Slaveriets republik

De amerikanska sydstaterna var ekonomiskt efterblivna och slavarbetet ineffektivt. Så lyder historiemyten. Tvärtom. Bomullsplockande slavar var 1800-talets mest produktiva arbetare och en motor i den industriella revolutionen, också i Europa. Men mot slutet av seklet segrade nordstaternas tullskyddade industriekonomi. Där kom rasismen till ny användning.

Trots den nyvunna självständigheten hade slutet av 1700-talet inte sett lovande ut för de krigshärjade, fattiga och sinsemellan splittrade tretton stater som utgjorde Amerikas Förenta Stater. Fallande priser på exportgrödan tobak och uttröttade jordar i de gamla slavstaterna var ett av problemen. En svag centralregering och divergerande politiska och ekonomiska intressen, som hotade att spränga den nybildade nationen, var ett annat. Englands, Frankrikes och Spaniens anspråk på stora delar av landet väster om Appalacherna var ett tredje. Även på andra sidan Atlanten tornade problemen upp sig. I England hotade bristen på bomull att kväva den begynnande industrialismen i dess linda.

Den nya bomullsrensningsmaskinen ändrade allt detta. Den gjorde det möjligt att bereda bomullssorter som kunde odlas i Amerikas sydstater. Plötsligt fanns en till synes oändlig yta av bördig mark att nyttja. Visserligen var den redan bebodd av indianer, men de ansågs inte ha några rättigheter.

Problemet med att få arbetskraft till det hårda arbetet på bomullsfälten hade också en lösning. Slavarna i de gamla plantagestaterna i nordost, där man hade odlat tobak, indigo och ris sedan början på 1600-talet, hade förökat sig snabbt. Där fanns ett växande överskott som kunde säljas.

Bomullsfebern, som grep tag i Amerika i början av 1800-talet, eliminerade varje rest av patriarkal hänsyn till familjeband och annat som hade funnits i de tidigare formerna av slavekonomi. En ung arbetsför man eller kvinna kunde säljas för det dubbla i de nya bomullsområdena. Makar skiljdes från varandra, liksom föräldrar och barn. Oftast för att aldrig mera träffas. Och nästan alltid utan att få möjlighet att ta farväl. Männen kedjades vid varandra, medan kvinnor och barn bands och därefter kunde den långa vandringen söderut mot Georgia och Alabama börja. Eller västerut över Appalacherna mot de nyöppnade områdena Kentucky och Tennessee. Och mot en ny form av slaveri som inte hade mycket gemensamt med den de hade upplevt tidigare.

Thomas Jefferson, som skrev självständighetsförklaringen och blev det nya landets tredje president, hade drömt om en republik av oberoende småbrukare. Men överallt där jorden lämpade sig för bomull, trängdes småbrukarna undan av landspekulanter och plantager, som finansierades av kapitalintressen i norr. Rättigheterna till marken var oklara och överlappande. Alltså föll den i händerna på dem som hade råd med de dyraste advokaterna. En av dem som förlorade sin äganderätt och tvingades flytta från Kentucky till Illinois var Thomas Lincoln, pappa till Abraham. Landspekulanterna krävde att slaveriet skulle tillåtas också i de nyöppnade områdena. Kongressen enades om att tillåta slaveriet söder om Ohiofloden, det vill säga överallt där klimatet lämpade sig för bomull. Jefferson böjde sig för de kapitalstarka realiteterna. Ja, han anpassade sig så mycket, att han i sitt testamente glömde bort att frige sin älskarinna och modern till hans barn, Sally Hemings. Så att det i dödsboets inventarieförteckning stod att läsa "Sally - en äldre kvinna, värde 50 dollar".

