TTIP färdigt för tippen Magnus Göransson
Patos och ansvar Benny Andersson
Två oförlåtna brott Sri Nimpuno
Tal till mina elever Berin Balta
System som förgiftar Magnus Göransson
Finansialiseringens pris Benny Andersson
Allians med bruna nyanser Magnus Nilsson
TTIP färdigt för tippen
Den svenska LO-ledningen är mycket ensam i europeisk fackföreningsrörelse i att, hand i hand med Svenskt Näringsliv, se TTIP som ett jobbfrämjande frihandelsavtal. För mycket samförståndsanda leder uppenbarligen till politisk närsynthet.
En bidragande orsak är att motståndet mot TTIP, trots miljörörelsens insatser, inte nått samma breda uppslutning i Sverige som i övriga Europa. Miljoner människor över hela EU har demonstrerat, protesterat, skrivit under listor, studerat och argumenterat och skapat ett tryck som känns ända upp i regeringskanslierna. Greenpeaces avslöjanden i maj av innehållen i förhandlingsprotokollen visar att Frankrikes regering vägrar att godkänna avtalet. Ledande tyska politiker från båda blocken har gått ut i skarpt kritik mot USAs attityd i förhandlingarna. Nu i dagarna har också brittiska socialdemokrater gett ett tydligt besked: Labour kommer att verka för att stoppa TTIP. USA kräver helt enkelt för mycket och för fort för att det ska kunna försvaras.
I Sverige kan Cecilia Malmström fortfarande tala om protesterna som "en storm i ett vattenglas", men börjar det inte bli dags att välta hennes vattenglas över ända?
Magnus Göransson
Asylrätten
Den 21 juni röstade Sveriges riksdag om den andra av två tillfälliga lagar som begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd i vårt land. Den första lagen antogs i december 2015 då regeringen fick lagstadgad makt att införa ID-kontroller på transporter med allmänna färdmedel vid "allvarlig fara för den allmänna ordningen och den inre säkerheten". I den nya lagen vill regeringen ytterligare förstärka signalpolitiken genom att inskränka de asylsökandes möjligheter till familjeåterförening och införa tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta.
Det är inte konstigt att det blir problem i flyktingmottagandet när vi har en offentlig sektor (socialtjänst, Migrationsverket osv) som i nyliberal anda håller på att nedmonteras. Det är inte heller konstigt att folk visar missnöje när flyktingboendet i många fall privatiserats och blivit big business för skrupelfria "entreprenörer". Problemformuleringsinitiativet i flyktingfrågan ligger hos Sverigedemokraterna och de politiska partierna glider högerut. Historien har visat att sådan flyktingpolitik riskerar att bli ett sluttande plan där människovärdet raderas i slutändan. Asylrätten är faktiskt ingen åsikt utan en mänsklig rättighet.
Bild: Robert Nyberg.
Alltmedan de som flyr från krigen (i vilka Sverige deltar) och fattigdomen drunknar i Medelhavet.
Malena Rydberg
Patos och ansvar
Den ständigt lika patosfyllda som ansvarsfria Jonas Sjöstedt", skriver Dagens Nyheters politiska kommentator Viktor Barth Kron (2 juni). En intressant tankefigur. Patos och ansvar som två begrepp som utesluter varandra. Å ena sidan sådant som framkallar patos, till exempel moral och medkänsla. Å andra sidan sinnet för så kallade realiteter.
Låt oss försöka tillämpa den tankefiguren. Till exempel på flyktingpolitiken. Människor i tusental drunknar nu åter i Medelhavet i allt mer desperata försök att nå Europa. Och än en gång möter vi bilder på döda barn i tidningar och nyhetsutsändningar. Men den här gången hörs inga patosfyllda uttalanden från Europas politiker. Det är alldeles tyst. Dödstyst. Inte ens från Sveriges utrikesminister, som annars sägs grunda politiken på moral och mänskliga rättigheter, har hörts ett endaste litet pip i protest. Europas makthavare har nämligen "tagit sitt ansvar" och stängt gränserna.
Är det någon mer än jag som önskar sig lite patosfyllt tal om medkänsla och solidaritet?
