Det hänger på ägandet

Vad händer när robotar producerar robotar, och alla varor och tjänster? Kapitalismen försvinner, men inte klasskampen. Det ekonomiska systemet kan bli som det gamla romarrikets, slavar mot aristokrater. Ägandet av produktionsmedlen avgör. Niklas Eriksson har läst den marxistiska ekonomen Michael Roberts.

Datorernas snabba utveckling under de senaste decennierna har satt igång en omfattande debatt om huruvida vi är i början på en radikal strukturomvandling som kommer att revolutionera hela samhället. En del debattörer¹ menar att en stor del av dagens jobb kommer att ersättas av maskiner och digitala system under de närmast kommande decennierna. I de djärvaste framtidsscenarierna talar man om den kommande singulariteten. Det är ett tillstånd då artificiell intelligens överskrider mänsklig intelligens och robotar kan ersätta all mänsklig arbetskraft.

Optimister och skeptiker finns både till höger och vänster. Borgerliga teknikoptimister² ser den teknologiska utvecklingen som en yttre kraft som det är meningslöst att göra motstånd mot. Tekniken kommer att generera nya innovativa produkter och affärsmöjligheter vilket leder till ökade vinster. Men teknikens förmåga att ersätta en stor del av de mänskliga arbetsuppgifterna kan också leda till hög arbetslöshet, med permanentat utanförskap och social oro som följd. Därför krävs det omfattande reformer. Dessa debattörer vill se en mer flexibel arbetsmarknad, ett ökat inslag av egenföretagande och delningsekonomi. En del menar att det också kommer att kräva att medborgarlön införs för att undvika sociala konflikter.

Teknikoptimisterna på vänsterkanten³ hävdar att den teknologiska utvecklingen kan tvinga fram en utveckling som överskrider det kapitalistiska produktionssättet. På samma sätt som kapitalismen växte fram inom de feodala samhällsstrukturerna kommer det socialistiska eller postkapitalistiska samhället växa fram inom det rådande kapitalistiska systemet. De nya produktivkrafterna spränger rådande produktionsförhållanden. Flera av automatiseringsoptimisterna på vänsterkanten ser också att det är nödvändigt att införa medborgarlön, om än av andra skäl är de borgerliga förespråkarna. Framför allt ser de möjligheterna till en radikal arbetstidsförkortning.

Skeptikerna bland konventionella ekonomer pekar bland annat på bristen på empiriska studier bland automatiseringsentusiasterna. Om vi är mitt uppe i en teknologisk revolution borde detta synas i form av ökad produktivitet och ökade investeringar, något som inte går att avläsa i statistiken⁴. En annan kritik mot automatiseringstesen är att det är långtifrån självklart att den teknologiska utvecklingen skulle leda till en omfattande utslagning av arbetstillfällen. Den nya tekniken kan lika väl fungera komplementärt, det vill säga vissa arbetsmoment automatiseras men inte nödvändigtvis hela jobbet. Teknikutvecklingen kan också leda till att nya arbetsmoment blir möjliga och därmed snarare utvecklar jobben ⁵.

Kritikerna på vänsterkanten pekar ofta på att teknikens praktiska tillämpningar alltid styrs av rådande maktförhållanden mellan arbete och kapital. Under rådande kapitalistiska förhållanden kommer de nya digitala plattformarna primärt leda till intensivare exploatering av de anställda, allt mer osäkra anställningsförhållanden och en växande reservarmé av prekär underklass⁶.

Michael Roberts, marxistisk ekonom och flitig bloggare, har med utgångspunkt i Marx ekonomiska teori diskuterat vilka effekter en ökad automatisering och digitalisering kan tänkas få på kapitalismen som produktionssystem. Bland annat skrev Roberts 2015 en artikelserie i tre delar⁷ där han diskuterar följande frågor:

Vilka blir effekterna av de nya teknologierna för kapitalismen?

Kommer allt arbete i framtiden att utföras av robotar och artificiell intelligens (AI), och vad får det för konsekvenser för människors arbete och levnadsstandard?

Innebär de nya teknologierna att en socialistisk utopi kan bli verklighet i vår tid, eller är det snarare en kapitalistisk dystopi som är att vänta (fler och svårare kriser och ökade klasskonflikter)?