Landspekulanternas drivkraft var den växande efterfrågan på bomull. Den europeiska bomullsmarknaden verkade vara utan gräns. Köpet av franska Louisiana, som omfattade flera av de senare delstaterna kring Mississippifloden, fick bomullsfebern att stegras ytterligare. Området säkrades av Andrew Jacksons segrar i kriget motcreekindianerna 1812 och mot engelsmännen i slaget vid New Orleans tre år senare. Hela den bördiga Mississippidalen låg nu öppen. Raderna av kedjade slavar som vandrade mot sydväst fick sällskap av ännu fler som lastades på skepp för vidare transport till marknaden i New Orleans. Ett väldigt flöde av krediter, som förmedlades av banker och köpmän i Amerika och Europa, möjliggjorde den snabba expansionen. Slavar var dyra och förbehållna jordägare med tillgång till kapital, eller möjligheter att få låna. Lokala banker, som tryckte egna papperspengar, växte som ogräs i de nya områdena. En ny riksbank, BUS, som skulle reglera det kaotiska finansväsendet och förse den expanderande bomullsfronten med lånat kapital, instiftades 1816. Mellan 1824 och 1832 sextonfaldigades BUS utlåning till Mississippidalen. De väldiga kapitalinjektionerna skapade en växande nationell marknad för slavar där priset till stor del bestämdes av arbetskapacitet och exportpriset på bomull.

Det var kring förväntningar på höga vinster från odling av bomull och den geografiska expansion mot sydväst detta krävde, som den unga nationens härskande klass enades i början av 1800-talet. Bomull och slavar blev motorn bakom den dynamiska geografiska och ekonomiska utvecklingen under seklets första hälft. Och de lade grunden för den rekordsnabba industrialiseringen under den senare hälften. Redan 1802 utgjorde bomull 14 procent av värdet på USAs totala export, 1820 hade siffran stigit till 42 och 1851 till 63 procent. Slavekonomin skapade enorma förmögenheter, både hos plantageägarna i söder och hos finansiärerna och köpmännen i norr. New Yorks särställning som centrum för handel, finanser, industri och rikedom grundlades av bomullsboomen i sydstaterna och den transatlantiska handel den möjliggjorde. Slavekonomin var ingen stagnerade feodal kvarleva och bromskloss på utvecklingen, som senare tiders historiker har påstått. Den var kapitalism i dess mest dynamiska form. Vinstmaximerande, produktiv och under större delen av tiden fram till inbördeskriget mycket lönsam. Och den var förutsättningen för den dåtida europeiska industrikapitalismen.

När historikerna skriver berättelsen om hur Europa och USA lämnade resten av världen bakom sig, är det alltid maskiner och teknik som står i centrum. Fram till för några år sedan intresserade sig ingen för frågan om orsakerna till att realpriset för den industriella revolutionens viktigaste råvara föll med tre fjärdedelar mellan 1790 och 1860. Trots att efterfrågan ökade med 500 procent. Svaret är inte svårt att finna - ökad produktivitet. Men eftersom den ökningen inte berodde på maskiner och dessutom strider mot den förhärskande myten om slavarbetets ineffektivitet, låg det rätta svaret på frågan bortom historikernas föreställningsvärld. Tills nyligen. Då några forskare började sammanställa data från plantagernas räkenskapsböcker. Resultatet är uppseendeväckande. Mellan 1811 och 1860 ökade den genomsnittliga produktiviteten inom bomullsplockningen, som var bomullsodlingens kritiska flaskhals, med 360 procent. Det vill säga nästan lika mycket som inom den betydligt mer omskrivna textilindustrin i Manchester under samma period. Hur var det möjligt? Svaret på den frågan hade också funnits tillgängligt i otaliga bevarade minnen och berättelser: minutiös övervakning och systematisk tortyr. Inte maskiner, utan piskan skapade den billiga råvara som gjorde industrialiseringen i Europa och USA:s ekonomiska utveckling möjliga.

