliga ekonomer och politiker. Men nu har kapitalisterna laddat om och åtminstone tre kreativa Allianspartier funnit ytterligare ett:
"Flyktingar väller in" över våra gränser, nämligen, och det är facket som har ansvaret för att de inte får jobb, genom att kräva att de ska ha lika lön för lika arbete. Det är således själviskt, inhumant och nu dessutom främlingsfientligt att kräva jämlikhet mellan befintliga och tillkommande arbetare. Ty visst är det bättre med svältlön än ingen alls?
Eftersom samma politiker även skyller arbetslösheten på facket blir arbetarrörelsen i längden svarslös, så länge den inte orkar tänka utanför den kapitalistiska boxen.
Hans Isaksson
Latinamerika illa ute
När folk går ut på gatorna och demonstrerar i hundratusental mot de sittande vänsterregeringarna i Brasilien och Venezuela är det lätt att skylla på skumma manövrer från ljusskygga stiftelser i USA. Och de kan i och för sig ha ett finger med i spelet, men sanningen är att det finns mycket att demonstrera mot.
Visst ledde det sena 1900-talets IMF-uppror till en viss uppryckning. Nya regeringar började fördela överskottet mer rättvist, och beroendet av State Department och nordamerikanska banker minskade. Men i stort fortsatte den nyliberala ekonomiska politiken. Den anpassning till "marknaden" som militärregimerna hade börjat, med dess finansialisering, avindustrialisering och skattelättnader för de rika, fortsatte inte bara under de liberala regeringar som följde närmast utan även under den "skära vågen" efter 2000.
Följaktligen har inte mycket överskott funnits att fördela. Och framför allt har det inte funnits mycket seriösa arbetsförtjänster. Arbetslösheten har varit ganska låg i jämförelse med t.ex. Sydafrika och Indien - men arbetena har varit lågavlönade och lågpresterande tjänstejobb i den informella sektorn.
Enligt den chilenske Cambridge-ekonomen José Gabriel Palma har produktivitetsökningen i länder som Brasilien, Argentina, Peru och Mexico legat på i stort sett noll sedan 1990 (under åttitalet var den negativ). I Venezuela har den varit negativ hela tiden. Detta att jämföra med tiden före militärdiktaturerna då den låg på det respektabla 1-2 procent per år, tack vare en statligt ledd industrialisering.
Den eländiga utvecklingen kan inte bara förklaras av mycket låga investeringar i produktionen, säger Palma. Överklassen köper hellre konsumtionsvaror än investerar, till skillnad från hur det ser ut i Asien. Men huvudorsaken är, menar Palma, att medan de styrande i Asien använder utvalda marknadsanpassningar som led i medvetna statliga satsningar på ökad produktivitet så används de i Latinamerika som dogm och religion. Marknaden vet bäst, basta! Att på ostasiatiskt vis tvinga överklassen till produktiva investeringar vore att förbryta sig mot den heliga marknaden. Något som vore en dödssynd enligt den dominerande stadsmedelklassen, antingen den kallar sig socialistisk eller liberal.
Följaktligen har den latinamerikanska industrin inte kunnat matcha den asiatiska och med obönhörlig marknadslogik slagits ut. Latinamerika har efter 1980 tvingats förlita sig allt mer till självförtärande extraktiv verksamhet, som att leverera råvaror till kineserna. Något som gett kortvariga högkonjunkturer, nu liksom när Manaus byggdes upp i rågummiboomen för hundra år sen. Men som är dömt att kollapsa när efterfrågan riktas nån annan stans.
Utan industri förblir man fattig, det är bara inom industrin det finns stordriftsfördelar. Det finns alltså mycket att protestera mot i Latinamerika.
Jan Wiklund
Leninpriset
Jan Myrdalbiblotekets Leninpris utdelades 9 april till Mikael Nyberg, frilansjournalist, författare och ansvarig utgivare av tidskriften Clarté.
Mikael Nyberg. Bild: Olle Asp I sitt tacktal talade han om kollektivens betydelse. Mer information på hemsidorna mikaelnyberg.nu http://mikaelnyberg.nu/2016/04/12/leninpriset-2016/#more-1214leninpriset-2016 och clarte.nu: mikael-nyberg-far-arets-leninpris
Redaktionen
Marx 2016
Konferensen Marx 2016 kommer att äga rum på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm 14-16 oktober 2016. Svenska och internationellt kända marxistiska akademiker och skribenter deltar. Vid konferensen 2013 närvarade över 2 000 besökare. Clarté har bjudit in sociologen Vivek Chibber och politiska ekonomen Lucia Pradella.
Marx 2016 behöver ekonomiskt stöd. Sätt in valfritt belopp på Clartés mötesfond, plusgiro 310041-9 eller bankgiro 200-1618. Mottagare: Clarté - mötesfonden. Skriv "Marx 2016" i meddelandefältet.
Redaktionen
Clartés stämma
Clarté höll stämma i Stockholm den 12 mars. En odramatisk stämma kunde summera ett i huvudsak gott verksamhetsår sedan förra stämman hösten 2014. Tidskriften har för första gången på flera år nått en prenumererad upplaga på över 1 000 exemplar, och ekonomin är mycket stabil. Kritiska synpunkter framfördes också: de omkring 250 medlemmarna har givits små möjligheter att dras med i Clartéarbete - bättring är att vänta.
Styrelsen omvaldes till stor del. Ordinarie ledamöter under kommande verksamhetsår är Daniel Cederqvist, Magnus Göransson Karin Hedbrant, Frida Jansson, David Liljequist och Magnus Nilsson.
Redaktionen