Michael Roberts är skeptisk till en del av automationsoptimismen inom vänstern. Kapitalismen kommer inte att "vittra bort" som till exempel Paul Mason och andra delvis verkar antyda. Roberts ståndpunkt är att den pågående teknikutvecklingen inte ersätter "gamla former" av klasskamp. Däremot påverkar den tveklöst den ekonomiska utvecklingen och klasskampen.

Utgångspunkten för Roberts kritik är Marx teori om profitkvotens fallande tendens. Marx gjorde två centrala antaganden om de ekonomiska rörelselagarna under kapitalismen:

1. Endast mänskligt arbete kan skapa värde.

2. Långsiktigt kommer kapitalisternas investeringar i teknologi och produktionsmedel överstiga investeringarna i mänsklig arbetskraft. För att använda Marx uttryck kapitalets organiska sammansättning kommer att öka över tid.

I Kapitalet förklarade Marx i detalj hur kapitalets ökade organiska sammansättning utgör en central egenskap i den kapitalistiska ackumulationen. Under kapitalismen sker investeringar endast i syfte att generera profit, inte för att öka produktionen eller produktiviteten i sig. Om inte profiten kan öka tillräckligt genom fler arbetstimmar per arbetare eller hårdare arbetstempo, så återstår endast möjligheten att öka arbetsproduktiviteten genom att införa bättre teknologier framför allt i form av nya maskiner. I marxistiska termer kommer således kapitalets organiska sammansättning (mängden maskiner och produktionsanläggningar relativt antalet arbetare) långsiktigt att öka.

Nya teknologier kan öka arbetsproduktiviteten, men samtidigt uppstår en process där mängden mänskligt arbete minskar. Den ökade produktiviteten kan leda till ökad produktion och öppna upp nya sektorer för efterfrågan på arbetskraft, men när de nya teknologierna sprider sig till allt fler sektorer uppstår en situation då andelen kapital ökar på det mänskliga arbetets bekostnad. Som en konsekvens av detta skapas all mindre värde (eftersom mänskligt arbete är den enda formen av värde) i förhållande till kostnaderna för investerat kapital. Som Marx påpekade så finns det en tendens till att lönsamheten sjunker när produktiviteten ökar. På sikt leder det till en produktionskris som bromsar eller rentav upphäver de vinster som de nya teknologierna skapade när de introducerades. Detta eftersom det kapitalistiska produktionssättet förutsätter att investeringar och produktion leder till en profitutveckling.

Införandet av digitala plattformar och industrirobotar har dramatiskt ökat möjligheterna att ersätta mänskligt arbete jämfört med tidigare typer av maskiner, då de minskar behovet av mänsklig intervention i de automatiserade processerna. Industrirobotar har potentialen att förändra tillverkningsprocesser genom ökad precision och produktivitet utan att det samtidigt leder till ökade kostnader. Digitala plattformar och robotar innebär dock inte att de grundläggande motsättningarna i den kapitalistiska kapitalackumulationen upphävs.

Vad skulle bli konsekvensen för det kapitalistiska produktionssättet om vi tänker oss en extrem framtid, singulariteten, där robotteknologi och artificiell intelligens do minerar samhällsekonomin? frågar Roberts.En ekonomi där robotar producerar robotar, och robotar utvinner alla råvaror, och robotar tillverkar alla varor och utför alla personliga och offentliga tjänster, så att mänskligt arbete inte längre krävs för några produktionsuppgifter?

Skulle det innebära att inga värden längre skapas? Även i en robotekonomi kommer ju råvaror omvandlas till produkter och därmed skapas väl också värden? Om detta stämmer så innebär väl det att Marx påstående om att endast mänskligt arbete kan skapa värde är fel och bör avfärdas?

Ett sådant resonemang bygger på ett missförstånd om värdets dubbla natur under kapitalismen: bruksvärde och bytesvärde (det senare ofta kortat till enbartvärde). Det finns bruksvärde (produkter och tjänster som människor behöver) och bytesvärde (värde mätt som arbetstid som kapitalägarna tillägnar sig från mänsklig arbetskraft och realiserar genom försäljning på marknaden). I det kapitalistiska produktionssättet består varje vara av dels bruksvärde, dels bytesvärde. Man kan inte ha det ena utan att också ha det andra under kapitalismen. Men det är det senare som styr de kapitalistiska investeringarna och produktionsprocesserna, inte det förra.