I de tidigare formerna av plantagejordbruk hade slavarna fortfarande kvar en viss kontroll över arbetstempot och sätten som arbetet utfördes på. Det högt diversifierade arbetet på risplantagerna organiserades efter en uppgiftsprincip. Man tilldelades ett beting. När det var klart, var man ledig. Tobaksplantagernas jordlotter var ofta små och spridda över stora områden som var omöjliga att hålla under konstant uppsikt. Men inom den vinstmaximerande bomullsodlingen kunde kapitalismens rationalitet verka utan hinder. På de oändliga bomullsfälten, där bomullen växte i raka rader och nästan alla utförde samma slags uppgifter, kunde en eller ett par vita uppsyningsmän detaljövervaka varje slavs arbete. I stort sett alla sidouppgifter som hade underlättat tillvaron på plantagerna i norr, var bortrationaliserade. Barn, gravida kvinnor, gamlingar - nästan alla arbetade på fälten. Arbetet var organiserat av det så kallade knuffningssystemet ("the pushing system"). Man arbetade i lag som leddes av utsedda slavar, vars uppgift var att hålla tempot uppe. Den slav som halkade efter, plockades ut ur leden och fick smaka uppsyningsmannens piska. Under bomullsplockningen tillämpades ett än mer förfinat system. Varje slav tilldelades en kvot som anpassats efter hens antagna maximala kapacitet. Efter dagens slut vägdes vars och ens korg. Den som inte hade klarat sin kvot piskades. När man lärt sig att klara en viss kvot, höjdes den. På så sätt tvingades slavarna mobilisera all sin uppfinningsrikedom och fysiska kapacitet för att hitta på bättre och effektivare sätt att arbeta. 1801 plockade en slav i Syd Carolina i genomsnitt 28 pound per dag. 1818 presterade slavarna på en plantage i Mississippi mellan 50 och 80 pound per dag. Och 1840 noterade plockarna på en annan plantage i samma stat en genomsnittlig rekordnotering på 341 pound en bra dag. Amerikas slavar var de i särklass mest produktiva bomullsarbetarna i världen.

Bomullsfebern skapade ett enormt tryck på banker och politiker. Missnöjda spekulanter och plantageägare lyckades mobilisera söderns småbönder och fattiga vita för sina krav på nya landområden, minskade kreditrestriktioner och ökade möjligheter att trycka papperspengar. Kritiken riktades skenbart mot "storfinans" och banker. Men främsta måltavla var BUS, som försökte stabilisera penningvärdet och begränsa tillgången till krediter, för att inte äventyra förtroendet hos banker och investerare i Europa. I spetsen för denna rörelse, som skulle resultera i bildandet av det demokratiska partiet, ställde sig den tidigare krigshjälten och senare presidenten Andrew Jackson (1829-1837). För första gången hade skikt inom den härskande klassen lyckats mobilisera stora folkliga grupper med tal om vit jämlikhet och demokrati bakom ett program för oreglerad ekonomi och expansion av slavekonomin.

De avreglerade lokala bankerna tryckte papperspengar och började sälja lånepapper med slavar som säkerhet till stora banker i norr och i Europa. Lånen strimlades, packades om och såldes vidare till kapitalstarka spekulanter. Vilket gjorde det möjligt att blåsa upp mängden kredit till dittills okända proportioner. Investerare över hela Europa visade sitt förtroende för den amerikanska slavekonomin genom att köpa lånebreven. Mer än 150 000 nya slavar exporterades till bomullsstaterna i sydväst på bara några år. USAs bomullsproduktion fördubblades under samma korta period.

1837 kom överproduktionskrisen. Bomullspriset sjönk som en sten. Många slavägare flydde till Texas med sina slavar för att slippa utmätning. Kraven att skulderna skulle betalas skapade en mäktig proteströrelse, bakom paroller riktade mot "storfinansen"och "utsugarna", som än en gång lyckades ena plantageägarna med söderns vita folkliga klasser. Konjunkturen repade sig inte förrän 1848, då priset på bomull åter började stiga. Efter något år var det som om krisen aldrig hade inträffat. Investerarna i norr och i Europa hade inte förlorat förtroendet för slavekonomin. Under 1850-talet fördubblades bomullsproduktionen i södern än en gång. 1860 var sju av de åtta rikaste staterna i Amerika bomullsstater. Den åttonde var Connecticut, vars välstånd grundades på den textilindustri som billig bomull från södern gjort möjlig. Kraven att nya områden skulle öppnas för slavekonomin restes med förnyad styrka. Kriget mot Mexico 1845-48 hade avgjort striden om Texas. Landhungriga plantageägare började smida planer på att erövra Kuba. Men snart flyttades fokus till allt starkare krav på att hela västern skulle öppnas för slaveri. Förutom spekulanternas förhoppning om fortsatt bomullsboom, fanns det också politiska skäl bakom kraven. Invandringen till nordstaterna hade lett till att befolkningen där nu var så stor, att den hotade söderns dominans över politiken.

