Vi räknar minuter, vi räknar pinnar, till nytta för vem?
Svart potatis
Den stora svälten, Irland 1845-50
Pär Lodin
Politisk Historia. 2015
SVART POTATIS är den första boken på svenska om den irländska potatissvälten 1848-50. En miljon irländare dog av svält. En halv miljon arrendatorer vräktes från sina hem. Två miljoner flydde landet. Verkningarna var långvariga. Så sent som vid Irlands befrielse från engelsk kolonialmakt 1922 var befolkningen ännu knappt hälften av vad den varit före den stora svälten. Det var en algsvamp, Phythophthora infestans, som orsakade bladmögel som dödade potatisen. Englands koloniala politik och liberala ekonomiska doktriner dödade irländarna. Irland var Storbritanniens kornbod och exporterade mat för miljoner munnar till imperiet. Matexporten från de stora godsen fortsatte under hela den stora svälten. Lodin skildrar hur de politiska striderna kring frihandel och fattigvårdspolitik kom att forma den brittiska statens hållning till Irlands folk under svältåren och de sociala striderna när vräkta arrendatorer och politiska radikaler reste motstånd.
De liberala ekonomer som utformade politiken utgick från att fattiga människor är lata människor. De skulle läras att inte leva på understöd. Genom sin strikta hållning kunde imperiet komma undan med drygt sju miljoner pund i kostnader sammanlagt under svältåren. Det kan jämföras med att den engelska staten villigt betalade tjugo miljoner i ersättningar till slavägare vid slaveriets avskaffande 1833, eller de sextionio miljoner pund England spenderade på Krimkriget 1854-56. Det var, som Hans Alfredssons godsägare sade, inte pengarna det kom an på. Det var principen. Liberalismens svarta bok är ännu inte skriven. I väntan på den är Svart potatis ett utmärkt grundläggande kapitel i ett sådant verk.
Recensent: Magnus Göransson
Vi räknar minuter, vi räknar pinnar, till nytta för vem?
Gunilla Ryd och Kerstin Eldh
Nätverket för Gemensam Välfärd Malmö
2015
SÄLLAN HAR JAG läst något så omfattande på så få sidor som Gemensam Välfärd Skånes lilla skrift om New Public Management - Vi räknar minuter, vi räknar pinnar, till nytta för vem?.
Ett kapitel gillade jag särskilt, och det var alternativen - tydligt, översiktligt, och inte minst politiskt nödvändigt. Alla, även politiker som börjar skämmas för att inte ens synas behärska sin egen byråkrati, letar med ljus och lykta men har hittills bara hittat Värdebaserad vård. I häftet finns redovisat erfarenheter från fyra fem olika alternativ till NPM, ett par av dem till och med från Sverige. Ingen ska kunna skylla på att alternativ inte finns.
Å andra sidan hade nog upplistningen av NPM:s alla vansinnigheter kunnat göras mer systematisk, med något redan i början om varför det hela leder fel, alternativt en uppsummering i slutet som säger detsamma.
Nu är det inte alls lätt att få nån överblick i det här ämnet. Men några har försökt.
Man kan ta sin utgångspunkt i kontrollvansinnet: Till exempel har Douglass North konstaterat att när man försöker göra marknad av något där det behövs mycket kontroller för att inte producenten ska fuska så blir kontrollerna lätt alldeles för komplicerade och dyra. Jonas Söderström har konstaterat att alla småkontroller som var och en kan försvaras lätt samlas till en ogenomtränglig byråkrati eftersom det är så lätt att lägga till ytterligare ett datorprogram. Och Patrik Hall, som häftet refererar till ganska utförligt, beskriver hur avlägsna chefer desperat strävar efter att förstå den verksamhet de chefar över med hjälp av siffror som sällan går att göra relevanta, så därför krävs det ständigt fler siffror.
Eller man kan ta sin utgångspunkt i vanföreställningen att allt måste vara marknader: Exempelvis Jesper Meijling och John Donahue, som var för sig kommit fram till att marknader inte fungerar när det handlar om tekniska system, politiskt beslutade tjänster eller tjänster där processen är det viktiga. Samt Magnus Henrekson och Henrik Jordahl har påpekat att välfärdstjänster är för komplexa och för beroende av förtroende för att de ska fungera som marknad.
Kanske finns det ytterligare någon infallsvinkel att tolka helheten ifrån.