Benny Andersson
Två oförlåtna brott
Det är morgonen den 6 augusti 1945. De 350 000 invånarna i staden Hiroshima förbereder sig för dagen. Deras land Japan är i krig med de allierade staterna, många av landets städer hade utsatts för omfattande bombningar, vilka krävt hundratusentals civila offer. Hiroshima var hotat eftersom där pågick vapenproduktion, enligt USA. Ingen anar dock att de snart skulle utsättas för historiens gruvligaste och mest brutala massförstörelsevapen.
Klockan 08.15 närmar sig tre USA-bombplan över Hiroshima, ett av dem släpper en bomb, den detonerar 600 meter över marken. En eldstorm 900 gånger hetare än solen sveper över staden. Människorna bränns levande, 80 000 dör direkt, många får lida en långsam kvalfylld död av brännskadorna. Inom fem år skulle dödssiffran stiga till 200 000. Mellan 1950 och 1980 avlider ytterligare 97 000 människor i strålningscancer.
Tre dagar senare, 9 augusti 1945, låter USA släppa ytterligare en atombomb. Denna gång över Nagasaki, 200 000 människor går samma kvalfyllda öde till mötes som de i Hiroshima.
Nu, sjuttio år senare, behandlas fortfarande tusentals överlevande för långsiktiga hälsoeffekter.
Dessa överlagda folkmord i augusti 1945 var början på en era då atombomben kom att ingå i USAs arsenal för krigsföring. Många länder har följt efter. De tre största kärnvapenländerna är Ryssland, USA och Frankrike, varav de två sista ingår i Nato-alliansen. I Natos försvarsdoktrin är beredskap att använda kärnvapen en viktig punkt.
Under de senaste tio åren har Nato-alliansen alltmer stärkt sitt inflytande över den svenska försvarspolitiken, dess militära övningar på svenskt territorium har blivit alltmer omfattande. Ett avtal som ytterligare underlättar för Nato-länderna att agera militärt från svensk mark godkändes av riksdagen den 25e maj, det så kallade värdlandsavtalet, utan att förbud mot kärnvapen på svenskt område ingick.
Svenska militärer ansåg efter Hiroshima och Nagasaki att Sverige skulle ha kärnvapen. De möttes av motstånd, och Sverige blev inget kärnvapenland. Sverige har däremot i många år aktivt agerat internationellt i nedrustningsfrågor.
Aldrig mer Hiroshima, aldrig mer Nagasaki! Den svenska maktelitens intima samarbete med en militärallians som är bered att använda kärnvapen känns vedervärdigt.
Sri Nimpuno
Tal till mina elever
Ryssarna ligger bakom de flesta attacker mot känsliga mål i Sverige, visste ni det? Ryssarna skulle invadera oss i dag om de kunde, visste ni det? Ryssarna vill göra om Gotland till Putins privata semesterö, visste ni det? Ryssarna ligger även bakom alla de gånger Sverige inte gått vidare i fotbolls-VM eller -EM eller Eurovisionsschlagern, att Roxette slutade göra låtar, att Raider nu heter Twix, att GB tog bort Cornetto blåbär ur sitt sortiment och att Igloo försvann - det var nog bra för Igloo kunde väcka socialistiska tankar hos barn, fy! - att vuxna har illgröna Foppatofflor, att A-Teens splittrades, att kungen har dyslexi. Och det största sveket av alla - att Bingolotto inte längre sänds på lördagskvällar.
Ja, listan kan göras hur lång som helst på allt ont ryssarna gjort oss. Så ni förstår varför Sverige måste gå med i Nato. Tänk om ryssarna ger sig på fler av våra radiomaster. Vi har ju faktiskt ingen krisberedskap. Antingen är ni för Nato eller så är ni flummare/kommunister/Putinkramare och fan och hans moster. Var tacksamma för att vi har så många valmöjligheter i Sverige. Och se till att välja rätt nu. Tärningen är kastad i Fia med Putin. Putin står snart vid Sveriges portar och han kommer förstås ridande på en björn och inte en elefant så klart!