I norr hade missnöjet ökat med att landets utrikes- och inrikespolitik dikterades av slavägarna. Där hade industrialiseringen utvecklats så långt att de mest framsynta började skymta möjligheten - och lönsamheten - av en annan utvecklingsmodell. Den byggde på industrialisering, invandring, småbönder och en hemmamarknad som skyddades av tullar. Och den gjorde inte landets ekonomi beroende av världsmarknadspriset på bomull. Misstron mot slavekonomin delades av bönderna och andra delar av småborgerskapet i norr. Inte därför att de var principiella antirasister. Utan därför att de visste - många genom egna eller äldre släktingars erfarenhet - hur liten plats det finns för småbrukare i en ekonomi dominerad av plantageägare. Tanken att också västern skulle öppnas för slavekonomin var oacceptabel för dessa grupper. En koalition av industrikapitalister och småbourgeoisie riktad mot slavägarnas dominerande inflytande började ta form i norr. Den skulle komma att växa sig starkare och leda till att borgarklassen splittrades. I jämförelse med Europa, där borgarklassen tidigt hade enats i kampen mot feodaladeln, var borgarklassens enighet och klassmedvetande relativt svagt utvecklade i 1850-talets USA. I nordstaterna hade köpmän som blivit rika på den transatlantiska handeln med bomull och konsumtionsvaror haft det dominerande inflytandet. Den sköra enighet som hade säkrat den amerikanska borgarklassens politiska makt och ideologiska hegemoni sedan seklets början, byggde på koalitionen mellan plantageägarna i söder och handelsbourgeoisien i norr. Nu vägrade allt fler i den nya gruppen industriägare underordna sig och sökte nya allierade utanför borgarklassen.

Amerikanska historiker har spridit två myter om inbördeskrigets orsaker. Den grövre påstår att sydstaterna var på väg, eller hade kunnat övertalas till, att ge upp slaveriet, men att militanta abolitionister från norr provocerade fram "ett onödigt brödrakrig". Den mer sofistikerade hävdar att det handlade om delstaternas rättigheter gentemot den federala staten. Men plantageägarna hade inga planer på att ge upp det lönsamma slaveriet. Och frågan om staternas rättigheter var bara en juridisk täckmantel för den verkliga stridsfrågan: slaveriets vara eller inte vara i västern. När regeringen 1854 lät sig pressas till att ge upp Missourikompromissen, som hade förbjudit slaveriet i stora delar av västern, bildade utbrytare från det styrande Whigpartiet ett nytt parti, republikanerna. Sex år senare fick republikanen Abraham Lincolns seger i presidentvalet en majoritet av sydstaterna att göra verklighet av hotet att lämna unionen. Några månader senare var inbördeskriget ett faktum.

Nordstaternas krigsmål inskränkte sig först till att återställa status quo. Men när segrarna uteblev, insåg till och med borgarklassens mest vacklande skikt att det var nödvändigt att attackera grundvalen för sydstaternas ekonomi - slaveriet. Med stöd också från en majoritet av borgarklassen i norr beslöt regeringen den första januari 1863 att söderns slavar skulle bli fria. Den femte mars 1864 marscherade det tjugonde färgade regementet till Union Square i New York, där de hälsades med orden: "Ni har tagit till vapen, inte bara för den vita rasens lag och frihet, utan för den universella lagen och friheten, ty Gud gav varje levande varelse rätten till liv, frihet och att söka sin lycka".

Republikanernas ideologi präglades av inflytandet från farmare och småbourgeoisie. I centrum stod privat äganderätt, individualism och de klassiska ekonomernas idé om arbetet, närmare bestämt det fria arbetet, som grunden för välstånd och demokrati. I USA med dess väldiga outnyttjade resurser, kunde var och en som ansträngde sig lyckas. Där fanns inga klassmotsättningar. Lönearbete var bara en etapp på vägen till ekonomisk självständighet. Ägandet och den någorlunda jämna fördelningen av egendom gav medborgarna det oberoende och det ansvar som ansågs vara ett villkor för att demokratin skulle fungera. Det var en ideologi som också passade industriägarklassen, där många hade gått den långa vägen och de flesta fortfarande arbetade nära sina anställda. Nordstaternas borgarklass under inbördeskriget och åren däromkring är nog det närmaste vi kan komma till den "progressiva borgarklass", som figurerar i liberala historikers och vissa marxisters berättelser. Samtidigt som demokratiska revolutioner undertrycktes över hela Europa, uttryckte nordstaternas borgare sitt stöd för demokratin. När ledaren för den ungerska revolutionen 1848, Lajos Kossuth, anlände till New York togs han emot som en hjälte. Erfarenheterna under kriget utvecklade republikanernas idéer till en universalistisk ideologi, där inga grupper av rasistiska eller andra skäl uteslöts från dem som skulle få chansen att "lyckas".

