Det smutsiga kriget mot Syrien
Eyvind
Peo Rask
Black Island Books 2016
EYVIND JOHNSON var arbetarförfattare och norrbottning. Identiteterna hänger nära samman, eftersom hans viktigaste arbetarlitterära verk, Romanen om Olof, är inspirerat av upplevelser från barndomen i norr.
Men Johnson gav sig av ut i Europa innan han fyllt 20 år (och slog sig så småningom ned i Saltsjöbaden), och efter hand avlägsnande sig hans skrivande allt mer från den arbetarlitterära traditionen.
I Eyvind går Peo Rask på strövtåg i den unge Johnsons proletära Norrbotten. Dels besöker han platser där Johnson levt och arbetat (och ger vägbeskrivningar åt den som vill följa honom i spåren), dels funderar han över relationen mellan dessa platser och dem som skildras i Johnsons verk. Avslutningsvis publicerar han också en serie privata fotografier - tagna av Hans Wehlin - av Johnsons sista besök i sin hembygd 1976.
Boken är rikt illustrerad och mycket vackert formgiven. Och Rask är en god ciceron som förmår göra poesi av sina litterära utflykter. Angående den mödosamma promenaden till stugan i Hedberget, där Johnson bodde med sina fosterföräldrar, skriver han exempelvis: "Han ville därifrån. Vi har fullt sjå att hitta dit."
Recensent: Magnus Nilsson
Dröm och verklighet
Stellan Arvidsson, kärleken, dikten, politiken
Birgitta Almgren
Carlssons förlag. 2016
"Att leva är att bära på ett brinnande hjärta" skrev Stellan Arvidsson i sin första diktsamling 1927. Det hade kunnat stå som motto för Birgitta Almgrens biografi. Stellan Arvidssons hjärta brann för mycket under hans långa liv: en av grundarna av svenska Clarté, en av våra första marxistiska litteraturkritiker, en av våra främsta forskare på 1700-talsradikalen Thomas Thorild, socialdemokratisk riksdagsman, skolpolitiker, tillskriven att vara "den svenska grundskolans fader", ett tillmäle han ilsket skulle avvisat, tidigt aktiv antinazist och efter kriget en av Sveriges mest aktiva vänner till DDR. Till det fogar Birgitta Almgren både hans kärlek till lyriken och hans kärlek och arbetsgemenskap, inte minst med Britta Stenholm, i skolarbetet och i vänskapsarbetet med DDR. Almgren avstår från att berätta kronologiskt och ger i stället varje passions- och arbetsområde ett eget kapitel. Boken är ett fängslande porträtt av en radikal socialistisk intellektuell och av en tid som gav utrymme för åtminstone enstaka radikala socialister att påverka politiken, om än inte ända fram. Att Arvidsson, som utförde så mycket av förarbetet för den svenska grundskolan, inte tilläts att som minister också ta ansvar för genomförandet var vid slutet av hans liv också den största av hans besvikelser. Almgrens bok låter oss känna hettan från det brinnande hjärtat. Den rekommenderas varmt!
Recensent: Magnus Göransson
Global ekonomi
Hur rika länder blev rika och varför fattiga länder förblir fattiga
Erik S. Reinert
Översättning: Jan Wiklund
Premiss förlag. 2016
REINERT ÄR norsk ekonomiforskare, verksam i Estland. Han är ledande företrädare för det han själv kallar "den andra kanon" inom nationalekonomin. Det handlar om traditionen från Marx, Keynes, Schumpeter, Gunnar Myrdal och andra - en tradition som inte tror på marknad, frihandel och faktorprisutjämning som allena saliggörande. Hans bok, som kom i original redan 2008 och sedan översatts till 19 språk, är en lärd men lättillgänglig 170-sidig redogörelse för denna tradition, tillämpad på den ekonomiska historien och läget i dag. Framför allt visar Reinert övertygande att nästan inga stater har industrialiserats och hävt sig upp till välstånd som följd av frihandel och världsmarknad. Tvärtom har det nästan alltid skett bakom tullmurar och handelsrestriktioner. Välgörande läsning!
Recensent: Olle Josephson
Min fantastiska väninna
Elena Ferrante
Översättning: Johanna Hedenberg
Norstedts. 2016
FERRANTES neorealistiska Neapelsvit i fyra delar, varav de två första hittills översatts till svenska, är en mäktig samhälls- och personskildring på olika plan. Jag har plöjt igenom samtliga delar i ett slags läsrus. Eposets själva nav är den komplicerade vänskapen mellan två flickor från Neapels fattigkvarter: den vetgiriga, rastlösa och gåtfulla skomakardottern Lila och den disciplinerade vaktmästardottern Elena, berättelsens "jag", flickan som fick studera vidare och som blev författare.
På ett annat plan skildras Neapels utveckling från 1950-talets efterkrigsmisär, maffians allt fastare grepp och satsning på knarkhandel, knarket som skördar allt fler offer i fattigkvarteret fram till dagens kaotiska stad i ett Italien där staten är svag men lokalsamhället ofta starkt.
Men det är också en skildring av Italiens utveckling på det nationella planet: 1968 års studentuppror, 1970-talet där delar av vänstern mördar politiska motståndare och nyfascismen mördar vänstermänniskor, fram till 1990-talets korrupta partiväsende och de gamla partiernas sammanbrott.
