Ur hästens mun

Varför låter Finlands populäraste författare översätta en roman från 1979 till svenska just i år? Har infiltratörerna Kunitsjin och Savolonko kanske något att meddela oss?

Arto Paasilinna är en av Finlands mest lästa och av kritiker utskällda författare. Också i Sverige är han sannolikt den mest lästa finska författaren. Efter genombrottet med Harens år (Jäniksen vuosi) 1975, har han varje år nedkommit med minst en bok. Hans debutroman från 1972, Operatioo Finlandia,har dock mig veterligen aldrig översatts till svenska, trots att författaren, om än mest för att jävlas, tillägnat den kronprins Carl Gustaf. Den berättar om vad som kunde hända om ett framtida fascistiskt Sverige överföll och med militärmakt sökte återerövra Finland, varvid Finland går till motangrepp.

I Paasilinnas fantastiska skrönor kan huvudpersonen mycket väl vara en häst eller en björn, som kommer med sanningar om livet och världens gång. Hjälten i Krigshästen och andra kämpar (Sotahevonen) från 1979 är dock ingen häst, även om det kunnat vara frestande att i hästform gestalta det folk som under ett sekel piskats fram att delta i fyra krig, ungefär som i 1800-talsskalden Snoilskys dikt Brandklipparen eller 1700-talsförfattaren Olof von Dalins Sagan om hästen. Boken är helt prosaiskt tillägnad "minnet av de hästar som har stupat och rapporterats saknade i våra krig".

Huvudpersonerna är främst två soldater ur Sovjets Röda armé: fotsoldaten Kunitsjin och flyglöjtnanten Savolonko - vilka enligt Paasilinna landsattes som infiltratörer eller spanare i mars 1942 långt bakom den finska fronten i det finsktyska "fortsättningskriget" mot Sovjetunionen. Kriget hade sedan några månader gått i stå efter att Finland med omfattande nazihjälp gjort stora landvinster i östra Karelen och på Karelska näset. Tusendagarsbelägringen av Leningrad hade just börjat.

Finland hade i samarbete med uppåt 200 000 tyska soldater på finsk mark gjort omfattande förberedelser för det krig, som drog i gång midsommaren 1941 med Operation Barbarossa. Uppenbarligen hade Finlands styre redan vid slutet av 1940 - möjligen vid Moskvafreden i februari samma år - underrättelser om Tysklands planerade fälttåg. I det erövrade Östkarelen hade nu 24 000 "ryssar och icke stamfränder och politiskt opålitliga" inhysts i koncentrationsläger, Av fångarna skulle 5-9 000 avlida före krigets slut 1944. Då skulle av de stridande 58 715 finländare och 200 000 ryssar ha dödats eller försvunnit. 158 000 finländare och 385 000 ryssar hade sårats eller insjuknat.

Bild: Hendrik Nyberg.

Kunitsjin och Savolonko kan per radio till Röda armén rapportera om ett politiskt kluvet Finland, där såren efter vinterkriget - men också från inbördeskriget bara drygt 20 år tidigare - präglade folket, och där inom underklassen sympatierna för den allierade tyska armén inte var mycket varmare än för den ryske fienden. Framför allt gäller det för de båda "desenterna" att överleva, skaffa mat och husrum i skogen och med hjälp av den inköpta krigshästen Heikki genom skogen frakta de tusentals liter flygbensin som behövdes för att flyga hem till basen bortom den ryska fronten.

Paasilinna är en mycket finsk och rustik humorist. Han har nog aldrig i Finland, trots sin stora popularitet och internationella uppmärksamhet, ansetts för en riktigt "fin" författare. Han skälls stundtals som en litterär clown - men det finns som regel system i hans galenskap och i hans "poänglösa humor".

Att Paasilinna i år väljer att på svenska ge ut sin bok från 1979 kan knappast vara en tillfällighet. Det sker i en tid då Sovjetunionen är ett minne blott och då i Skandinavien russofobin, liksom fascismen, remonterat och härjar värre än på femtio år. För att travestera Hamlet: detta är en bok rejält ur led med tiden. Dock visar en klocka som stannat, till skillnad från andra, två gånger per dygn exakt rätt.