Den amerikanska rasismens materiella grund var slavekonomin i söder. Men eftersom rasism var en grundbult i den härskande klassens hegemoniska ideologi under mer än ett halvt sekel, påverkade den också människorna i norr. Före kriget utgick republikanska kritiker från idén om det fria arbetets överlägsenhet och beskrev slaveriet som ett ineffektivt system, där fördummade och apatiska slavar hankade sig fram på lågvarv. Den dominerande rasistiska ideologin ifrågasattes inte. Men dess fördomar om svarta gavs en ny förklaring: deras antagna underlägsenhet tillskrevs slavekonomins destruktiva följder. Den initiativförmåga, uppfinningsrikedom och förmåga till kollektivt samarbete som krävdes för att överleva i den verkliga slavekonomin, låg utanför de flesta nordstatares föreställningsvärld.

Initiativkraften och modet hos de tvåhundratusen svarta soldater som kämpade i inbördeskriget och i slutskedet spelade en avgörande roll, vände upp och ner på fördomarna. När freden kom hade de befriade slavarna i de flesta republikaners ögon förvandlats till ideala fria arbetare. Deras frigjorda skaparkraft förväntades få den förödda södern att blomstra och dem själva att "lyckas" i det harmoniska amerikanska samhället. Att de saknade jord, kapital och för det mesta inte hade ens en elementär utbildning hade ingen plats i detta ideologiska önsketänkande. Kravet på en jordreform viftades bort som ett "oamerikanskt" krav på särskilda fördelar.

De besegrade och utblottade plantageägarna hade emellertid inga planer på att foga sig i ett system där arbetskraften var fri. De skapade speciallagar som förbjöd befriade att köpa jord och att arbeta utanför jordbruket utan tillstånd. Årslånga arbetskontrakt blev obligatoriska. I de flesta sydstater kunde arbetslösa svarta "lösdrivare" arresteras och dömas till tvångsarbete hos vita jordägare. En våg av våld riktad mot befriade som vågade avvika från de påbjudna lagarna och underdånighetsnormerna svepte genom södern. Denna obstruktionspolitik radikaliserade republikanernas majoritet och fick dem att besluta om en rekonstruktionspolitik som gav den federala staten makt att skydda de befriades rättigheter. 1867 röstade kongressen igenom den militära rekonstruktionsakten som lade sydstaterna under fortsatt militär ockupation. Det femtonde tillägget, som förbjuder diskriminering på grund av ras vid valurnorna, antogs 1870.

Trettio år senare hade republikanerna och de flesta nordstatsbor accepterat plantageägarnas syn på svarta som arbetsskygga och underlägsna. Man blundade för förnyade försök att med terror och Jim Crow-lagstiftning beröva dem deras rösträtt och medborgerliga rättigheter. Lynchningar blev vardagsmat igen och accepterades i tysthet av den vita opinionen i norr. Vad hade hänt?

Inflytelserika historieforskare som lägger stor vikt vid kulturens betydelse, hävdar att en underliggande amerikansk rasism åter hade börjat göra sig gällande. Det är en problematisk hypotes. Ett av problemen är att rasismen aldrig förklaras på ett tillfredställande sätt. Ett annat är att den stämmer dåligt med fakta. Alla afroamerikaner diskriminerades inte i USA i början av 1900-talet. Och det var inte genom att ständigt upprepa mantrat om svarta som en underlägsen ras, som söderns vita plantageägare och politiker lyckades få opinionen i norr att lyssna. Ska vi finna de verkliga orsakerna till rasismens förnyade styrka i norr, gör vi bäst i att vända blicken från idéernas värld till förändringar i den materiella verkligheten och i klasskampen.