Och slutligen: inte kan man väl skylla eländet på ideologi ("nyliberalism"), lika lite som man kan skylla på islam när nån idiot spränger bomber? Det är alltid människor som gör saker, för att de har ett intresse av det. Och när det gäller NPM handlar det mycket om politikers behov att ha ryggen fri och kunna skylla på andra när de skär ner. Och om man ser till konsekvenserna kan man misstänka att högre offentliganställda chefer också har haft ett tydligt egenintresse av NPM för att det stärker deras makt på politikens bekostnad.
Men, som sagt, det är detaljer. Som helhet är häftet väl värt att rekommendera. I övrigt finns det bara tjocka böcker.
Recensent: Jan Wiklund
Raskrigaren
Mattias Gardell
Leopard förlag. 2015
I SLUTET PÅ femtiotalet hörde jag för första gången ordet svartskalle, yttrat av en ingift farbror i Malmö, som om det vore självförklarande negativt. Just i Malmö är antalet egendoms- och våldsbrott är högst. 1,91 personer per år och 100 000 invånare blev offer för dödligt våld åren 2011-2013 (1,29 i Stockholm och 1,31 i Göteborg).
Det har kopplats till bland annat lägre inkomster, mer bidragsberoende och mer barnfattigdom. Malmö är segregerat, men klasserna bor nära inpå varandra. I valet 2002 fick SD 1 procent av rösterna i riket. I Almgården i Malmö, där Peter Mangs bodde, hade de 10 procent - som 2014 växt till 30 procent.
Om Peter Mangs hade stannat i Växjö, där han föddes, hade då de 16 människor, som han under åren 2003-2010 dödat eller gett fysiska och psykiska skador för livet, ha kunnat leva som vanligt? Mattias Gardell måste förstås passa på denna hopplösa fråga, men kan svara med sin utomordentligt välresearchade skildring.
Liksom den narcissistiske massmördaren Breivik ansåg Mangs sig kapabel att framträda som en modern Zarathustra med ett spränglärt Ariskt manifest om varför han, genom sin överlägsenhet, var den som inte bara var villig, utan också kapabel att återupprätta landet som rasren nation - där allt judiskt, semitiskt eller mörkhyat skulle rensas ut.
Mangs kontaktade 2001 en psykiater på grund av sitt grubbel om hur det skulle kännas att döda människor. Läkarna bedömde honom som välbegåvad men lättirriterad, lättkränkt och med övermänniskokomplex, en man som säkert "skulle kunna ställa till med något". 2002 fick Mangs sin första vapenlicens. Ett par år senare hade han grubblat klart. Han valde en utdragen "lågintensiv terror" som taktik - inget stort och spektaulärt som hos Breivik.
Hans fascistiske frånskilde far stöttade honom diskret från sin exil i Florida och försåg honom med vapendelar. En likasinnad vän, som först stött honom, angav honom till slut, vilket i november 2010 fick honom fast.
I det längsta fick han också stöd av inkompetensen hos polisen, som länge vägrade att dra några slutsatser av att 15 av 16 offer var mörkhyade. Likt en gång Carl Bildt hävdade om lasermannens offer, valde man i enlighet med sina fördomar att tro att morden  rörde sig om "offer för uppgörelser i den undre världen".
En sten blir aldrig en orm, hur mycket den än ruvas, men i en dynghög som till exempel den i Malmö vid sekelskiftet, kläcks förr eller senare ett eller annat befruktat ormägg.
Recensent: Hans Isaksson
Stempelslag
Lesninger i nordisk politisk litteratur
Even Igland Nielsen m.fl. (red.)
Novus forlag. Oslo. 2016
INNEBÄR DAGENS svenska arbetarlitteratur en kraftfull pånyttfödelse eller en förbleknad individualistisk avglans av svunnen storhet? Två motsatta uppfattningar framträder i de två svenskspråkiga bidragen i en i övrigt norsk antologi.
Beata Agrell, litteraturvetarprofessor i Göteborg, jämför fyra generationer arbetarförfattare. Henne tes är att 1910-talsgenerationen, Koch, Hedenvind och Sandel, skrev om klassen som kollektiv. 1930-talsgenerationen, Lo-Johan, Eyvind Johnson, Martinson och andra, skildrade framför allt den individuella klassresan. 1970-talsförfattarna är mer motsägelsefulla, medan 2000-talets arbetarförfattare som Alakoski, Linderborg och Lundberg åter sätter individens utsatthet före klassens motstånd. Undantag finns givetvis, till exempel Maria Hambergs Drömfabriken (2013).