Berin Balta
System som förgiftar
I nära trettio år har invånare i Sverige sorterat sopor och tagit sina batterier till holken. Genom åren har 40 ton rent kvicksilver samlats in, en mängd som skulle räcka till att ta livet av hela befolkningen. Efter rening och stabilisering skulle giftet förvaras i nedlagda saltgruvor i Tyskland. Ansvaret anförtroddes 2008 ett tyskt företag, Dela Recycling.
I år står företagets ledning inför rätta i Tyskland, anklagad för grovt bedrägeri, skatteflykt och grova miljöbrott. Företagsledningen fann ett sätt att öka avkastningen och glädja aktieägarna: först ta betalt från Sverige för att ta emot och förvara kvicksilver och sedan sälja samma kvicksilver till företag som återanvänder det i elektroniska produkter och som vid tillverkningen släpper ut stora mängder kvicksilver i omkringliggande mark och vatten.
Det svenska kvicksilvret har förenats med en formlig flod av kvickliver. Enbart mellan 2011 och 2014 förskingrade Dela Recycling minst 1 200 ton metalliskt kvicksilver, till ett värde av åtminstone 400 miljoner kronor. Insamlingen av batterier fortsätter och lider knappast någon skada av skandalen. Hittills har få medier, utöver lokalpressen i Nordrhein-Westfalen och Essen, rapporterat om rättegångarna. Risken att bli fälld för miljöbrott är inte stor. I Sverige 2015 anmäldes 5 750 brott mot miljöbalken. Tre procent ledde överhuvudtaget till åtal. (Källa: Filter, nr 50)
Magnus Göransson
Finansialiseringens pris
Nöjda regeringsföreträdare solar sig nu i sjunkande arbetslöshetsstatistik och andra ekonomiska data som tycks peka uppåt. Medan vilsna allianspolitiker mumlar om upplöst budgetdisciplin och vikten av att spara inför kommande nedgångar. Risken för bostadsbubbla nämns, men avfärdas för det mesta. Allt är med andra ord ungefär som det brukar i den bästa av möjliga världar.
Men det finns skäl att oroa sig. I en empiriskt välbelagd undersökning som publicerades hösten 2014 visar två ekonomer från Bank of International Settlements, BIS, att den finansiella sektorns tillväxt sker på den reella tillväxtens bekostnad. Finansinstituten prioriterar lån till bostadsbyggande och andra delar av ekonomin som har låg produktivitet men höga säkerheter för lånen. Flödet av lån till lågproduktiva verksamheter sker på de högproduktiva sektorernas, framför allt industrins, bekostnad. Forskningsintensiva verksamheter drabbas särskilt hårt. Resultatet blir att produktiviteten och tillväxten i den reala ekonomin utvecklas långsammare än med en mindre stark finansiell tillväxt. Effekten förstärks av att banker och finansinstitut konkurrerar med högproduktiva och forskningsintensiva verksamheter om en strategisk bristvara - högutbildad arbetskraft.
I en lika välbelagd undersökning från december förra året följer chefen för BIS, Claudio Borio, och ett antal andra ekonomer upp dessa resultat. Man visar att finansiella expansionsfaser som följs av spruckna bubblor och kriser förstärker ovannämnda effekter. Låga räntor och en expansiv penningpolitik för att lindra kriserna förstärker finanssektorn och leder i förlängningen till fortsatt finansiell expansion. Felallokeringen av resurser till lågproduktiva sektorer förvärras.
Sverige, tillsammans med Danmark, sticker ut som de två länder där den finansiella sektorns andel av ekonomin växte snabbast i början av millenniet, och tillväxten har fortsatt sedan krisen 2008. Det destruktiva mönstret gäller oss i allra högsta grad. Under de årtionden som skapade det svenska välståndet var grundbulten en industripolitik som gynnade högproduktiva verksamheter. Numera råder klockartro på marknadsekonomins och finanssektorns effektivitet. På sikt undergräver det grunden för välståndet.
Lästips: Stephen G Cecchetti and Enisse Kharroubi: Why does financial sector growth crowd out real economic growth?; Claudio Borio, Enisse Kharroubi, Christian Upper, Fabrizio Zampolli: Labour reallocation and productivity dynamics: financial causes, real consequences. Båda finns på nätet.