Industrialiseringen i norr tog ett jättesprång framåt under inbördeskriget och åren som följde. Krigets efterfrågestimulans och statens nya aktiva roll var två viktiga orsaker. Statliga order för att utrusta och mätta krigsmakten samt höjda tullar (47 procent i genomsnitt) gav fart åt jordbruk och industri. När regeringen dessutom initierade järnvägsbyggandet över kontinenten och införde en lag som garanterade 160 acres i västern till var och en som odlade upp den, blev konjunkturen glödhet. Trots inbördeskriget kunde nordstaterna exportera stora mängder vete till ett Europa som drabbats av missväxt. Utbyggnaden av järnvägsnätet blev motorn i utvecklingen efter kriget. Handeln, som tidigare gått längs kusterna och på floderna i nord-sydlig riktning, gick nu alltmer mellan industristäderna i öster och de dynamiska områdena i väster. Ständigt nya uppfinningar lade grunden för en språngartad ökning av produktiviteten. Industrikapitalisternas och bankirernas rikedom och makt ökade och därmed följde ökade möjligheter att utöva politisk makt. Det som fortfarande saknades i slutet av 1860-talet var enighet och klassmedvetande. Men det skulle komma.

Samtidigt försämrades villkoren för den växande arbetarklassen. Krigsinflation och stigande livsmedelspriser gröpte ur lönerna. Resultatet blev strejker och framväxten av fackföreningar. Borgarklassen reagerade med rädsla och misstänksamhet på förändringarna. Allt större industrier och allt längre rumsligt, yrkesmässigt och mentalt avstånd mellan industriägarna och deras arbetare underblåste rädslan. 1871 fylldes tidningarnas förstasidor av nyheter från Pariskommunen, som utmålades som ett tygellöst pöbelvälde. Under lång tid diskuterade man nästan inget annat. Att vederlägga socialismen framstod som den viktigaste uppgiften för varje etablerad tidning och skribent. 1873 bröt dessutom den dittills värsta depressionen i USA:s historia ut. Den skulle komma att vara i sex år och ledde till en våg av strejker och oro på arbetsplatserna.

Den amerikanska borgarklassen började under dessa år göra något som skulle ha varit en omöjlighet på 1850-talet och under kriget: att tala om arbetarna och sig själva som klasser och erkänna möjligheten av skilda intressen och klasskamp. Resultatet blev en ideologisk helomvändning. Den politiska liberalismen, med dess tro att alla kan lyckas och tilltro till demokratin, övergavs. I dess ställe kom en snäv ekonomisk liberalism, som naturaliserade marknadsekonomin och dess föregivna lagar och såg den tilltagande ojämlikheten som en oundviklig följd av att människor är olika. Tidigare hade lönearbete betraktats som ett tillfälligt stadium på vägen mot något bättre. Nu började man tala om två slag av arbetare. De "dugliga" och de "misslyckade" - och farliga. Plötsligt framstod den allmänna rösträtten som ett hot om att de lata och okunniga skulle ta makten och använda den för att försöka stjäla delar av den rikedom som kapitalisterna hade förtjänat genom hårt arbete. En svag stat framstod än en gång som idealet.

Rädslan för arbetarklassen kom alltmer att påverka hur borgarklassen och småborgerskapet i norr såg på problemen i södern. Det öppnade nya möjligheter för plantageägarna. När delstatsregeringen i Syd Carolina höjde skatterna på jordegendom för att sanera statens affärer och köpa jord som kunde säljas billigt till fattiga, attackerades den av plantageägarna och den vita mobben. Men det var inte ras utan klass som ställdes i centrum. Trots att regeringens afroamerikanska majoritet nästan uteslutande bestod av en elit av välbeställda personer, framställdes den som ett gäng analfabetiska, arbetsskygga lantarbetare. Bilden man försökte skapa handlade om svarta arbetare som plundrade staten och försökte kapa åt sig av andras egendom. Den vita oppositionen organiserade sig som en "skattebetalarnas förening". Och nu vann man gehör i norr. I april 1874 använde utgivaren av The Nation händelserna i Syd Carolina för att attackera "arbetarklassens ökande makt". "Detta", avslutade han, "är vad socialismen har medfört i Syd Carolina". 1876 avslutade president Rutherford B Hayes rekonstruktionspolitiken och drog tillbaka trupperna från södern. Militären sattes i stället in för att knäcka den stora järnvägsstrejken 1877 som många borgare fruktade var början på ett inbördeskrig mellan arbete och kapital.

