Klass med nio liv (intervju)

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och ny teknik och nya kulturella strömningar tycktes ha gjort arbetarrörelsen förlegad. Ett årtionde senare blockerade strejker produktionen i hela landet. Är något liknande möjligt i dag efter år av bakslag för arbetarrörelsen? Ja, förklarar Beverly J. Silver, amerikansk sociolog, i denna intervju, översatt från tidskriften Jacobin. Tyngdpunkten ligger på USA, men perspektivet är globalt.

De senaste decennierna har sett en djupgående omstrukturering av arbetarklassen i USA och andra utvecklade kapitalistländer. Vad innebär den i stora drag, och vilka krafter driver den?

Kapitalismen ändrar ständigt produktionsordningen och maktbalansen mellan arbete och kapital. Det är klokt att gå tillbaka till mitten av 1900-talet - till trettio-, fyrtio- och femtiotalet. Först då ser vi uppkomsten av en stark arbetarklass inom massproduktionen i USA, särskilt i bilindustrin men också inom sektorer som gruvdrift, energi och transporter.

Ganska snart efter andra världskriget övergick kapitalet till att omstrukturera och omstöpa produktionen, arbetsprocessen, arbetskraftsutbudet och produktionens geografiska placering. Det var till stor del ett svar på en stark arbetarrörelse.

En utökad version av David Harveys begrepp "den rumsliga utvägen" kan hjälpa oss att förstå vad som hände. Kapitalet försökte lösa problemet med starka arbetarrörelser och det hot mot lönsamheten som de utgjorde, genom en serie "utvägar."

Bolagen utnyttjade en rumslig utväg och flyttade till låglöneområden. De prövade "tekniska utvägar" - minskade sitt beroende av arbetarna genom att påskynda automatiseringen. Och de har öppnat vad vi kan betrakta som en "finansiell utväg", att flytta kapital från handel och produktion till finans och spekulation; det är ännu ett sätt att i jakten på profit minska beroendet av en etablerad arbetarklass inom massproduktionen.

Redan på 1970-talet kunde vi se att kapital började flyttas över till finansaffärer och spekulation. Men det exploderade efter mitten av 1990-talet, sedan Glass-Steagall-lagarna, som begränsade bankernas handlingsutrymme, upphävts under Clintonåren. Vad som såg ut som en plötslig maktkollaps för den organiserade arbetarklassen i USA på åttiotalet och nittiotalet hade faktiskt sin grund i årtionden av omstrukturering på flera fronter, från mitten av 1900-talet.

Fast myntet har förstås en annan sida. Dessa kapitalistiska lösningar förödde den etablerade arbetarklassen inom massproduktionen, men samtidigt skapade det nya arbetarklasser i USA och på andra håll. Dessa klasser träder fram som kämpar för arbetarnas sak i många delar av världen idag.

En uppsättning strategier för att undergräva den radikala potentialen hos arbetarrörelser och socialistiska strävanden återkommer ständigt. De kan sammanfattas som omstrukturering, införlivande och förtryck.

De utvägar jag nämnde tidigare - geografisk omplacering, tekniska förändringar, finansialisering - har säkert spelat en viktig roll för att försvaga rörelserna. Samtidigt har koopteringen av fackföreningar och arbetarpartier - deras införlivande i nationella hegemoniska projekt och sociala fördrag - också varit viktig. Slutligen var repression hela tiden en viktig del av mixen.

Om vi tar USA som exempel ser vi årtiondena efter andra världskriget McCarthyismen och utstötningen av vänsterfolk och kommunister från fackföreningarna. Under sextio- och sjuttiotalet användes öppen repression för att kväsa starka rörelser bland svarta arbetare på arbetsplatser och i lokalsamhället.

I dag fortsätter yttre tvång att spela en viktig roll med militariseringen av den lokala polisen och det ändlösa "kriget mot terrorismen" som skapar ett klimat som är fientligt till mobilisering av invandrare och svarta arbetare.

Ett av de stora debattämnenai dag är om den globala arbetarklassen i huvudsak präglas av utsugning, det vill säga att arbetarna pressas i produktionen, eller av utanförskap - att arbetare förvägras stadigt lönearbete. Vad anser du?

Jag ser dem som lika viktiga. Det skulle verkligen vara ett misstag att avskriva den fortsatta betydelsen av kamp mot exploateringen i produktionen. Ett resultat av "den rumsliga utvägen" har faktiskt varit att skapa nya arbetarklasser och nya motsättningar mellan arbete och kapital varthelst kapitalet väljer att gå.

Med andra ord har arbetarnas motstånd mot exploatering i produktionen följt kapitalets rörelser över hela världen under det senaste halvseklet. Den senaste manifestationen är den massiva våg av arbetaroro som nu finns i Kina.

