Cyberproletariatet

Kapitalet sänker sina kostnader genom att flytta produktionen, omorganisera och införa ny teknik. Men allt arbete låter sig inte ersättas av robotar och allt arbete kan inte flyttas.

De mellanavlönade jobben har sedan millennieskiftet börjat försvinna från svensk arbetsmarknad. Det visade sociologiprofessorn Rune Åberg i två artiklar från 2013 och 2015. Utvecklingen är inte unik för Sverige. Den följer ett mönster som återkommer i flertalet industrialiserade ekonomier. Vilka är yrkena som försvinner? I LO-rapporten Den "nya" strukturomvandlingen (2014), som stödjer sig på Åberg, räknas de upp. Det är maskinoperatörer, mekaniker, montörer och sömmerskor. Sekreterare, post- och banktjänstemän. Arbetare och lägre tjänstemän. I centrum för förändringen står informationsteknikens utveckling och globalisering.

Arbetare och tjänstemän ersätts alltså med sofistikerad mjukvara, datorer och robotar. Men vad är det som har trätt i dessa arbetares ställe? Det är enkelt nog att säga att arbetsplatserna har rationaliserats och att en dator eller maskin numera kan utföra så många anställdas arbete. Men maskinen som utför arbetet kan inte uppstå ur intet. En maskin tar inte bara arbeten. Den är i sig resultatet av arbete. Genom maskinen träder vissa arbeten i andras ställe. Upplägget liknar en pusseldeckare. Jobben är borta. Vart tog de vägen? Vem var det som gjorde det?

För att få svar frågar vi oss till att börja med: Vad är informationsteknik? Observera att här ställer jag frågan strikt materiellt. De flesta av oss kan säga något om en dators, en processors eller en hårddisks funktion. Men av vad och av vem tillverkas dessa komponenter, dessa kunskapssamhällets bärare?

Nick Dyer-Witheford publicerade 2015 sin Cyber-Proletariat. Precis som titeln skvallrar om skildrar boken arbetarklassen under den samtida kapitalismen, den av Dyer-Witheford så benämnda cybernetiska kapitalismen. Redogörelsen är ibland svindlande. Dess bärande bild är den av en storm, en virvel, som sveper upp vad som varit och kastar om och förändrar i allt högre takt. En kapitalism som ständigt fler av världens människor görs beroende av, en kapitalism som utnyttjar deras arbete till att skapa en värld där de är överflödiga.

Dyer-Witheford vet också mycket väl vad en dator är. Den är kisel, tantal och andra halvledarmaterial behandlade i syrabad. Ädelmetaller som koppar, silver och guld; litium och grafit. Högst materiella beståndsdelar, produkter från gruvindustrin.

Och om det är gruvarbetarnas arbete som står för råmaterialen så följer en lång kedja av underleverantörer innan den färdiga produkten når våra händer. Från en arbetares hand till nästa. Egentligen föga överraskande, globala produktionskedjor är knappast något nytt. Redan Marx talade om en världsmarknad. Vad som är speciellt för den cybernetiska kapitalismen, eller rättare sagt, tendensen inom den samtida kapitalismen, är att arbetskraften görs alltmer överflödig. Den ersätts av antingen robotar eller mjukvara.

Dyer-Witheford kan läsas som en fortsättning på den amerikanska sociologen Beverly Silvers Forces of labour från 2003, en bok Dyer-Witheford refererar flitigt till. Silvers bok, utgiven 2003, följer bilindustrin på dess väg från starka arbetarrörelser från det tidiga 1900-talet och norra USA över Västeuropa, södra USA, Brasilien, Sydafrika och Sydkorea. Redogörelsen slutar med bilindustrins flytt till Kina. Industrins omlokaliseringar framstår här som en flykt från växande arbetarrörelser och dessas anspråk (med ökande produktionskostnader som följd) och som en jakt på ständigt billigare arbetskraft. På varje plats där bilindustrin väljer att slå sig ner, visar Silver på ett likartat förlopp. Arbetarna organiserar sig och vinner framgång, varpå industrin med tiden återupptar sin rastlösa flykt. Silver menar att i varje sådan cykel står ett antal strategier kapitalet till buds för att hantera situationen.

Till att börja med kan kapitalet tvingas till eftergifter i form av kollektivavtal, högre löner, bättre arbetsvillkor etc. Kapitalet kan också investera i tekniska eller organisatoriska lösningar vilka antingen minskar behovet av arbetskraft eller försvagar arbetarnas kontroll över produktionen. Automatisering skulle vara ett exempel på en teknisk lösning. Slutligen kan kapitalet flytta produktionen. Men det är en utväg som inte bara kräver investeringar i nya fabriker, den kan också innebära att eventuellt behöva ge upp redan gjorda investeringar i fast kapital.

Utifrån Silver kan vi tillskriva en viss typ av arbetsplats en särskild styrkeposition, nämligen arbetsplatser som inte går att flytta. Järnvägen är ett sådant exempel, den offentliga sektorn ett annat. Dock är ingen av dessa sektorer immun mot rationaliseringar, det vill säga tekniska och organisatoriska lösningar.

I bilindustrins jakt på lydiga och billiga arbetare går det inte att vända tillbaka. Bakom sig lämnar biltillverkarna välorganiserade arbetarkollektiv och höjda lönenivåer. Det är en flykt som förr eller senare måste nå vägs ände allteftersom plats efter plats betas av. I den mån kapitalets flyktvägar skärs av, återstår den tekniska lösningen.