Värde är specifikt för kapitalismen. Visst kan levande arbete skapa produkter och tjänster (bruksvärden), men värde är substansen i det kapitalistiska sättet att producera saker och ting. Kapitalet (ägarna) kontrollerar produktionsmedlen skapade genom mänskligt arbete och kommer endast att använda dem för att tillägna sig värde skapat genom arbete. Kapitalet kan inte av sig självt skapa värde.

I den hypotetiska allomfattande robot/AI ekonomin som Roberts beskriver skulle produktiviteten (av bruksvärden) tendera att gå mot oändligheten medan lönsamheten (mervärde i förhållande till kapitalvärdet) skulle tendera att gå mot noll. Mänsklig arbetskraft skulle inte längre användas och inte heller exploateras av kapitalet (ägarna). I stället skulle robotar göra allting. Detta skulle inte längre vara kapitalism. Roberts tror att en bättre analogi snarast är en slavekonomi som den i antikens Rom. Där ersattes, under en process som pågick under flera hundra år, den tidigare ekonomin dominerad av småjordbruk av en slavekonomi. Detta skedde som en konsekvens av de framgångsrika erövringskrig som både den romerska republiken och kejsardömet genomförde och som bar med sig en masstillförsel av slavarbetskraft. Kostnaderna för slavägarna var otroligt låga (inledningsvis) jämfört med att anställa fria arbetare. Slavägarna drev bönderna från deras land genom en kombination av skuldkrav, tvångsrekvisition under krig och genom rent våld. De tidigare självägande bönderna tvingades till slaveri eller tog sig in till städerna där de skaffade sig ett livsuppehälle som tjänare eller som tiggare. Klasskampen upphörde inte. Kampen stod mellan den slavägande aristokratin och slavarna och mellan aristokraterna och plebejerna i städerna.

Science fiction filmen Elysium skildrar en högteknologisk framtid som påminner om klasskampen under Romarriket. Ägarna av robotar och modern teknologi har byggt en egen rymdstation där de lever ett liv i lyx av produkter och tjänster som tillhandahålls av robotar, och de värnar sitt avskilda liv med hjälp av en robotarmé. Resten av mänskligheten lever på jorden i fattigdom, sjukdomar och elände en utarmad arbetarklass som inte längre kan arbeta för sitt uppehälle. Men som Roberts påpekar i Elysiumvärlden kvarstår frågan: Vem äger produktionsmedlen? Hur ska varor och tjänster producerade av robotar fördelas för konsumtion på en totalt automatiserad planet?

Det beror på vem som äger robotarna, produktionsmedlen. Baserat på en socialistisk revolution och gemensamt ägande kan det som produceras av robotarna kontrolleras och fördelas till var och en efter behov. Om samhället i stället fortsätter att operera enligt principen om privat ägande av robotarna, då kommer klasskampen för att få kontroll över mervärdet att fortsätta.

En annan fråga är vem ägarna av robotarna ska sälja sina varor och tjänster till för att göra profit. Om arbetarna inte arbetar och inte erhåller någon inkomst då måste det väl uppstå en massiv överproduktion eller underkonsumtion? Är det slutligen massornas underkonsumtion som kommer att leda till kapitalismens sammanbrott?

Roberts tror att det är ett missförstånd. En sådan robotekonomi skulle inte längre vare en kapitalistisk ekonomi. Ägarna till produktionsmedlen (robotarna) kontrollerar nu en superöverflödsekonomi där varor och tjänster kan produceras till noll kostnader (robotar som gör robotar som gör robotar). Ägarna kan bara konsumera, de behöver inte längre skapa "profit". Precis som de aristokratiska slavägarna i antikens Rom bara konsumerade och inte behövde driva företag för att skapa profit. Detta innebär ingen överproduktionskris i kapitalistisk mening (relativt profiten) eller "underkonsumtion" (brist på köpkraft eller effektiv efterfrågan på varor på en marknad) utan fattigdom i fysisk mening.