Automation och finansialisering leder till att en långsiktig tendens hos kapitalismen accelererar: den förstör etablerade försörjningsmöjligheter i mycket snabbare takt än den skapar nya. Det har alltid varit den dominerande kapitalistiska tendensen i stora delar av det globala Syd. Människor har snabbare skiljts från jorden än de sugits upp av lönearbete. Därmed har arbetarna ingenting haft att sälja utom sin arbetskraft, men små chanser att faktiskt sälja den.

Samtidigt som denna tendens inte är ny, så kan det faktum att den accelererar och att de negativa effekterna nu är kännbara i kärnländerna - inte bara i tredje världen - hjälpa oss att förklara varför utanförskapet har kommit i förgrunden i den aktuella debatten.

Marx såg dem sannerligen inte som separata företeelser. I den första volymen av Kapitalet hävdade han att kapitalackumulationen gick hand i hand med ansamling av överflödig befolkning. Rikedom skapades genom utsugning, men samtidigt var stora delar av arbetarklassen uteslutna eller hade gjorts överflödiga för kapitalet.

Under större delen av 1900-talet var de mest kännbara utestängande processerna ojämnt fördelade geografiskt. Tills helt nyligen kunde kapitalet uppehålla sin legitimitet i kärnländerna genom att låta det mesta av utestängningen ske i tredje världen eller bland marginaliserade delar av kärnländernas arbetarklass.

Världens arbetarklass var kluven, med gränser som i mycket definierades av medborgarskap, ras, etnicitet och kön. Än dag är dessa gränser påtagliga. Men särskilt sedan finanskrisen 2008 har utestängningsprocesserna blivit mer kännbara i kärnländerna än tidigare - med allehanda politiska konsekvenser.

Det är stor skillnad mellan strukturell och organisatorisk makt. Organisatorisk makt är förmågan till framsteg genom fackliga och politiska sammanslutningar. Strukturell makt kommer av arbetstagarnas strategiska läge inom produktionsprocessen - en makt som kan vara, och ofta har varit, utövad också när det saknas facklig organisering.

Av strukturell makt finns två huvudtyper: förhandlingsstyrka på arbetsplatsen och förhandlingsstyrka på marknaden.

För det mesta tänker folk på förhandlingsstyrka på marknaden när de försöker förstå arbetarmakt mer allmänt. Om det råder hög arbetslöshet är din förhandlingsstyrka på marknaden låg, och vice versa. Förhandlingsstyrka på arbetsplatsen är förmågan att stoppa sammanlänkade delar av produktionen genom lokala aktioner. Den betonas mindre, men är kanske ännu viktigare för att förstå grunden för arbetarmakt i dag.

Detta beror på att långsiktigt ökar arbetarmakten utan tvivel i själva produktionen. Det brukar förvåna folk. Men denna ökade förhandlingsstyrka blir påtaglig med spridningen av just-in-time-metoder i tillverkningsindustrin. Det innebär ju att i motsats till mer traditionella metoder för massproduktion byggs inga buffertar eller överskott in i produktionsprocessen. Och tack vare just-in-time-produktion inom exempelvis bilindustrin kan ett relativt litet antal arbetare lamslå ett helt storföretag genom att helt enkelt stoppa produktionen vid en strategisk punkt, till exempel en leverantör av vindrutetorkare. Det finns gott om aktuella exempel på detta runt om i världen.

På samma sätt har arbetare inom logistik, transport och kommunikation en betydande och växande förhandlingsstyrka på arbetsplatsen beroende på den ekonomiska kedjereaktion som följer av ett driftstopp. Trots föreställningen att globaliseringen försvagar arbetarnas position har verkan av dessa avbrott genom globaliseringen fått en större geografisk omfattning.

Inte nödvändigtvis. Ta fallet Kina. Oberoende fackföreningar är olagliga, men det har skett stora förbättringar nyligen: i lagstadgad minimilön, arbetsrätt och arbetsvillkor. Förändringarna är resultatet av ett gräsrotsuppror som har dragit fördel av strukturell arbetarmakt, både på marknaden och, ännu viktigare, på arbetsplatsen.

Ser man till världens arbetarklass som helhet, tror jag inte det skulle vara korrekt att säga att kamper förskjuts huvudsakligen till gatorna, speciellt om vi talar om kamp som allvarligt stör "business as usual".

En samexistens mellan kamp på arbetsplatsen och kamp på gatan har historiskt varit en del av kapitalismen, liksom samexistensen mellan exploatering och utslagning. Ibland pågår dessa två typer av kamp utan ömsesidig solidaritet: Det beror ju på att arbetarklassen historiskt har delats - både inom och mellan länder - så att erfarenheterna främst formats av utanförskapet eller av exploateringen.