Silvers skildring slutar där den började. I norra USA. Bilindustrin har återvänt, men i förändrad form. Det är också ungefär här Cyber-Proletariat tar vid. De nya fabrikerna byggs i små städer. Man undviker platser med facklig tradition. Ändå är de anställdas löner relativt höga. Men lönekostnaderna utgör inte mer än en tiondel av fabrikernas driftkostnader, skriver Dyer-Witheford. I de automatiserade verkstäderna är arbetskraftsbehovet litet. Den som får arbeta där förväntas skatta sig lycklig, och den som stör ersätts lätt.

Robotar minimerar alltså kapitalets behov av arbetskraft. Alltmer sofistikerade styrsystem tar oss allt närmare den punkt där den första fullkomligt automatiserade fabriken blir verklighet. Men, och detta är vad Silver förmår visa så tydligt, bara i den mån det anses lönsammare än att exempelvis flytta produktionen. Om bilindustrin är ett talande exempel, återkommer utvecklingen lika mycket inom andra produktionsgrenar.

Vilka arbeten träder alltså i de försvunna arbetenas ställe? Det är gruvarbetarna, spridda över hela världen, och arbetare inom tillverkningsindustrin, i Kina, Taiwan och norra Mexiko. Alla är själva föremål för samma rationaliseringar. Mellan varje gren finns därtill transport- och lagerarbetare. Högre upp finner vi programmerare, informationsålderns arbetararistokrati. Genom hela kedjan sker en omfördelning av värde, från en plats till nästa.

Det talas mycket om Silicon Valley, informationsålderns epicentrum. Ofta nämns namnet med beundran i rösten, som ett föredöme. Apple, Google, Facebook. Men vad är egentligen Silicon Valley? Dyer-Witheford beskriver platsen som en triad bestående av kapital, anställda IT-arbetare och servicepersonal. De första två är höginkomsttagare, den sistnämnda låginkomsttagare. I den gruppen finner vi bland annat säkerhetsvakter, städare och restauranganställda.

Låt oss återvända till där vi började, till de försvunna jobben. Åberg menar att svensk arbetsmarknad sedan millennieskiftet har utvecklats mot en polariserad struktur. Samtidigt som de mellanavlönade jobben har försvunnit, har det skett en relativ ökning för både antalet lågavlönade jobb och antalet högavlönade jobb. Svensk arbetsmarknad är långt ifrån unik, samma polarisering återfinns i flertalet så kallade postindustriella ekonomier.

I centrum för denna förändring ställer Åberg den tekniska utvecklingen. Men tekniken kan inte ensamt förklara polariseringen, fortsätter Åberg. Andra faktorer måste till. Politiska sådana. "Vi har för få låglönejobb i Sverige för att bekämpa arbetslösheten", sammanfattade Fredrik Reinfeldt 2013 utmärkt den då rådande linjen vid World Economic Forum. Och om målet var att skapa flera låglönejobb så måste den under alliansen förda arbetsmarknadspolitiken konstateras framgångsrik.

Sänkt ersättning från A-kassa och sjukförsäkring. Jobbskatteavdrag för dom i arbete. Ökade nettoinkomstskillnader mellan dom med och dom utan arbete. Sänkta krav på lön och arbetsuppgifter som följd. Rut-avdrag och sänkt restaurangmoms, skattesubventioner för låglönesektorer. I den tidigare nämnda rapporten räknar LO-ekonomen Thomas Carlén upp de förändringar vilka understött arbetsmarknadens polarisering.

Vita bussar fraktar mjukvaruutvecklare från deras hem i San Francisco till deras arbetsplatser i Silicon Valley. I områden nära bussarnas hållplatser skenar hyrorna. Nya restauranger öppnar för att tillmötesgå stadsdelens nya invånare. Kring dessa platser uppstår nya servicearbeten. Även de servicearbeten som uppstår i Sverige är koncentrerade till vissa platser. Det är i de större städerna låglönesektorn växer, visar Åberg. Det sker sida vid sida med höglöneyrkena, i deras hem, vid och på deras arbetsplatser. Det är arbeten som inte kan flyttas och samtidigt är svåra att automatisera och som utifrån Silver borde vara styrkepositioner. Strukturella faktorer håller oss dock tillbaka: osäkra anställningar (som kan ses som organisatoriska lösningar) och hög arbetslöshet, i sig till viss del en följd av rationalisering av produktionen, och arbetare utspridda på olika arbetsplatser.

Med vad som kan läsas som ett provokativt tonfall, frågar sig David Harvey svepande varför det inom vänstern verkar anses viktigare att producera bilar än att producera hamburgare. Är inte vänstern bekväm med att organisera snabbmatsanställda? I vårt sammanhang är det oklart om frågan är befogad. Men den sätter fingret på vilket organiseringsarbete som väntar. Det är här arbetsgivarna attackerar i försök att göra vinster inom servicesektorn. Oavsett om det är arbeten vi vill ha eller inte ha.

I Grundrisse skriver Marx drömskt om produktivkrafternas utveckling som ett sätt att bespara arbete, och skapa förutsättning för fritid. Men den tekniska utvecklingen försvagar våra positioner och gör allt fler av oss överflödiga. När BBC nyligen rapporterade att kinesiska Foxconn, tillverkare åt Apple och Samsung, ersatt 60 000 arbetare med industriella robotar, kommenterar amerikanska McDonalds ledning nyheten med att en höjd minimilön kan leda till automatisering även av snabbmatsindustrin. Kapitalet vill ha vår arbetskraft men bara så länge den är billig och vi är lydiga. Maskinerna tar inte våra jobb. Snarare är de led i konflikten mellan arbete och kapital, avsedda att underminera vår kontroll över våra arbetsplatser och arbetsmarknad. -

LITTERATUR: