Magnus Gustafson, 35-årig journalist från Örebro, utkom i vår med boken Memoarer. Bearbetningar av socialdemokratiska memoarer. Titeln beskriver innehållet: socialdemokratiska politikers memoarer och tal - men i omklippt version.
1900-talets socialdemokratiska reformistiska projekt har länge varit ett centralt litterärt tema, särskilt i arbetarlitteraturen. Men välfärdssamhällets uppgång och fall har naturligtvis skildrats även i socialdemokratiska politikerminnen. De är intressanta på många vis; några fick oerhörd spridning i folkhemmet.
När Magnus Gustafson klipper in memoarerna i skönlitteraturen blir de intressanta på helt andra sätt. För det första görs innehållet tillgängligt för en ny generation läsare, som inte nödvändigtvis känt sig tvungen att införskaffa och läsa Tage Erlanders hågkomster. Och detta innehåll är viktigt. Att arbetarrörelsens pionjärer ofta kastades i fängelse av politiska skäl, eller att allmän tjänstepension var någonting ytterst kontroversiellt så sent som på 1950-talet, bör vi påminna varandra om.
För det andra lyckas Gustafson ur memoarerna lyfta fram en politisk retorik och ideologi som i dag framstår som närmast utopisk, men som de facto varit tämligen allmän inom den statsbärande socialdemokratin. Detta låter de senaste decenniernas kataklysmiska förskjutningar i politiskt tänkande och språk framträda i blixtbelysning. För inte så länge sedan kunde socialdemokratiska politiker med patos tala om nödvändigheten att ersätta klassamhällets konkurrens med en solidarisk samhällsgemenskap. Det kan man i dag på sin höjd häva ur sig i skönlitteraturen.
För det tredje visar Gustavssons mixning av äldre och nyare memoarfragment på såväl friktionen mellan den socialdemokratiska retoriken och folkhemsverkligheten som hur pionjärernas storslagna idéer om ett värdigare samhälle med tiden kom att ersättas av de teknokratiska efterföljarnas blodlösa och enfaldiga pladder om budgetdisciplin.
Vi återger den inledande delen av bokens första kapitel, en remixning av Per-Albins folkhemstal från 1928. Den som kollar mot originalet ser snabbt hur Gustafsons nya version lyfter fram både politiska och litterära kvaliteter.