Men om vi tänker på större, framgångsrika vågor av arbetarmotstånd, så kombinerade dessa båda typerna av strider. Strejkvågen i USA 1936-37 - en rörelse som i grunden byggde på arbetarnas starka ställning i produktionen - fick större kraft tack vare de arbetslösas kamp på gatorna och solidariteten från människorna i grannskapet.

Eller vid massrörelsen på gatorna i Egypten 2011 - först när Suezkanalens arbetare utnyttjade sin förhandlingsstyrka på arbetsplatsen och strejkade till stöd för massrörelsen tvingades Mubarak avgå. 6 april-ungdomsrörelsen, som inledde ockupationen av Tahrirtorget, grundades 2008 till stöd för en större strejk hos industriarbetare.

Ett grundläggande problem för vänstern i dag, långt ifrån nytt, är att räkna ut hur man kombinerar förhandlingsstyrka på arbetsplatsen och makten på gatan. Hur hittar vi förenande punkter mellan arbetslösa, utanförstående och exploaterade lönearbetare? Detta är nästan alltid lättare när uteslutna och exploaterade tillhör samma hushåll eller samma samhällsgrupper.

Det är inte fel att lägga stor vikt vid lågavlönade servicearbetare. Om man vill förbättra villkoren för majoriteten av befolkningen, måste man förbättra villkoren också för dem.

Jag tror att en del av den skepsis som ligger bakom frågan beror på att strategin hittills inte varit särskilt framgångsrik. Även här är det fruktbart att se till handlingsstyrkan på arbetsplatsen. På Walmart, till exempel, är det ingen större idé att slå mot detaljhandeln. Man måste slå mot distributionssidan.

Detsamma gäller snabbmaten. Om man slår mot distributionssidan kan man utnyttja förhandlingsstyrkan på arbetsplatserna. Annars är man hänvisad till en kamp som begränsas till gatorna. Men detta leder oss också till frågan hur och när arbetare med stark förhandlingsposition på arbetsplatsen kan utöva denna makt till stöd för bredare samhällsförändrande mål.

För att besvara frågan är det viktigt att sätta det pågående permanenta krigstillståndet i samband med den djupare krisen för USA som världsmakt och dess försvagade hegemoni.

Vi behöver fundera på det långsiktiga historiska förhållandet mellan arbetarnas rättigheter och staters beroende av arbetarklassen för att föra krig. En välkänd, men inte så omdiskuterad grund för arbetarnas styrka - eller åtminstone institutionaliseringen av fackföreningar och fördjupade demokratiska rättigheter i USA och Västeuropa och i viss mån globalt - var krigens särskilda beskaffenhet på 1900-talet, däribland industrialiseringen av krigföringen och den allmänna värnplikten.

Nyckelländerna, de imperialistiska staterna, behövde ett samarbete med arbetarklassen, både soldater som slogs vid fronten och arbetare som höll i gång fabrikerna. Att föra krig krävde industriell produktion av allt från vapen till stövlar. Det var en allmän insikt under båda världskrigen att den som höll fabrikerna i gång skulle vinna kriget.

I det sammanhanget var samarbete med arbetarna en nyckelfaktor, och sambandet mellan krig och social oro var omisskännligt. De två höjdpunkten i arbetarkampen under 1900-talet var utan tvivel åren omedelbart efter första och andra världskriget. Under själva krigen gick arbetarkampen ned.

Och det är ingen tillfällighet att medborgarrättsrörelsen sköt fart i efterdyningarna till andra världskriget och Koreakriget, och att Black Power-rörelsen var som starkast under och efter Vietnamkriget.

Staterna försökte säkra samarbetet med arbetarna genom att mobilisera nationalistiska och patriotiska känslor, men detta var inte möjligt utan påtagliga framsteg för arbetarnas rättigheter. Således gick utbyggnaden av välfärdsstaten hand i hand med expansion av krigsekonomin under 1900-talet.

Med andra ord: arbetarklassens nationalism kunde segra över arbetarklassens internationalism bara om staterna visade att vunna krig innebar stigande levnadsstandard och utvidgade rättigheter för arbetare både som arbetstagare och medborgare.

Är det fallet också i dag, i en tid av till synes permanent krigföring?

Krigets karaktär har i många avseenden förändrats. Precis som kapitalet omorganiserade produktionen som svar på arbetarnas styrka, har staten omstrukturerat militären för att minska sitt beroende av arbetare och medborgare.

Massrörelsen mot Vietnamkriget och soldaternas vägran att åka i väg till fronten i Vietnam var en vändpunkt. Det utlöste en grundläggande omstrukturering av krigföringens organisation och natur.

