Starka institutioner som har medborgarnas förtroende är en förutsättning för demokrati och framsteg. En vänster som vill riva institutionerna begår ett strategiskt misstag. Anders Björnsson tar upp en principdebatt.
Vid det här laget har värdet av goda institutioner för ett samhälles positiva utveckling belagts inom den vetenskapliga litteraturen. Bo Rothstein är en av de forskare som har skaffat sig internationellt renommé på detta fält, varvid han särskilt har framhävt frånvaron av korruption och existensen av medborgerlig tillit som väsentliga komponenter. Till institutioner räknas då inte blott organiserad verksamhet - i form av företag, statliga myndigheter, intressegrupper - utan också de legala ramverk som styr deras handlande och de tänkesätt eller sinnesförfattningar som får dem att fungera, det vill säga den ideologiska överbyggnaden. Brister i denna för med sig att mycket annat i ett samhälle hanteras mindre väl.
Dessa insikter har vuxit fram i ljuset av ett antal formidabla sociala misslyckanden som i sin tur kan sägas vara resultat av teoretiska missgrepp. De socialistiska samhällsexperimenten under 1900-talet lade föga vikt vid de institutionella arrangemangen. I själva verket torde man kunna säga att de var utpräglat anti-institutionella, i den meningen att de som ledde dessa experiment gjorde vad de kunde för att riva ned och destruera all existerande ordning - och inte blott den oordning som hade fört de gamla systemen på avvägar. När institutionerna raserades, infann sig ett maktvakuum, som enligt den leninistiska teorin endast kaderpartiet kunde fylla. Men eftersom detta i sin tur var oförmöget att skapa en hållbar ordning, genom de ständiga linjekamperna, så uppstod en hög grad av misstillit i stället för förtroende i samhällskroppen.
Om denna reflexion har fog för sig, får den ett antal följdverkningar på det principiella planet.
En är att dessa samhällssystem svårligen kan betecknas som totalitära. Maktutövningen var i långa stycken närmast anarkistisk, i vart fall tämligen fragmentariserad. Det gavs stort utrymme åt bärsärkarfasoner, för självsvåld och för just det som den "demokratiska centralismen" tänktes motverka, nämligen fraktionism. Linjestriderna tärde på krafterna, på humöret, ja också på anseendet - och allt detta behövde kompenseras genom olika typer av extraordinära åtgärder. Undantagstillståndet blev det normala, men det kunde inte annat än att skapa opposition, sabotage, diversionsmanövrer. Inte heller är det underligt om de som fattade beslut och skulle verkställa dessa i stalinismens samhälle kände sig leva på lånad tid. De kunde ana hugget i ryggen, de visste att säkerhetstjänsten hade sina dossierer på dem, de var tvungna att positionera sig snarare än inordna sig. Stabilitet var inte tänka på i en värld av permanent osäkerhet.
Samma härskarmetoder - fastän naturligtvis i detalj annorlunda utformade - prövades, med ännu mer horribla resultat, i "den nationella diktaturens" samhälle. Också nationalsocialismen var anti-institutionell; Hitler byggde upp en extremt informaliserad despoti. Byråkratin var inte hjälpreda utan fiende, lagen en kuliss, fullmakterna användes för att ta död på trögheter och eftertänksamheter inom befolkningen. Självhärskardömet behövde största möjliga institutionella frihet; det närdes av konkurrens och infighting, vilket var raka motsatsen till maktdelning och administrativ förutsebarhet. Allt kunde och skulle kunna hända. Frånvaron av erkända institutioner - eller perverteringen av de övertagna - grundlade en mental otrygghet bland de människor vars uppgift det var att lyda befallningar (alltså: hirdexistensen) och en daglig fasa bland dem som skulle utrotas. Också motståndet mot den förskräckliga regimen var påfallande lamt, amatörmässigt. Den demokratiska republiken (Weimar) hade förvisso inte varit något föredöme i rättsstatlighet. Amoklöparna fick frirum.
Jag har argumenterat för att den svenska sextiotalsvänstern och dess efterföljare gjorde sig själva en otjänst genom att försöka "bombardera högkvarteren", med andra ord: genom att destabilisera snarare än reorganisera. Detta har ingenting med frågan om reform eller revolution att göra. Revolutionen kan inte ses som en händelse utan som en verkan. Formen är inte avgörande, innehållet är det. Den historiska erfarenheten tycks vara att där det saknas ett institutionellt fundament att bygga vidare på, kommer den revolutionära processen så gott som alltid till korta. Det betyder inte väntan och passivitet, det betyder reformistisk aktivitet. Att starta från noll är sämsta tänkbara början. Att pröva krafterna i ordnade former stärker både förtroendet och självförtroendet. "Skit i traditionerna!" är faktiskt det anarkistiska programmet. Det inger hos flertalet ängslan, inte förväntan. Men det betyder samtidigt att den socialistiska tanken på gemensamt ägande och ekonomisk planmässighet inte har diskrediterats endast därför dess projekt havererade i verkligheten, där de institutionella förutsättningarna för dem inte var för handen.
Anti-institutionalismen - som jag har behandlat på några ställen i min bok I Bildts tid (Celanders 2015) - är på sätt och vis ideologineutral. Högerliberalismen på åttio- och nittiotalet traskade vidare i vänsterrevolutionära fotspår, i vad som har förefallit mig vara en skrattspegel. Med sin marknadsfundamentala doktrinarism ville den uppluckra beprövade styrfunktioner och införa ett så långt som möjligt laglöst tillstånd i det ekonomiska och sociala livet. Den övergav de konservativa påbuden. Den utmålade sig som icke-hierarkisk: riv pyramiderna! Också den maktsugna liberalhögern började promenera på gatorna och vifta med banderoller (4 oktober-demonstrationerna, måndagsmötena på Norrmalmstorg och andra platser). Utspridningen av offentliga åtaganden på enskilda entreprenörer slog sönder väl beprövad professionell praxis inom flera samhällssektorer, exempelvis skolan. Men också vänstern hade, som Johan Wennström belyst i en intressant skrift, Lärare utan frihet. När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen (Institutet för näringslivsforskning, 2014), underminerat den professionellt-pedagogiska kompetensen, och därför fanns det nästan inga motståndsfickor när nivelleringen satte in. Bildning blev någonting skamligt och obehövligt. Bibliotek började kasta bort sina boksamlingar och blev aktivitetsställen. Universiteten skulle vara konjunkturregulatorer.
En förnuftig vänster hade inte tagit så lätt på det beprövade, på kulturarvet, på legalismen. Genom att ställa sig utanför korridorer och kanslier förverkade den sin principfasthet. Om den var för fin för att fläcka sina händer i det pragmatiska samhällsbygget, hur skulle den då kunna tilltros några vidare heroiska insatser för att omdana de rådande förhållandena i grunden? Man valde en minoritetsposition och fick misstroendet på sig. Detta var absolut inte ofrånkomligt. Avantgardet kan inte operera från sidan utan att bli en samling skrattretande åskådare. Verkligen: det dög inte med bara upproriskhet, det behövdes medborgaranda också! Medborgaranda är inte detsamma som etablissemangskultur; motstånd och medverkan upphäver inte varandra. De så kallade avregleringarna hade förberetts genom en föregående kritik av social ingenjörskonst och byråkratiska härskartekniker. Något som försummades i detta sammanhang var vakthållningen gentemot medvetandeindustrin. Proggmusiken fick mycket att gå över styr. Intimiseringen av det offentliga innebar värdeförluster liksom förluster av värdighet (se min skrift Den skyddade provinsen. En essä om demokratins värde och värdighet. SOU 1999:22). Inte ens förmådde vänstern inse betydelsen av en sådan institution som allmänna värnplikten - för det nationella oberoendet, som skydd för folkstyret. Vägran och likgiltighet rådde.