Under 1880-talet vände konjunkturen åter uppåt. Men alla fick inte del av de goda tiderna. Klyftorna växte, liksom konflikterna. Mellan 1880 och sekelskiftet utbröt 23 000 strejker. Småbönderna fick heller ingen del av boomen för det kommersiella lantbruket, utan halkade efter. I södern hade ett arrendatorssystem börjat ersätta plantagerna. Utfattiga svarta levde på krediter tills skörden bärgats och sålts. Sjunkande priser på bomull, bankernas ockerräntor och höga priser i den oftast plantageägda handelsboden försatte dem i livslångt skuldslaveri. Men tidningarna i norr skrev om arbetsskygga svarta som skyllde sina misslyckanden på andra. Enligt Harper´s Weekly kände den nya generationen svarta "ett muttrande missnöje" eftersom de vänliga relationerna mellan herre och slav har ersatts av en ny "hård och praktisk" ekonomisk värld där de reducerats till fria lönearbetare. New York Times skrev att afroamerikanerna "fortfarande hoppas på att bli omhändertagna utan att själva anstränga sig". Opinionen i nordstaterna blev alltmer positivt inställd till begränsningar i rösträtten. När delstatsregeringen i Mississippi 1890 införde krav på en viss utbildningsnivå, försökte radikala republikaner förgäves organisera ett motstånd. I februari 1894 upphävde den demokratiskt kontrollerade kongressen all federal lagstiftning kring valen.

Bakom den ökande skepsisen till rösträtt utan begränsningar låg rädslan för arbetarklassen. Fattiga afroamerikaners politiska aktivitet förkroppsligade den växande faran att ett "oamerikanskt" system av klasser och klasskonflikt skulle ta över landet. En ny depression mellan 1893 och 1897 ruinerade massor av småbönder och ställde var femte arbetare utan jobb. Strejker och protestaktioner möttes av militärens våld. Ny lagstiftning kriminaliserade strejker. Rasistiska teorier fick en ny blomstring som förklaring till de fattigas och invandrade arbetarnas svårigheter att "lyckas" i det amerikanska samhället. Redan under 1870-talet hade indiankrigen bidragit till att plantera myten om den vita rasen som spjutspetsen för "civilisation" och "framåtskridande" hos breda skikt. Och under samma årtionde hade socialdarwinismens teser om de mest dugliga som de som överlevde slagit igenom i borgerliga kretsar och pekat på en korrespondens mellan klasser och raser. Även antisemitismen spred sig i borgarklassen. Men till skillnad från vad som skedde i arbetarklassen, lät borgarklassen aldrig antisemitism och andra rasfördomar hota det överskuggande klassintresset och den egna klassidentiteten. Varken arbetsgivarföreningar, ekonomiska föreningar eller elitcirklar inom det republikanska och det demokratiska partiet splittrades efter etniska skiljelinjer.

Den växande rasismen drabbade i särskilt hög utsträckning afroamerikanerna. I södern ökade åter lynchningarna. "Primitiva" svarta mäns påstått okontrollerbara sexualdrift och våldtäkter av vita kvinnor angavs ofta som orsak. Den här gången accepterades lynchningarna i norr. Ja, de accepterades till och med av vissa medlemmar av de svarta "bättre klasserna" som ett sätt för det "respektabla samhället" att rensa ut den ohjälpliga dräggen. En svart präst från Montgomery hävdade att "aldrig hade en respektabel man lynchats i södern ... offren var alltid människor i samhället som ingen skulle säga ett gott ord om".