Men låt oss återgå till här och nu. Om all teknologi och alla konsumtionsvaror kunde reproducera sig själva med hjälp av robotar, utan behov av levande arbete, då skulle varor och tjänster produceras men det skulle inte skapas något värde (profit, mervärde). Kapitalackumulationen under kapitalismen skulle alltså upphöra långt innan robotarna tog över helt eftersom lönsamheten skulle upphöra under tyngden av den ökande kapitalmängden.

Den viktigaste rörelselagen under kapitalismen enligt Marx skulle träda i kraft, nämligen profitkvotens fallande tendens. Allt eftersom kapitalet i form av ny teknologi ökar kommer kapitalets organiska sammansättning också att öka. Slutligen når vi en punkt när det mänskliga arbetet inte längre skapar tillräckligt med värde för att upprätthålla lönsamheten (det vill säga mervärdet relativ kapitalkostnaderna). Vi skulle aldrig komma fram till ett robotsamhälle. Vi skulle aldrig få ett arbetsfritt samhälle inte under kapitalismen. Kriser och sociala konflikter skulle intervenera långt innan dess.

Det är förvisso riktigt att användandet av robotar ökar snabbt, säger Roberts. Tillämpandet av robotar har i princip fördubblats under det senaste decenniet i de mest avancerade kapitalistiska ekonomierna. Japan och Sydkorea har flest robotar per anställda i tillverkningsindustrin, över 300 robotar per 10 000 anställda, följt av Tyskland med 250 robotar per 10 000 anställda. I USA är nivån knappt hälften av den i Japan och Sydkorea. Användandet av robotar i produktionen har under senaste decenniet ökat med 40 procent i Brasilien, 210 procent i Kina, 11 procent i Tyskland, 57 procent i Sydkorea och med 41 procent i USA.

Den här utvecklingen kallas ibland för "den andra automatiseringsvågen". En utveckling som är centrerad runt artificiell kognition, billiga sensorer, maskininlärning och distribuerad intelligens. Denna djupautomatisering kommer att påverka alla typer av jobb, från manuellt till kognitivt arbete, och kommer att minska sysselsättningen på samma sätt som mekaniseringen gjorde under tidigare industriella revolutioner.

Hur nära är vi att robotar och AI tar över alla mänskliga arbetsuppgifter? En del AI forskare har konstaterat att det ofta är de uppgifter som är enklast att utföra för människor som att ta upp ett mynt ur fickan som är de svåraste för maskiner. Till exempel måste robotar konstruerade för bombdesarmering fortfarande fjärrstyras av människor. Även inom området "kognition" är utvecklingen fortfarande relativt begränsad, det vill säga att efterlikna människoliknande högnivåprocesser som krävs för planering och verklig autonomi. En del forskare fokuserar i stället på möjligheten att skapa kombinationer av människor och robotar, något som ibland beskrivs som "Co bots" eller "molnrobotik". Så det är fortfarande lång väg kvar innan dessa teknologier slår igenom på bred front.

Roberts hänvisar till en artikel av David Graeber⁸ som visar på andra hinder för en snabb övergång till autonoma AI och fullt automatiserade robotar, nämligen det kapitalistiska systemet självt. Investeringarna i ny teknologi går inte primärt till att tillfredsställa människors behov eller minska människor slit utan till vad som kan öka profiten. På 1960 talet föreställde sig många människor framtiden med flygande bilar, teleporteringsapparater och robotar som skulle befria dem från tvånget att arbeta. Vad som hände var i stället att kapitalisterna utlokaliserade fabrikerna till arbetsintensiva och lågteknologiska anläggningar i Kina och andra utvecklingsländer. Och regeringarna prioriterade militär forskning, vapenprojekt, kommunikation och övervakning.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Teknologiska framsteg som kan möta människors behov, minska fattigdom och elände och skapa ett överflödssamhälle utan att skada miljön eller planetens ekologi är vad vi önskar. Om AI/robotteknologi kan föra oss närmare det målet så är det något positivt. Hindret för ett harmoniskt överflödssamhälle baserat på robotar som reducerat mänskligt slit till ett minimum är kapitalismen. Så länge produktionsmedlen (och det inkluderar robotar) ägs av ett fåtal så kommer också fördelarna av ett robotsamhälle tillfalla endast ett fåtal. Om vinsterna med de nya teknologierna huvudsakligen tillfaller de rikaste, vilket varit tendensen under senare decennier, då, konstaterar Roberts, blir de dystopiska visionerna verklighet.