Magnus Nilsson, litteraturvetarprofessor i Malmö, är positivare i sitt avslutande bidrag om den nya svenska arbetarlitteraturen. Den lyfter fram det nutida arbetslivets förvandling, menar Nilsson, och villkoren för dem som arbetar i växande branscher som hemtjänst, vård, hotell och restaurang och den stora bemanningssektorn. Och den har förnyat formspråket och lyckats placera sig som en central strömning i moden svensk litteratur.
Den som vill fördjupa sig i denna viktiga diskussion ombeds repetera Clarté 2/2013 och 2/2015.
Recensent: Olle Josephson
Herretänkare
David Brolin
CKM förlag. Svenska humanistiska förbundet 2016
IDéHISTORIKERN David Brolin har tidigare bland annat publicerat Omprövningar om ledande 70-talsintellektuella som gick från vänster till höger (anmäld i Clarté 2015). I tvåhundrasidiga Herretänkare har han samlat ett tjugotal tidnings- och tidskriftsartiklar om enligt baksidestexten "auktoritära tänkare [...] de försvarar öppet eller dolt den rådande samhällsordningen". En avdelning ägnas Nietzsche, en annan just med rubriken "Herretänkare" band annat Foucault, Adorno och postkolonialismen.
Brolin är knappast marxist. Men han är kunnig och skriver skarpt. Därtill är siktet tydligt inställt på 2010-talet och vad som i marxistisk tradition kallas falskt medvetande, det vill säga idéer som upprätthåller och legitimerar förtryck. Rekommenderas, med andra ord!
Recensent: Olle Josephson
Terreur dans l'Hexagone
Génes du djihad francais
Gilles Kepel
Gallimard 2015
KEPEL, fransk specialist på islam och den moderna arabvärlden, beskriver i sin bok hur jihadismen vuxit fram bland tredje generationens unga med nordafrikansk bakgrund. Efter 1975 tog en lång period av ekonomiskt uppsving slut i Frankrike. I städernas förorter växte ungdomar upp med arbetslösa fäder och med upplösta traditionella familjemönster. Existentiell vilsenhet och känslan av att inte vara behövd präglade många unga. Om sen det omgivande samhället började tvivla på din "franskhet" - vad återstår då av din identitet?
Mellan 2005 och 2015 sker en religiös radikalisering av franska ungdomar. Den ekonomiska krisen 2008 slog mycket hårt mot förorterna. Nedläggningen av Peugeot-Citroéfanbriken i Aulnay sous Bois med många arbetare med bakgrund i Mahgreb drabbade över 100 000 människor. I krisen 2008 talade dock president Sarkozys inte om den exploderande arbetslösheten utan om slöjförbudet.
Social förtvivlan gjorde ungdomar mottagliga för salafistisk propaganda. Den religiösa radikaliseringen blev en slags social smitta. Kepel följer några kända terroristers levnadsöde. Många har dålig utbildning, de kommer många gånger från icke-praktiserande muslimska familjer, en del har sysslat med kriminalitet. Radikaliseringen sker precis som i fallet Malcolm X på fängelserna. En del ungdomar har harki- bakgrund, dvs algerier som stod på Frankrikes sida i självständighetskriget, således med dubbelt utanförskap. En av tre eller fyra är konvertiter.
Islamofobin ersätter extremhögerns tidigare antisemitism. Marine Le Pen jämför nazisternas ockupation av Frankrike med dagens muslimska "ockupation". Islamisterna använder sig av islamofobin på samma sätt som sionisterna använder antisemitismen. I presidentvalet 2012 vann Holland med hjälp av många muslimers röster men med fragmentiseringen av det franska samhället ökar inslagen av identitetspolitik. Nationella fronten som i sina led har många högerkatoliker talar numera varmt om laicité (sekularism) och de republikanska värdena och det på ett aggressivt sätt, enligt författaren Emmanuel Todd.
Och var finns den franska vänstern, frågar sig Kepel. Den var också engagerad i debatten om slöjorna, dvs identitet och inte klassfrågor. Kepel noterar ironiskt att de unga terroristerna står på samma sida som Holland i frågan om Syriens Assad: han måste bort! Kepels bok har rönt mycken uppmärksamhet i Frankrike och det med rätta.
Recensent: Malena Rydberg