Det var således inte rasism i allmänhet, utan ett rasistiskt motiverat klasshat, som växte sig starkt i Amerika under seklets sista decennium. Ras var viktigt, men det var mindre viktigt än ens ställning i samhället. Samtidigt som segregationen ökade i norr avslöjade en undersökning av förstaklasshotell i New York att de tog emot "varje färgad som kom, uppförde sig som en gentleman, och kunde betala". 1896 förklarade högsta domstolen rassegregation vara laglig, eftersom "... ömsesidig uppskattning av varandras meriter och frivillighet mellan individer" påstods vara det bästa sättet att bemöta diskriminering. Samma år förärades Booker T Washington, som förespråkade individuell ansträngning och självförbättring i stället för organiserad kamp, som förste afroamerikan ett hedersdoktorat av Harvarduniversitetet. 1903 hade alla sydstater infört krav på utbildning, läskunnighet eller egendom som villkor för att få rösta. Kraven drabbade både svarta och fattiga vita. I Louisiana var 95,6 procent av afroamerikanerna och 103,2 av de vita registrerade som röstberättigade 1897. När de nya kraven infördes året därpå, sjönk andelen till 9,5 respektive 46,6 procent.

Två centrala frågor återstår. Hur kunde borgarklassen växla in sin ekonomiska makt i ett så förkrossande politiskt och ideologiskt övertag och så fullständigt prägla det amerikanska samhället? Och varför förblev arbetarklassen svag?

Om vi börjar med den sista frågan, är den viktigaste orsaken arbetarklassens rasistiska splittring. Dels var den ett arv från slavsamhället. Dels återföddes den genom påverkan från den borgerliga hegemonin och underlättades av den etniskt splittrade invandringen. Rasismen blev borgarklassens viktigaste vapen i försöken att försvaga arbetarklassen. Missnöjda vita arbetare och småbönder gick till demokraterna, som stod för rasåtskillnad och representerade de mest rasistiska delarna av överklassen. Den fattiga afroamerikanska majoriteten röstade på republikanerna, ett parti som i allt högre grad behärskades av borgarklassen i norr. Det är emellertid viktigt att förstå att arbetarklassen aldrig helt underordnades den borgerliga ideologin. Rasismen samexisterade hela tiden med en motsatt strävan till enhet på klasskampens grund. Vad som fick överhand berodde på omständigheterna. Till och med i det segregerade fackförbundet American Federation of Labor hände det ofta att de rasseparerade lokalavdelningarna på en arbetsplats gick ihop mot arbetsköparen.

Vissa arbetarhistoriker har invänt mot försöken att förklara arbetarrörelsens svaghet med den borgerliga ideologins dominans och i stället pekat på nederlagen i klasskampen som avgörande. Vad som är hönan och vad som är ägget är inte lätt att säga. Klart är att borgarklassen lyckades tillfoga arbetarrörelsen stora nederlag genom att sätta in exempellöst stora doser av öppet våld. Men det försökte också borgarklassen i Europa, utan att lyckas. Det antyder att nederlagen i klasskampen inte var ensamt avgörande. Det som skiljer ut USA är att borgarklassen lyckades isolera arbetarrörelsen från resten av samhället och få legitimitet för våldsanvändningen. Det lyckades aldrig i Europa.

Därmed är vi tillbaka i den borgerliga ideologins hegemoni och borgarklassens politiska dominans över småbourgeoisien och resten av samhället. Den dominansen och hegemonin är den maktpolitiska sanningen bakom den mytologiserade amerikanska "medelklassen". En ovanligt enad borgarklass är antagligen en av orsakerna. Existensen av den oexploaterade västern och en exceptionellt dynamisk ekonomisk utveckling är troligen en annan. Det resulterade i en ovanligt stor småbourgeoisie, vars majoritet såg sin levnadsstandard och sina möjligheter öka. Men också myten om västern bidrog till att borgarklassen kunde behålla och stärka sitt ideologiska och politiska grepp över samhället. Ju mer klasspolariseringen växte i öst och ju mer statens betydelse som hjälpgumma åt storindustrin ökade, desto mer översvämmades medierna av myten om västern. Det var landet där staten knappt fanns, alla var fria och alla - som var dugliga nog - kunde lyckas. Fortfarande känner de flesta amerikaner (och de flesta av oss) till detaljerna i tillrättalagda historier om vilda västern. Men vi vet nästan ingenting om verkligheten i slavekonomin i södern och den industrialiserade nordost där Amerikas öde bestämdes. -