Detta är en sörja. Enligt min mening är det dags för en normdiskussion. Den skulle dagens vänster inte ställa sig utanför. Det medborgerliga säger att det allmänna går före det enskilda. Varför? Därför att den enskilde inte klarar sig på egen hand. Därmed inte sagt att de väsentliga problemlösningarna - alltid eller ens oftast - måste ske inom den "gemensamma sektorn". Det kollektiva bör ge det individuella skydd och verkningskraft. Det innebär förmodligen att regelverket måste vara omfattande och tämligen precist, annars ligger diktaturen nära till hands. Lagen är den fattiges murbräcka, mot godtycke och likriktning. Legalism var policyn mot baronerna och rovriddarna. I inbördeskrigen hade allmogen ingenting att hämta, de var stormannafejder. Befrielsen hette: att tämja herrarna, tyrannerna. Ur denna bittra medvetenhet föddes den svenska politiska kulturen - av överläggning, dialog, en viss typ av saktmod, av kompromissberedskap. Samverkan var på sikt en bättre strategi än konflikt.
Förbiser man då inte klassmotsättningen? Nej. Motsättningar är det som för utvecklingen framåt - det har Janken Myrdal visat i flera viktiga framställningar. Frågan gäller hur ekonomiska obalanser och motsättningar mellan sociala grupper och politiska intressen hanteras. Den svenska modellen har varit att bryta ned hierarkier, utjämna ojämlikheter, öka inflytandet för underprivilegierade. Detta är en institutionell ansats som har haft framgång. Vänsterns paroller riktade sig mot klassamarbetet; de syftade - objektivt sett - till att öka obalanserna, förstora konfliktytorna. Detta var inte till fördel för dem som ingenting hade, de resurssvaga. Det var alltid de där uppe som förespråkade laglöshet - skattesmitarna, fixarna, det fina patrasket. De sänkte allmänmoralen, de stödde sig på nävrätten (i de internationella relationerna), de ville ha en underklass som var obildad och oförståndig. Den historiska tragiken var att socialismen prövades i länder där sådana förhållanden var förhärskande. Revolutionen måste vara en bildningsrörelse, annars går den under.
Varför har jag skrivit denna artikel? Vi lever i en tid och i en värld där den blinda styrkan härjar. Terrorism möts med terror. Godhet ställs mot ondska. Konstitutionella frågor sopas under mattan. Detta år firas 250-årsjubileet av den första svenska tryckfrihetsförordningen. Den var en seger för den lagbundna frihetstanken. Överheten skulle inte få göra precis som den ville utan den allmänna opinionens vetskap. Den liberala reformen innebar en inskränkning i den offentliga maktens handlingsramar. Man behövde regler, institutioner, man behövde upplysning och öppenhet. Denna landvinning måste försvaras. År 1795 skrev Immanuel Kant Zum ewigen Frieden. Den var en plädering för en världsordning där inget land skulle få kränka ett annat land. 150 års senare tillkom Förenta nationernas stadga som förbjuder stater att anfalla andra stater. Folkrätten är en institution att slåss för.
Detta är erövringar som inte överallt respekteras. Också i vårt land har krigsaktivismen fått ett ansikte. Asylrätten ifrågasätts. Offentlighetsprincipen är kringränd genom vårt EU-medlemskap. Medborgerligheten antastas genom ökade sociala och ekonomiska skillnader. Utbildningsstandarden sjunker, liksom det politiska deltagandet. Främlingsfientligheten är ett faktum och undergräver den kollektiva samhörigheten. Den ekonomiska tillväxten går på högvarv, och klasskonflikterna blir åter synliga. Folkhemmet är en saga, kulturarvet bräckligt.
Allt detta måste vara en utmaning för en progressiv rörelse. Den har inte samhällsmakten i omedelbart sikte. Den kan inte nöja sig med de heroiska nederlagen. Det är nödvändigt att vidmakthålla och upprätta strukturer som ett framtida samhällsbygge kan vila på. De goda institutionerna är idag långt viktigare än de utopiska modellerna. Är detta ett konservativt credo? Det är mer än så. Överbyggnaden får inte se ut hur som helst.