Benny Andersson
Brexit
När detta Clarténummer trycks vet vi ännu inte resultatet av den brittiska folkomröstningen om EU. Man kan nog förvänta sig att även om utträdessidan vinner så blir det så småningom förhandlingslösningar som i stort sett bevarar status quo.
Delar av den brittiska vänstern må ha sina goda skäl att inte ställa upp bakom den högerpopulistiska och delvis främlingsfientliga kampanjen för utträde. Det hindrar inte att EU är till skada för Storbritanniens folk. För att repetera gamla sanningar: Maastrichtfördraget och de fyra friheterna (kapital, tjänster, varor, personer) befäster kapitalets makt och omöjliggör många reformer för välfärd, jämlikhet och demokrati. (Om TTIP-avtalet trumfas igenom blir det ytterligare ett stort steg bakåt.) Att Thatchers 1980-talspolitik föregrep 1990- och 2000-talets EU-politik, innebär inte att EU är en nödvändighet för Storbritannien.
Att organisera ett brett EU-motstånd från demokratiska utgångspunkter, från vänster, framstår som mer angeläget än någonsin.
Olle Josephson
Allians med bruna nyanser
Att de etablerade partierna ännu inte börjat samarbeta med Sverigedemokraterna är bra. Ett parti som sår splittring utefter nationella och "etniska" skiljelinjer, vars representanter springer runt med järnrör på stan och vars sympatisörer ägnar sig åt mordbrand, bör hållas borta från politiskt inflytande. Att det hittills marginaliserats beror i stor utsträckning på en relativt stark antirasistisk mobilisering som satt tryck på de etablerade partierna.
I Europa är dock SD småfisk. Vad är väl några överförfriskade politiker med järnrör mot de miliser som i Bulgarien misshandlar flyktingar och tvingar dem att återvända till Turkiet? Vad är väl några nedbrända flyktingboenden mot de läger i Ungern i vilka flyktingar spärras in och utsätts för omfattande övergrepp? Och vad är väl SDs hets mot flyktingar i jämförelse med den bruna retorik som formuleras av regeringsföreträdare i Polen eller av Front National i Frankrike?
Frågan är dock varför många av de politiker som tar avstånd från SD samtidigt vill ingå militärallians med exempelvis Bulgarien, Ungern och Polen. Kanske för att den opinion som placerat SD i den politiska frysboxen ännu inte gjort sig hörd i Nato-frågan?
Magnus Nilsson
Universiteten
I vintras utbröt stor debatt om kvaliteten i universitetsutbildningarna, särskilt sedan Dick Harrison larmat i en artikel i Svenska Dagbladet. Harrisons artikel kan diskuteras, men problemet är reellt. Det finns inte bara en orsak, utan åtminstone sju, åtta. Här en uppräkning:
Många studenter har för dåliga förkunskaper på grund av den segregerade och marknadsutsatta gymnasieskolan.
Universitetsinstitutionerna får betalt per godkänd student, vilket lockar till att släppa igenom dem som borde ha underkänts.
NPM-styrningen tvingar in många lärare i ett omfattande byråkratiskt arbete med utvärderingar och målformuleringar samtidigt som deras handlingsfrihet begränsas. Det stjäl kraft från att utveckla undervisningen.
Den universitetslärare som vill bli fast anställd måste forska. Undervisning har svagt meritvärde. För den enskilda läraren är det rationellt att lägga ned så lite tid som möjligt på undervisande.
Traditionell universitetspedagogik är dåligt rustad för att ta hand om en halv årskull, där många studenter ofrånkomligen är främmande för universitetskulturen.
Åtskilliga ämnen, särskilt i humanvetenskaperna, har helt enkelt för låga anslag för att ordna tillräcklig undervisning.
Utbildning och examen hanteras allt mer som en vara. Man måste ha den för att vara anställningsbar, som det heter, men vilka kunskaper den rymmer kan för åtskilliga studenter kännas mindre viktigt.
Många orsaker, alltså. Eller kanske bara en ändå: kapitalismen.
Olle Josephson