Ferrantes Neapelsvit är sålunda ett rikt och mångbottnat verk. Man hör rösterna på dialekt från fattigkvarteret, man ser tvätten i gränderna, man känner doften av trångboddhet och trappsmuts, man upprörs över det ständigt närvarande våldet, också hedersvåldet, man förstår unga människors längtan efter kunskap och hur klassamhället för många blir ett fängelse.
Sviten är också en berättelse om kvinnlig sexualitet utifrån ett tydligt kvinnoperspektiv. Författaren diskuterar genom alla fyra delarna kvinnors anpassning till ett patriarkalt klassamhälle men också kvinnors uppror mot det.
I intervjuer har Ferrante sagt att hennes mål är att bygga en stor kvinnlig tradition som män blir tvungna att mäta sig med.
Sviten börjar med slutet, Lilas gåtfulla försvinnande. Tidigt i del ett försvinner två dockor i ett källarschakt, och i del fyra försvinner en liten flicka. Flickan hade samma namn som en av dockorna. En storslagen berättelse som tar sin början i 1950-talet och som slutar i nutid.
Recensent: Malena Rydberg
Sanningen är alltid oförskämd
En biografi över August Strindberg
Göran Hägg
Norstedts. 2016
DEN RABULISTISKA folkbildaren Göran Hägg dog 2015 och lämnade en stor lucka efter sig. Men han efterlämnade också ett i allt väsentligt färdig manuskript till en stor Strindbergbiografi.
Det finns många föregångare, så vad hittar man hos Hägg som inte finns hos Hedén, Lamm, Lagercrantz, Brandell, Myrdal, Söderström och andra? Åtminstone tre saker.
För det första menar Hägg med all rätt att Strindbergs privatliv inte kan skiljas från hans författarskap - fruar som Siri von Essen och Harriet Bosse är lika inlemmade i litteraturhistorien som Fröken Julie och Madam Flod. Vi får alltså ovanligt många närbilder av en yrkesförfattare som var oförmögen att sköta sin ekonomi, hade ett neurotiskt sexualliv och framför allt drack mycket sprit varje dag. För det andra har Hägg yrkeskollegans intresse för hur Strindberg sätter ihop sina texter: analyser av berättarperspektiv, dialogteknik och dramaturgiska grepp blir ofta minst lika viktiga som idéinnehållet. Och för det tredje placerar Hägg Strindbergs liv och dikt i 2000-talet genom att inte dra sig för pedagogiska jämförelser med hur vi läser, reser, älskar, dricker och gör mycket annat i dag. Någon gång kan det alltså bli pratigt och yvigt, men mest är det roligt och lärorikt.
Recensent: Olle Josephson
Det smutsiga kriget mot Syrien
Tim Anderson
Oktoberförlaget. 2016
SYRIENKRIGET har inneburit ett lågvattenmärke för medierapporteringen i väst. Detta är utgångspunkten för den australiensiske forskaren Andersons bok som nu givits ut på svenska. I tematiska kapitel presenteras en rad avgörande skeenden och företeelser som visar hur rapporteringen om situationen i Syrien under krigsåren styrts och påverkats så att rebellsidan i det närmaste konsekvent skönmålats och regeringssidan svartmålats, för att inte säga demoniserats.
Anderson studerar exempelvis oroligheterna våren 2011 och visar att det redan från början hade inslag av ett väpnat uppror med stöd utifrån. Omstridda övergrepp som massakern i Houla 2012 och gasattacken i Ghouta 2013 tas upp, händelser som har tenderat att inträffa under avgörande faser under kriget och som har fått betydande medieutrymme. När han följer upp dem står det klart att det ofta rört sig om arrangerade eller åtminstone svårtolkade händelser, som utnyttjats i det politiska spelet kring kriget, för att stärka argumentationen för intervention eller för mer stöd till rebellgrupperna. Samtidigt har rebellsidans många övergrepp ofta ignorerats i rapporteringen.
Anderson visar att detta möjliggjorts genom den ekokammare och de svåröverskådliga band genom finansiering och nyckelpersoner som växt fram mellan politiska intressen i väst med Washington i spetsen, krafter i regionen, nya organisationer med ofta humanitär inramning men ljusskygg bakgrund, och några klassiska NGO:er som Human Rights Watch och Amnesty. Det där med sanning och krig känner vi till sedan tidigare, men det är utmärkt att detta beläggs så mycket det går.
Författaren försöker även ge en bredare bild av Syrien före och under kriget, och av främst USA:s agenda och inblandning med mer eller mindre dold samverkan med jihadistiska krafter, beväpning av rebellsidan och liknande. Detta är viktiga frågor men bitvis en svagare del av boken. Det är exempelvis rimligt att lyfta fram de förvrängningar om politiska förhållanden i landet som ofta skett i västs press, men detta ensidiga fokus medför också risken att boken framstår som en onyanserad partsinlaga för regeringssidan och dess allierade. Ibland förefaller författaren inte heller ha full förståelse för de spänningar som rått i Syrien sedan tidigare eller av hur komplext spelet varit mellan olika aktörer under kriget. Men han ger oss en gedigen genomgång av hur bilden av kriget förvrängts, och en påminnelse om att Syriens rätt till självbestämmande varit under angrepp under lång tid. Det är gott nog.
Recensent: Mathias Cederholm