Vi ser resultaten i dag när den allmänna värnplikten avvecklats och krigföringen automatiserats. Med växande beroende av drönare och andra högteknologiska vapen kan amerikanska soldater undslippa direkt fara - inte helt, men mycket mer än tidigare.

Det är en annan situation än när arbetarrörelser och krig hängde samman under 1900-talet. Välfärdsstaten och den krigande staten har blivit frikopplade från varandra under 2000-talet. Om arbetarklassens internationalism under dessa förändrade villkor kommer att övertrumfa arbetarklassens nationalism är en kritisk men olöst fråga.

Jag har uppehållit mig vid USA i denna diskussion, men omvandlingen av krigets natur har mer vittgående effekter. I mitten av 1900-talet var många kolonier kopplade till de imperialistiska krigen som leverantörer av såväl soldater som materiel för krigsinsatsen, och det ledde till en motsvarande förstärkning och militans hos arbetarklassen.

Nu har vi i land efter land i Syd ett läge där den moderna amerikanska krigföringen leder till en allmän desorganisering och förgöring av arbetarklassen i områden där högteknologiska vapen används. "Migrantkrisen" är både till sina rötter och till sina verkningar en djupt oroande följd av denna nya form av krig.

Ja, på rent teoretiska grunder förväntar jag mig ett uppsving i arbetarmilitans, inte bara i USA. I världsmåttstock har vi sedan 2008 bevittnat en tilltagande klassbaserad social oro. I efterhand kan det komma att ses som inledningen till en långsiktig vitalisering.

Men bedömningen strider mot det rådande stämningsläget. Det är intressant att jämföra den nuvarande pessimismen med vad experterna sa på 1920-talet. De uppmärksammande hur hantverksyrken och yrkesskickliga arbetare drabbades av utbyggnaden av massproduktionen. De påstod att arbetarrörelsen var dödligt försvagad och snart död för evigt. De hävdade det ända fram till strax före massvågen av arbetaroroligheter i mitten av 1930-talet.

De förstod inte att även om en hel del hantverkarfackföreningar undergrävdes, så föddes en ny arbetarklass. Vi ser samma sak i dag: en arbetarklass inom 1900-talets massproduktion undermineras, men det finns en ny arbetarklass i vardande, också i industrin.

Det är viktigt att inte vifta undan tillverkningsindustrin när man tänker på vad som händer i USA, än mindre i världen som helhet. Men varje gång nya vågor av arbetarkamp uppträder, ser arbetarklassen annorlunda ut, och strategier och mobilisering är också fundamentalt annorlunda.

Vem tror du skulle leda uppsvinget den här gången?

Det är svårt att säga. Det är enklare att hitta de kritiska frågorna de arbetande står inför i dag, och de frågorna kan ge en antydan om den massbas och det ledarskap som behövs för "nästa våg" av genomgripande slag.

Tillfälligt anställda, deltidsarbetande och långtidsarbetslösa - hela gruppen expanderar och leder oss ned i fattigdom. Trots den djupa legitimitetskris det skapar för kapitalismen, finns det ingenting, ingen tendens inom kapitalismen själv, som leder i annan riktning. Om vi ska skifta spår, måste det komma från en politisk massrörelse, i stället för något som utgår ur kapitalet självt.

Två andra saker är också viktiga. För det första har kapitalismens lönsamhet genom historien berott på den delvisa externaliseringen, inte bara av kostnader för arbetskraftens reproduktion, men också av kostnaderna för reproduktion av naturen. Externaliseringen blir alltmer ohållbar, men det finns ingen inneboende tendens inom kapitalismen att ändra på detta.

Behandlingen av naturen som en fri nyttighet var en del av efterkrigstidens sociala kontrakt, som kopplade massproduktion till löfte om masskonsumtion för arbetarklassen. Det fungerar inte längre. Därför är det inte möjligt med en enkel återgång till den så kallade keynesianismens guldålder och utvecklingsoptimism.

För det andra måste vi ta allvarligt på den historiska tendensen hos kapitalismen att lösa ekonomiska och politiska kriser genom expansionistisk, militaristisk politik och krig. Det gäller särskilt i den nuvarande perioden av amerikansk hegemonisk kris och nedgång.

Att ta kontroll över oljan, lägga under sig resurser, slåss om farleder i Sydkinesiska havet - dessa strider kan leda till fruktansvärda konsekvenser för mänskligheten som helhet. För att undvika det krävs en förnyad och uppdaterad proletär internationalism. Den måste övervinna de tydliga tendenserna till en återuppväckt och primitiv nationalism bland arbetarna.

Den gamla frågan om socialism eller barbari är lika aktuell i dag som någonsin förr.